1 Samuelsboken 29-30

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Filistéernas hövdingar litar inte på David

29 Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. ² De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish.

³ Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.”

⁴ Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? ⁵ Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser:

⁶ Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant Herren lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. ⁷ Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.”

⁸ ”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” ⁹ Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. ¹⁰ Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” ¹¹ David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel.

David besegrar amalekiterna

30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden ² och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.

³ När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, ⁴ grät de tills de inte kunde gråta längre. ⁵ Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. ⁶ David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.

Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. ⁷ Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden^[a]!” När Evjatar kom med den, ⁸ frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” ⁹ Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. ¹⁰ David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.

¹¹ På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. ¹² De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.

¹³ ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. ¹⁴ Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”

¹⁵ ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” ¹⁶ Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.

¹⁷ David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. ¹⁸ David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. ¹⁹ Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. ²⁰ Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. ²² Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

²³ Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. ²⁴ Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” ²⁵ Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

²⁶ När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” ²⁷ Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, ²⁸ Aroer, Sifmot, Eshtemoa, ²⁹ Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, ³⁰ Horma, Bor-Ashan, Atak, ³¹ Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.