Add parallel Print Page Options

Saul ber ett medium om hjälp

28 Vid denna tid samlade filistéerna sin armé till krig mot Israel. ”Jag hoppas du förstår att du och dina män måste hjälpa mig i striden”, sa Akish till David. David svarade Akish: ”Ja, du ska nog få se vad din tjänare duger till!” ”Bra, då får du bli min personliga livvakt för alltid”, svarade Akish.

Vid den här tiden var profeten Samuel död. Hela Israel hade sörjt honom och han låg begravd i sin hemstad Rama. Kung Saul hade också drivit bort andebesvärjare och spåmän ur landet.[a]

Filistéerna slog nu upp sitt läger vid Shunem och Saul och Israels armé var på Gilboaberget. Men när Saul såg filistéernas mäktiga armé, blev han fruktansvärt rädd och frågade Herren om råd. Herren vägrade dock att svara honom. Varken genom drömmar eller urim[b] eller profeter kunde han få något besked. Saul befallde därför sina tjänare att leta reda på en andebesvärjerska som han kunde fråga till råds. Han fick då veta att det fanns en sådan kvinna i En-Dor. När natten kom, tog han på sig vanliga enkla kläder för att inte bli igenkänd och gick till kvinnans hem tillsammans med två av sina män.

”Frammana en ande åt mig”, sa han, ”en som jag uppger vid namn!” ”Du vet väl att Saul har gjort sig av med andebesvärjare och spåmän från landet”, sa kvinnan. ”Försöker du fånga mig i en fälla och få mig dödad?” 10 Men Saul svor: ”Så sant Herren lever, du kommer inte att bestraffas för det här!” 11 Kvinnan svarade: ”Vem är det du vill jag ska mana fram?” ”Samuel”, svarade Saul.

12 Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är Saul!” 13 ”Var inte rädd”, sa kungen till henne. ”Vad ser du?” ”Jag ser ett gudaväsen[c] som kommer upp ur jorden”, sa hon. 14 ”Hur ser han ut?” frågade Saul. ”Det är en gammal man, klädd i en mantel”, svarade kvinnan. Då förstod Saul att det var Samuel och han bugade sig djupt inför honom.

15 ”Varför har du stört mig genom att mana fram mig?” frågade Samuel. ”Därför att jag är i stora svårigheter”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig och Gud har lämnat mig och vill inte svara mig vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att fråga dig vad jag ska göra.”

16 Men Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har lämnat dig och blivit din fiende? 17 Han har gjort precis vad han sa att han skulle göra. Han har tagit riket ifrån dig och gett det till en annan, till David. 18 Allt detta har kommit över dig, därför att du inte lydde Herrens befallning och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna.[d] 19 Nu kommer både du och hela Israel att överlämnas åt filistéerna och i morgon kommer du och dina söner att vara här med mig. Herren kommer även att överlämna Israels armé åt filistéerna.”

20 Då föll Saul raklång till marken av fruktan för Samuels ord. Han var alldeles utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett dygn. 21 När kvinnan kom till Saul och såg att han var skräckslagen, sa hon: ”Jag, din tjänarinna, lydde dig med risk för mitt liv och gjorde som du ville. 22 Lyssna nu till mig, din tjänarinna, och låt mig ställa fram lite mat, så att du får äta och får nya krafter och orkar återvända hem!”

23 Saul vägrade, han ville inte äta. Men när männen som var med honom också vädjade till honom, gav han till sist med sig. Han reste sig upp och satte sig på sängen. 24 Kvinnan hade en gödkalv i huset och skyndade sig ut för att slakta den. Hon tog fram mjöl och gjorde en deg och bakade osyrat bröd. 25 Sedan bar hon in maten till Saul och hans män och de åt innan de försvann ut i natten.

Filistéernas hövdingar litar inte på David

29 Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish.

Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.”

Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser:

’Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen!’ ”

Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant Herren lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.”

”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. 10 Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” 11 David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel.

David besegrar amalekiterna

30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.

När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, grät de tills de inte kunde gråta längre. Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.

Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden[e]!” När Evjatar kom med den, frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. 10 David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.

11 På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.

13 ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. 14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”

15 ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” 16 Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.

17 David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. 18 David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. 19 Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. 20 Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

21 När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. 22 Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

23 Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. 24 Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” 25 Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

26 När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” 27 Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.

Saul dör på slagfältet

(1 Krön 10:1-12)

31 Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem och många stupade på Gilboaberget. Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor och bågskyttarna fann honom och sårade honom svårt. Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och genomborrar och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. Saul och hans tre söner dog den dagen, tillsammans med hans väpnare och alla hans närmaste män.

När israeliterna på andra sidan dalen och bortom Jordan hörde att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem.

Nästa dag när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans tre söner där de låg slagna på berget Gilboa. De högg då huvudet av Saul och tog hans tillhörigheter och skickade runt dem i landet för att alla, både i deras avgudatempel och bland folket, skulle få del av de goda nyheterna. 10 Sauls vapen lade de sedan i Astartes tempel och hängde upp hans kropp på stadsmuren i Bet-Shean.

11 Men när folket i Javesh[f] i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, 12 drog alla deras vapenföra män ut hela natten till Bet-Shean. Där tog de ner Sauls och hans söners kroppar från muren och förde dem sedan till Javesh. Därefter brände de kropparna 13 och begravde benen under tamariskträdet vid Javesh. Sedan fastade de i sju dagar.

Footnotes

  1. 28:3 Gudsmannen Samuel var död. Saul hade dödat alla präster (se kap 22) och dessutom rensat landet från medier och spåmän. Det fanns alltså ingen att fråga, varken ond eller god.
  2. 28:6 Efoden med urim (se 2:18) fanns hos den ende kvarlevande prästen som flytt till David.
  3. 28:13 Ordagrant: gud.
  4. 28:18 Se kap 15.
  5. 30:7 Se not till 2:18.
  6. 31:11 Javesh var den stad som Saul räddade när han just blivit vald till kung. Se 11:1-11.