1 Samuelsboken 15-17

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Saul tar krigsbyte mot Herrens vilja

15 Samuel sa till Saul: ”Det var mig som Herren sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad Herren säger! ² Så säger härskarornas Herre: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten.^{[a] 3} Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” ⁴ Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda.

⁵ När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. ⁶ Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. ⁷ Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. ⁸ Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. ⁹ Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst.

Herren förkastar Saul

¹⁰ Då kom Herrens ord till Samuel: ¹¹ ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till Herren hela natten. ¹² Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal.

¹³ När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”Herren välsigne dig! Nu har jag verkställt Herrens befallning!”

¹⁴ ”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. ¹⁵ ”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till Herren, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.”

¹⁶ Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad Herren sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul.

¹⁷ Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel. ¹⁸ Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ ¹⁹ Varför lydde du inte Herren? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?”

²⁰ ”Men jag har lytt Herren”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. ²¹ Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till Herren.”

²² Samuel svarade:

Saul ber om nåd

²⁴ ”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot Herrens befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. ²⁵ Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe Herren!” ²⁶ Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat Herrens befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” ²⁷ När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. ²⁸ ”Se”, sa Samuel, ”Herren har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. ²⁹ Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.”

³⁰ Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe Herren, din Gud!” ³¹ Samuel gick då med honom och Saul tillbad Herren.

³² Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande^[b] fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” ³³ Men Samuel sa:

Och Samuel dödade honom inför Herren i Gilgal.

³⁴ Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. ³⁵ Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och Herren sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel.

Saul och David

(16:1—31:13)

Samuel smörjer David till kung

16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” ² Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit^[c]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”

”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. ³ ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”

⁴ Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” ⁵ Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.

⁶ När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” ⁷ Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

⁸ Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” ⁹ Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”

¹⁰ På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” ¹¹ Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”

¹² Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”

¹³ Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.

David i Sauls tjänst

¹⁴ Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. ¹⁵ Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. ¹⁶ Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” ¹⁷ Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

¹⁸ En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” ¹⁹ Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. ²⁰ Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

²¹ David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. ²² Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

²³ Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

David och Goljat

Goljat utmanar Israel

17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. ² Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. ³ Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.

⁴ Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. ⁵ Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, ⁶ benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. ⁷ Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom^[d] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. ⁸ Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! ⁹ Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! ¹⁰ Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” ¹¹ Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.

¹² David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. ¹³ De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. ¹⁴ David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. ¹⁵ David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. ¹⁶ Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.

¹⁷ Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! ¹⁸ Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! ¹⁹ De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”

²⁰ Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, ²¹ och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. ²² David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. ²³ Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. ²⁴ När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.

²⁵ ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”

²⁶ David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” ²⁷ Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.

²⁸ Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”

²⁹ ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” ³⁰ Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. ³¹ Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.

David dödar Goljat

³² ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”

³³ ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”

³⁴ Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, ³⁵ följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. ³⁶ Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! ³⁷ Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”

”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” ³⁸ Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. ³⁹ David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.

”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. ⁴⁰ Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.

⁴¹ Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. ⁴² Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. ⁴³ ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. ⁴⁴ Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”

⁴⁵ ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! ⁴⁶ I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! ⁴⁷ Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”

⁴⁸ Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. ⁴⁹ Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. ⁵⁰ David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. ⁵¹ David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.

Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten

När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. ⁵² Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. ⁵³ Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.

⁵⁴ David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

⁵⁵ När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. ⁵⁶ ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. ⁵⁷ Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.

⁵⁸ ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”