1 Kungaboken 19-20

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Elia flyr för sitt liv

19 När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, ² skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.”

³ Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. ⁴ Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till Herren. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.”

⁵ Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. ⁶ Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen.

⁷ Då kom Herrens ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.”

⁸ Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg, ⁹ där han gick in i en grotta för natten.

Gud talar till Elia

Herrens ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁰ ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹¹ ”Gå ut och ställ dig inför Herren på berget”, befallde han honom. ”Herren ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför Herren, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men Herren var inte i den. ¹² Efter jordbävningen kom det en eld, men Herren var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning. ¹³ När Elia hörde susningen, gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Då hördes på nytt en röst, som frågade: ”Vad gör du här, Elia?” ¹⁴ Han svarade än en gång: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud, men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹⁵ ”Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken”, sa Herren till honom. ”När du kommer fram, ska du smörja Hasael till kung över Aram. ¹⁶ Sedan ska du smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel, och Elisha, som är son till Shafat från Avel Mechola, till att efterträda dig som profet.

¹⁷ Den som flyr undan Hasaels svärd ska dödas av Jehu, och den som flyr undan Jehus svärd, ska dödas av Elisha. ¹⁸ Men jag ska lämna kvar sjutusen personer i Israel som aldrig har fallit ner inför Baal och gett honom en hyllningskyss.”

Elisha blir Elias lärjunge

¹⁹ Elia gav sig iväg och hittade Elisha, Shafats son, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisha gick sist och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom.

²⁰ Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia. ”Låt mig bara få kyssa min far och min mor till avsked. Sedan ska jag följa dig”, sa han. ”Gå tillbaka du”, svarade Elia. ”Du vet väl vad jag har gjort med dig?^[a]”

²¹ Elisha gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet, som han gav åt folket. De åt tillsammans.

Sedan följde Elisha Elia och blev hans medhjälpare.

Herren låter Israel besegra Aram

20 Ben-Hadad, kungen i Aram, mobiliserade hela sin armé, och tillsammans med trettiotvå andra kungar och deras hästar och vagnar, belägrade han Samaria och angrep det. ² Han sände bud till Israels kung Achav inne i staden ³ och meddelade: ”Så säger Ben-Hadad: ’Ditt silver och guld är mitt, liksom dina bästa hustrur och barn.’ ” ⁴ ”Ja, som du min herre och kung säger, allt jag har är ditt!” svarade Israels kung.

⁵ Snart kom Ben-Hadads sändebud tillbaka med ett nytt meddelande: ”Så säger Ben-Hadad: ’Jag har ju sänt bud till dig att ge mig ditt silver och guld och dina hustrur och barn. ⁶ Så här dags i morgon skickar jag mina tjänare för att leta igenom ditt palats och dina tjänstemäns hus, och de kommer att ta med sig allt det som du sätter värde på.’ ”

⁷ Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. ”Ni ser hur mycket problem den här mannen skapar”, sa han till dem. ”Han krävde att få mina hustrur och barn och mitt silver och guld, och inget av det förnekade jag honom.”

⁸ ”Lyssna inte mer på honom och ge inte efter för honom”, svarade de äldste och folket.

⁹ Achav svarade Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre och kung: ’Jag ska ge dig allt det du begärde första gången, men detta kan jag inte gå med på.’ ” Så gick de till Ben-Hadad med det svaret.

¹⁰ Ben-Hadad sände då följande bud till honom: ”Måtte gudarna straffa mig både nu och alltid, om jag inte förvandlar Samaria till en grushög! Det ska inte bli så mycket grus kvar av det att mina män kan få en handfull var.”

¹¹ ”Säg till honom”, svarade då Israels kung, ”att ingen som håller på att ta på sig rustningen ska skryta förrän det är dags att ta av den.”

¹² Detta svar nådde Ben-Hadad när han och de andra kungarna satt och drack i sina tält. ”Gör er redo för anfall!” befallde Ben-Hadad sina officerare, och de gjorde sig redo att anfalla staden.

¹³ Då kom en profet och sökte upp Israels kung Achav och sa: ”Så säger Herren: ’Ser du denna enorma armé? Jag ska överlämna dem åt dig i dag. Då ska du förstå att jag är Herren.’ ”

¹⁴ ”Men genom vem ska du göra detta?” frågade Achav. ”Herren säger: ’Genom de unga officerarna i provinserna’ ”, svarade profeten. ”Vem ska börja anfallet?” frågade Achav. ”Det ska du göra”, svarade profeten.

¹⁵ Achav mönstrade de unga officerarna från provinserna, 232 man, och sedan den israelitiska armén, som bestod av 7 000 man. ¹⁶ Mitt på dagen gick de till anfall, medan Ben-Hadad och hans trettiotvå allierade höll på att dricka sig berusade i sina tält.

¹⁷ Provinshövdingarnas unga officerare gick ut först. Ben-Hadads spejare meddelade då honom att trupper var i antågande från Samaria. ¹⁸ ”Ta dem levande, vare sig de kommer för att begära fred eller för att strida”, befallde Ben-Hadad.

¹⁹ Nu hade provinshövdingarnas officerare tågat ut mot staden med hela armén efter sig, ²⁰ och var och en slog ner sin motståndare. Den arameiska armén flydde. Israeliterna förföljde dem, men kung Ben-Hadad och några andra lyckades komma undan till häst. ²¹ Men Israels kung drog ut och tog hästarna och vagnarna, och tillfogade araméerna stora förluster.

²² Efter slaget gick profeten fram till Israels kung och uppmanade honom att till nästa årsskifte förstärka sina positioner, se över vad som behövde göras och förbereda sig för ett nytt anfall från kungen av Aram.

²³ Efter nederlaget kom nämligen Ben-Hadads officerare fram till honom och sa: ”Israels Gud är en bergsgud, och det är anledningen till att de besegrade oss. Men vi kan mycket lätt besegra dem nere på slätten. ²⁴ Gör nu så här: Ersätt kungarna med ståthållare nästa gång, ²⁵ och skaffa dig en ny armé lika stor som den du har förlorat. Låt oss få samma antal hästar, vagnar och soldater, och sedan ska vi strida mot dem på slätten. Då kommer vi tveklöst att besegra dem.”

Kungen lyssnade och gjorde som de föreslagit. ²⁶ Året därpå mobiliserade han sin armé och marscherade ut mot Israel igen, den här gången vid Afek. ²⁷ Israel mönstrade också sin armé, ordnade med underhållsförband och drog ut för att möta araméerna. Men den israelitiska armén såg ut som ett par små gethjordar i jämförelse med den stora arameiska armén, som täckte hela landskapet.

²⁸ Då kom gudsmannen till kungen i Israel och sa: ”Så säger Herren: Araméerna påstår att Herren är en bergsgud och inte en gud över slätten. Därför ska jag överlämna den här stora armén åt dig, och ni ska då förstå att jag är Herren.”

²⁹ De två arméerna låg i ställning mitt emot varandra i sju dagar, men på den sjunde dagen började striden. Israeliterna dödade 100 000 arameiska fotsoldater på en enda dag. ³⁰ De övriga flydde till staden Afek, men murarna föll över dem och dödade ytterligare 27 000 man. Ben-Hadad flydde in i staden och gömde sig i det inre rummet i ett av husen.

³¹ Hans officerare sa till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är mycket barmhärtiga. Om vi binder säcktyg om våra höfter och rep runt våra huvuden och sedan går ut till Israels kung, så kanske han låter dig leva.”

³² De band säcktyg kring höfterna och rep runt huvudet och gick så till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad ber dig: ’Låt mig få leva!’ ” ”Jaså, lever min bror fortfarande?” sa Israels kung.

³³ Männen tog det som ett gott tecken och var snabba att ta fasta på de orden och sa: ”Ja, din bror Ben-Hadad!”

”Gå och hämta honom!” sa kungen till dem. De gjorde så, och när Ben-Hadad kom bjöd Achav honom att sitta upp i vagnen.

³⁴ ”Jag ska lämna tillbaka de städer som min far tog från din far”, sa Ben-Hadad, ”och du kan upprätta handelskvarter i Damaskus, precis som min far gjorde i Samaria.” ”I utbyte mot detta avtal är du fri”, sa Achav. De slöt förbund med varandra, och Ben-Hadad fick gå.

En profet fördömer kung Achav

³⁵ På Herrens befallning sa en av profeterna till en av de övriga: ”Slå till mig!” Men mannen vägrade.

³⁶ ”Därför att du har vägrat att lyda Herrens röst, ska ett lejon döda dig så fort du lämnar mig”, sa profeten till honom. Och när han gick därifrån, mötte han ett lejon som dödade honom.

³⁷ Då fann profeten en annan man och bad honom: ”Slå till mig!” Mannen slog honom så att han sårade honom.

³⁸ Profeten väntade sedan på kungen vid sidan av vägen, men han hade sin huvudbindel för ögonen för att dölja vem han var.

³⁹ När kungen passerade, ropade profeten till honom: ”Jag, din tjänare, gav mig ut mitt i striden. En man kom till mig med en fånge och sa: ’Vakta den här mannen. Om han flyr så måste du dö, eller betala mig en talent^[b] i silver.’ ⁴⁰ Men när jag, din tjänare, hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll var fången borta.” ”Det är din dom”, svarade kungen. ”Du har själv uttalat den.”

⁴¹ Då slet profeten bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna. ⁴² Han sa till kungen: ”Herren säger: ’Därför att du lät en man löpa som jag hade vigt åt förintelse, så måste du dö i hans ställe och ditt folk i stället för hans.’ ”

⁴³ Kungen for då hem, och han var både missmodig och arg när han kom till Samaria.