1 Samuelsboken 21-24

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

David ber om bröd

21 David kom till staden Nov för att träffa prästen Achimelek och prästen blev förskräckt när han fick se honom.

”Varför är du ensam?” frågade han. ”Har du ingen med dig?” ² ”Kungen har sänt ut mig på ett uppdrag”, svarade David. ”Ingen får veta varför jag är här. Jag har stämt möte med mina män på en annan plats. ³ Kan du ge mig något att äta? Jag behöver fem bröd eller vad du kan avvara.”

⁴ ”Jag har inget vanligt bröd”, svarade prästen. ”Här finns bara det heliga brödet^[a]. Men du kan ta det, om dina män har hållit sig borta från kvinnor.” ⁵ ”Ja, kvinnor har hållits borta från oss, som alltid när jag drar ut i strid^[b]”, svarade David. ”Manskapets utrustning är helgad även i vanliga uppdrag och ännu mer nu.”

⁶ Då gav prästen honom av det heliga brödet, eftersom det inte fanns annat än skådebrödet som hade legat inför Herren och som hade bytts ut mot färskt bröd. ⁷ Men en av Sauls tjänare, ledaren för hans herdar, edomiten Doeg, befann sig där då, för han var kvar hos Herren.

⁸ David frågade sedan Achimelek om han inte hade ett spjut eller ett svärd att ge honom. ”Jag fick inget vapen med mig, när jag i all hast blev tvungen att ge mig i väg på kungens uppdrag”, sa David. ⁹ ”Jo”, svarade prästen. ”Jag har det svärd som tillhörde filistén Goljat, honom som du dödade i Terebintdalen. Det är inlindat i tyg och ligger bakom efoden. Ta det om du vill! Jag har inget annat svärd.” ”Utmärkt!” svarade David. ”Hämta det åt mig! Bättre svärd finns inte.”

David spelar vansinnig

¹⁰ Sedan skyndade sig David därifrån. Han flydde bort från Saul till kung Akish i Gat.^{[c] 11} Men Akish män sa till honom: ”Är inte han Israels kung? Det var väl honom som folket hyllade genom att dansa och sjunga:

¹² David lade märke till deras ord och blev rädd för Akish, kungen i Gat. ¹³ Han började spela vansinnig. Han gjorde märken i dörrarna i stadsporten och lät spottet rinna ner i skägget. ¹⁴ Då sa kung Akish till sina män: ”Måste ni föra hit en galning? ¹⁵ Har vi inte nog med sådana redan? Måste ni släpa hit den där för att han ska visa sina galenskaper för mig? Varför skulle jag släppa in en sådan i mitt hus?”

David i Adullams grotta

22 David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. ² Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom.

³ David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” ⁴ Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet.

⁵ Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. ⁶ Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. ⁷ ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? ⁸ Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.”

⁹ Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. ¹⁰ Achimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.”

Saul avrättar åttiofem präster

¹¹ Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, ¹² sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. ¹³ ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?”

¹⁴ ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! ¹⁵ Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.”

¹⁶ ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. ¹⁷ Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda Herrens präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda Herrens präster.

¹⁸ ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. ¹⁹ Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. ²⁰ Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David.

²¹ När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster, ²² sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. ²³ Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.”

David räddar staden Keila

23 En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. ² Då frågade David Herren: ”Ska jag anfalla dem?” Herren svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” ³ Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?”

⁴ David frågade då Herren än en gång, men Herren svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” ⁵ Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. ⁶ Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden^[d] med sig.

⁷ Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” ⁸ Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män.

⁹ När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. ¹⁰ ”Herre Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. ¹¹ Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? Herre Israels Gud, svara mig, din tjänare!” Herren svarade: ”Ja, han kommer.” ¹² ”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade Herren.

David gömmer sig ute i vildmarken

¹³ David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. ¹⁴ David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David.

¹⁵ När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. ¹⁶ Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. ¹⁷ ”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” ¹⁸ De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.

¹⁹ Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. ²⁰ Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!”

²¹ ”Herren ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. ²² ”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. ²³ Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” ²⁴ Sedan återvände Sifs män hem före Saul.

David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. ²⁵ Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. ²⁶ Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män.

²⁷ Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” ²⁸ Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan.

David skonar Sauls liv

24 David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. ² När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. ³ Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. ⁴ På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män.

⁵ ”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad Herren menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. ⁶ Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln. ⁷ ”Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, Herrens smorde”, sa han till sina män. ”Man ska inte angripa Herrens smorde!” ⁸ Sedan gav David sina män stränga order om att de inte fick överfalla Saul.

När Saul lämnat grottan och gått en bit på vägen, ⁹ kom David ut efter honom och ropade: ”Min herre och min kung!” Saul vände sig om och då bugade David sig djupt inför honom. ¹⁰ Sedan ropade han till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag försöker skada dig? ¹¹ Nu kan du själv se att Herren överlämnade dig åt mig där i grottan. Några uppmanade mig att döda dig, men jag skonade dig för jag tänkte: ’Jag vill inte göra något illa mot min herre, för han är Herrens smorde.’ ¹² Ser du, min fader, vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel. Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig och att jag inte har syndat eller förbrutit mig mot dig, även om du står efter mitt liv? ¹³ Herren får döma mellan oss! Herren ska hämnas på dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa! ¹⁴ Det gamla ordspråket säger: ’Den som är ond gör vad ont är.’ Därför kommer jag aldrig att röra dig. ¹⁵ Vem är det egentligen Israels kung har dragit ut efter? En död hund? En loppa? ¹⁶ Herren är vår domare. Han ska döma mellan dig och mig. Han ska ta sig an min sak och rädda mig undan dig.”

¹⁷ Saul ropade tillbaka: ”Är det verkligen du, min son David?” Sedan började Saul gråta högt ¹⁸ och sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig trots att jag ville göra ont mot dig. ¹⁹ I dag har du visat din godhet mot mig, för när Herren gav mig i din hand, dödade du mig inte. ²⁰ Vem låter sin fiende komma undan när han har honom i sin makt? Herren ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag! ²¹ Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israels kungadöme ska befästas under ditt styre. ²² Lova mig därför med ed inför Herren att du inte kommer att döda min familj och utplåna mitt namn ur min släkt!”

²³ David lovade då Saul detta. Sedan gick Saul tillbaka hem, medan David och hans män återvände till sitt bergfäste.