Add parallel Print Page Options

David besegrar amalekiterna

30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.

När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, grät de tills de inte kunde gråta längre. Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.

Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden[a]!” När Evjatar kom med den, frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. 10 David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.

11 På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.

13 ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. 14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”

15 ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” 16 Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.

17 David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. 18 David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. 19 Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. 20 Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

21 När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. 22 Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

23 Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. 24 Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” 25 Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

26 När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” 27 Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.

Saul dör på slagfältet

(1 Krön 10:1-12)

31 Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem och många stupade på Gilboaberget. Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor och bågskyttarna fann honom och sårade honom svårt. Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och genomborrar och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. Saul och hans tre söner dog den dagen, tillsammans med hans väpnare och alla hans närmaste män.

När israeliterna på andra sidan dalen och bortom Jordan hörde att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem.

Nästa dag när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans tre söner där de låg slagna på berget Gilboa. De högg då huvudet av Saul och tog hans tillhörigheter och skickade runt dem i landet för att alla, både i deras avgudatempel och bland folket, skulle få del av de goda nyheterna. 10 Sauls vapen lade de sedan i Astartes tempel och hängde upp hans kropp på stadsmuren i Bet-Shean.

11 Men när folket i Javesh[b] i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, 12 drog alla deras vapenföra män ut hela natten till Bet-Shean. Där tog de ner Sauls och hans söners kroppar från muren och förde dem sedan till Javesh. Därefter brände de kropparna 13 och begravde benen under tamariskträdet vid Javesh. Sedan fastade de i sju dagar.

Footnotes

  1. 30:7 Se not till 2:18.
  2. 31:11 Javesh var den stad som Saul räddade när han just blivit vald till kung. Se 11:1-11.