1 Kungaboken 17-19

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Elia

(1 Kung 17:11—2 Kung 2:18)

Elia förutsäger en lång torrperiod

17 Elia från Tishbe i Gilead talade till kung Achav: ”Så sant som Herren, Israels Gud lever, han som jag tjänar, kommer det inte att falla vare sig dagg eller regn under dessa år annat än på mitt ord!”

² Därefter kom Herrens ord till Elia: ³ ”Gå österut och göm dig vid bäcken Kerit, öster om Jordan. ⁴ Drick vattnet i bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.”

⁵ Elia gjorde som Herren hade sagt, gick till Kerits bäck öster om Jordan och slog läger där. ⁶ Korparna kom med bröd och kött varje morgon och kväll, och han drack ur bäcken.

⁷ Men efter någon tid torkade bäcken ut, för det regnade inte någonstans i hela landet.

Ett under med olja och mjöl

⁸ Herrens ord kom då till Elia: ⁹ ”Gå till Sarefat i närheten av Sidon och stanna där. Där finns en änka som jag har befallt att ge dig mat.”

¹⁰ Elia gick alltså till Sarefat. När han kom fram till stadsporten, fick han se en änka som gick och samlade ved och han bad henne hämta lite vatten att dricka.

¹¹ När hon gick för att hämta vattnet, ropade han efter henne att också ta med en bit bröd till honom. ¹² ”Så sant Herren, din Gud, lever: jag har inte har en enda brödbit”, svarade hon. ”Jag har bara en handfull mjöl kvar och lite olja i krukan. Jag skulle just samla ihop lite ved för att laga en måltid åt mig och min son, för att sedan kommer vi att dö.”

¹³ ”Var inte rädd”, sa Elia till henne. ”Gå och gör som du säger, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom till mig med den. Sedan kan du baka åt dig och din son. ¹⁴ Herren, Israels Gud, säger att mjölet i din kruka inte ska ta slut, inte heller oljan i din kanna, tills Herren sänder regn över jorden.”

¹⁵ Hon gick och gjorde som Elia hade sagt till henne, och både hon och hennes familj och Elia hade sedan mat att äta varje dag. ¹⁶ Mjölet i krukan tog inte slut, inte heller oljan i kannan, precis som Herren hade sagt genom Elia.

Elia uppväcker en liten pojke

¹⁷ Men en tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev allt sämre och till sist slutade han andas. ¹⁸ ”Du gudsman, vad är det du har gjort mot mig?” sa hon till Elia. ”Har du kommit för att påminna mig om mina synder och döda min son?”

¹⁹ ”Ge din son åt mig”, svarade Elia. Han tog pojken ur hennes famn och bar upp honom i övre våningen till rummet där han bodde. Han lade pojken på sin säng ²⁰ och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, varför har du gjort så illa och dödat sonen till denna änka, som jag bor hos?”

²¹ Sedan sträckte han ut sig över barnet tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt honom få liv igen!”

²² Herren hörde Elias bön, och pojken fick liv på nytt. ²³ Elia tog pojken och bar honom ner från det övre rummet och lämnade honom till modern. ”Se! Din son lever!” sa han. ²⁴ Kvinnan sa till Elia: ”Nu är jag övertygad om att du är en gudsman och att det du säger är sanning som kommer från Herren.”

Elia tillrättavisar kung Achav

18 Efter en lång tid, på tredje året, kom Herrens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”

² Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen.

Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.

³ Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för Herren. ⁴ En gång, när Isebel höll på att döda Herrens profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.

⁵ Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”

⁶ De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat. ⁷ Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han. ⁸ ”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”

⁹ Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden? ¹⁰ Ja, så sant Herren, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig. ¹¹ Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’ ¹² Men så snart jag har gått härifrån, så för nog Herrens Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat Herren alltsedan min ungdom. ¹³ Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda Herrensprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten? ¹⁴ Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”

¹⁵ ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.

Elia utmanar baalsprofeterna

¹⁶ Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.

¹⁷ ”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia. ¹⁸ ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat Herrens bud och följt baalsgudarna. ¹⁹ Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”

²⁰ Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.

²¹ Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om Herren är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.

²² ”Jag är den ende av Herrens profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia. ²³ ”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld. ²⁴ Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till Herren, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.”

Allt folket gick med på Elias förslag.

²⁵ Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”

²⁶ De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret^[a] som de hade gjort.

²⁷ Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar^[b], eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”

²⁸ Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. ²⁹ De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.

³⁰ ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp Herrens altare som hade rivits ner. ³¹ Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken Herren hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” ³² Av dem byggde han ett altare åt Herren. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått^[c]. ³³ Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.

³⁴ ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa ³⁵ rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.

³⁶ När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! ³⁷ Herre, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”

³⁸ Då kom en eld ner från Herren som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.

³⁹ När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”Herren är Gud! Herren är Gud!”

⁴⁰ Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han.

De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.

Elia ber om regn

⁴¹ Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”

⁴² Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän ⁴³ och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!”

Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”

⁴⁴ När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand.

”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.

⁴⁵ Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, ⁴⁶ och Herrens kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.

Elia flyr för sitt liv

19 När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, ² skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.”

³ Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. ⁴ Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till Herren. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.”

⁵ Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. ⁶ Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen.

⁷ Då kom Herrens ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.”

⁸ Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg, ⁹ där han gick in i en grotta för natten.

Gud talar till Elia

Herrens ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁰ ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹¹ ”Gå ut och ställ dig inför Herren på berget”, befallde han honom. ”Herren ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför Herren, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men Herren var inte i den. ¹² Efter jordbävningen kom det en eld, men Herren var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning. ¹³ När Elia hörde susningen, gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Då hördes på nytt en röst, som frågade: ”Vad gör du här, Elia?” ¹⁴ Han svarade än en gång: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud, men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹⁵ ”Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken”, sa Herren till honom. ”När du kommer fram, ska du smörja Hasael till kung över Aram. ¹⁶ Sedan ska du smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel, och Elisha, som är son till Shafat från Avel Mechola, till att efterträda dig som profet.

¹⁷ Den som flyr undan Hasaels svärd ska dödas av Jehu, och den som flyr undan Jehus svärd, ska dödas av Elisha. ¹⁸ Men jag ska lämna kvar sjutusen personer i Israel som aldrig har fallit ner inför Baal och gett honom en hyllningskyss.”

Elisha blir Elias lärjunge

¹⁹ Elia gav sig iväg och hittade Elisha, Shafats son, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisha gick sist och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom.

²⁰ Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia. ”Låt mig bara få kyssa min far och min mor till avsked. Sedan ska jag följa dig”, sa han. ”Gå tillbaka du”, svarade Elia. ”Du vet väl vad jag har gjort med dig?^[d]”

²¹ Elisha gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet, som han gav åt folket. De åt tillsammans.

Sedan följde Elisha Elia och blev hans medhjälpare.