Add parallel Print Page Options

Saul besegrar ammoniterna

11 Ammoniternas kung Nachash anföll nu[a] och belägrade Javesh i Gilead. Invånarna i Javesh sa till honom: ”Slut förbund med oss, så ska vi bli era tjänare!” Nachash svarade: ”Jag kan sluta förbund med er, men bara på det villkoret att jag får sticka ut höger öga på varenda en av er, så att hela Israel blir förödmjukat.”

”Låt oss få sju dagar på oss, så att vi kan skicka bud till hela Israel”, svarade de äldste i Javesh. ”Men om ingen kommer och räddar oss, då ska vi gå med på dina villkor.”

När budbärarna från Javesh kom till Sauls Giva och berättade vad som hade hänt, började alla gråta högt. Saul återvände från åkrarna med sina oxar och frågade: ”Vad är det som har hänt? Varför gråter alla?” Då berättade de för honom vad männen från Javesh hade sagt och genast kom Guds Ande över Saul och han brann av vrede. Han tog två oxar, styckade dem och sände ut styckena med budbärare över hela Israel. ”Om någon vägrar att följa Saul och Samuel i strid, ska det gå med hans oxar på detta vis”, lät han hälsa. Fruktan för Herren föll då över folket och de ställde upp till sista man. Han räknade dem sedan i Besek och fann att det var 300 000 man från Israel och 30 000 man från Juda.

Efter det skickade han budbärare tillbaka till Javesh i Gilead med beskedet: ”Ni kommer att räddas när solen skiner som varmast i morgon.” Glädjen i staden visste inga gränser när budbärarna återvände och berättade detta.

10 Männen i Javesh meddelade sedan ammoniterna: ”Vi ger oss! I morgon kan ni komma och göra vad ni vill med oss.”

11 Dagen därpå delade Saul upp sin armé i tre grupper och redan före gryningen överrumplade de ammoniterna i deras läger. När dagen var som hetast var ammoniterna slagna. Resten av ammoniternas armé blev så grundligt skingrad att inte ens två personer kom undan tillsammans.

12 Då sa folket till Samuel: ”Var är de män som sa att Saul inte skulle bli vår kung? För hit dem, så att vi får döda dem!” 13 Men Saul svarade: ”Nej, en dag som denna ska ingen avrättas, för i dag har Herren räddat Israel!”

14 Då sa Samuel till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och än en gång bekräfta att Saul är vår kung.”

15 Och de gick till Gilgal och inför Herren utropade de Saul till kung. Sedan offrade de gemenskapsoffer till Herren och Saul och hela Israel firade en stor glädjefest.

Samuels avskedstal

12 Sedan talade Samuel till folket på nytt:

”Lyssna!” sa han. ”Jag har gjort vad ni bett mig om. Jag har gett er en kung. Nu är kungen er ledare. Jag är nu en gammal gråhårig man och mina söner finns här bland er. Jag har varit er ledare sedan min ungdom. Här står jag nu, vittna mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag någonsin tagit emot mutor eller panter av någon? Tala om det för mig, så ska jag ersätta dem som jag har skadat.”

”Nej”, svarade de. ”Du har aldrig kränkt eller förtryckt oss och du har aldrig tagit mutor.”

Herren och hans smorde är i dag mina vittnen på att ni inte har något att anklaga mig för”, sa Samuel.

”Ja, han är vittne”, svarade de.

”Det var Herren som gav er Mose och Aron”, fortsatte Samuel. ”Han förde era förfäder ut ur Egyptens land. Bli nu stilla inför Herren medan jag går till rätta med er och påminner er om Herrens rättfärdiga gärningar mot er och era förfäder.

När Jakob kommit till Egypten och folket ropade till Herren, sände han dem Mose och Aron som ledde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet.

Men folket glömde snart Herren, sin Gud, och därför överlämnade han dem åt Sisera, generalen i Hasors här, och åt filistéerna och åt Moabs kung som alla förde krig mot Israel. 10 Folket ropade då till Herren igen: ’Vi har syndat genom att vända Herren ryggen. Vi har tillbett baalsgudar och astartegudinnor. Men nu ska vi tjäna dig och enbart dig, om du bara befriar oss från våra fiender!’ 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel för att rädda er från fienderna runt omkring och så fick ni leva i trygghet.[b]

12 Men när ni såg att Nachash, Ammons kung, kom mot er, sa ni till mig att ni behövde en kung som kunde regera över er. Detta trots att ni redan hade en kung, Herren. 13 Men här är nu den kung ni själva valt och bett om. Herren har satt honom över er.

14 Om ni fruktar Herren, tjänar och lyder honom och inte gör uppror mot honom, ja, om både ni och er kung följer Herren, er Gud, så kommer allt att gå väl. 15 Men om ni gör uppror mot Herrens bud och inte lyder honom, så kommer Herren att behandla er på samma sätt som han behandlade era förfäder.

16 Stå nu still här, så ska ni få se Herren göra ett stort under. 17 Nu är det ju tid för veteskörden[c]. Men jag ska be till Herren att han sänder åska och regn. Då kommer ni att inse hur ont och orätt ni handlade inför Herren då ni begärde en kung.”

18 Samuel ropade sedan till Herren som sände åska och regn redan samma dag och hela folket darrade av fruktan inför Herren och Samuel.

19 ”Be till Herren, din Gud, för oss dina tjänare, så att vi inte dör”, sa de till Samuel. ”Nu har vi lagt ännu en synd till alla de andra genom att begära en kung.”

20 ”Var inte rädda”, sa Samuel till folket. ”Det är sant att ni har begått en svår synd, men se till att ni i fortsättningen tillber Herren helhjärtat och inte vänder honom ryggen. 21 Vänd er inte till andra gudar som varken kan hjälpa eller rädda er, eftersom de inte är annat än tomhet. 22 Herren ska för sitt mäktiga namns skull inte överge sitt eget folk. Han har ju själv utvalt er till sitt folk.

23 För min egen del vill jag inte synda mot Herren genom att sluta att be för er. Jag ska i stället fortsätta att undervisa er om det goda och rätta. 24 Frukta Herren och tjäna honom troget och helhjärtat! Tänk på allt det stora han har gjort för er! 25 Men om ni fortsätter att synda, kommer både ni och er kung att förgås.”

Footnotes

  1. 11:1 I Septuaginta: Ungefär en månad senare.
  2. 12:11 Dessa personer var domare i Israel (se Domarboken). Bedan är antagligen ett annat namn på Barak.
  3. 12:17 Veteskörden inföll under maj-juni, då det inte brukade regna i landet.