Add parallel Print Page Options

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.

”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. ”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” ”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. ’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10 Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11 David och hans män slet då sönder sina kläder. 12 De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13 Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14 ”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15 Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16 ”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17 David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18 och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19 ”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.
    Dina mäktiga har fallit.

20 Berätta det inte för någon i Gat,
    låt det inte bli känt på Ashkelons gator,
så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,
    de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21 Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,
    ej heller fält för offergåvor.
Där ligger de mäktigas sköld fläckad,
    Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22 Jonatans båge och Sauls svärd
    återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten
och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.
23     Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,
var tillsammans även i döden.
    De var snabbare än örnar,
starkare än lejon.

24 Israels döttrar, gråt över Saul,
    som klädde er så vackert i purpurrött
och prydde era kläder med smycken av guld.

25 Mäktiga hjältar har fallit i striden.
    Jonatan ligger slagen på höjderna.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!
    Du var mig så kär.
Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27 De mäktiga har fallit,
    och vapnen är krossade.”

Juda kröner David till kung

Efter en tid frågade David Herren: ”Ska jag flytta tillbaka till Juda?” ”Ja”, svarade Herren. ”Till vilken stad ska jag flytta?” frågade David. Herren svarade: ”Till Hebron.”

David flyttade då dit med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, Navals änka från Karmel. Han tog också med sig sina män och deras familjer och de bosatte sig i städerna runt Hebron. Männen i Juda kom sedan dit och smorde David till kung över hela Juda.

När David hörde att männen i Javesh i Gilead hade begravt Saul, skickade han dem detta budskap: ”Herren ska välsigna er för den trohet ni visat mot er herre Saul genom att begrava honom. Herren ska vara nådig och trofast mot er. Också jag ska belöna er, eftersom ni handlat som ni gjort. Fortsätt vara starka och modiga! Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.”

David blir kung över Israel

Men Avner, Ners son och Sauls överbefälhavare för hären, hade fört Sauls son Ish-Boshet till Machanajim och gjort honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och över hela Israel. 10 Han var fyrtio år gammal när han blev kung och han regerade i två år. Under denna tid förblev endast Judas stam trogen David 11 och han regerade över Juda i Hebron i sju år och sex månader.

Inbördeskrig

12 Avner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets trupper från Machanajim till Givon. 13 Joav, Serujas son, drog ut med Davids trupper. De möttes vid Givons damm och slog sig ner på var sin sida om dammen. 14 Då sa Avner till Joav: ”Vi låter några av våra unga soldater mötas man mot man inför oss!”[b]

Joav gick med på det, 15 och tolv män ställde upp från Benjamins stam för Ish-Boshet och tolv män för David. 16 Var och en grep sin motståndare i huvudet och stack sitt svärd i hans sida. Samtliga dog. Denna plats i Givon har sedan dess kallats Svärdseggarnas åker.

17 Striden som då började blev mycket hård, men Avner och Israels män besegrades av Davids trupper. 18 Serujas tre söner, Joav, Avishaj och Asael, var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en gasell på fältet, 19 och han förföljde Avner utan att vika från honom åt något håll. 20 Avner vände sig om och ropade: ”Är det du, Asael?”

”Ja, det är det”, ropade Asael tillbaka. 21 ”Jaga någon annan, angrip någon av de yngre och ta hans rustning!” skrek Avner. Men Asael fortsatte att förfölja honom.

22 Då ropade Avner: ”Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joav i ögonen om jag var tvungen att döda dig!”

23 Men Asael vägrade vända om och då genomborrade Avner honom i buken med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg.

24 Men Joav och Avishaj förföljde Avner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Giach längs vägen till Givons öken. 25 Avners trupper från Benjamins stam grupperade sig bakom honom på kullens topp 26 och Avner ropade ner till Joav: ”Måste vi fortsätta att döda varandra i all evighet? Förstår du inte att det kommer att sluta med katastrof? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?”

27 Joav ropade tillbaka: ”Så sant Gud lever, om du inte hade sagt något skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen!”

28 Han blåste sedan i sitt horn och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde.

29 Den natten återvände Avner och hans män genom Jordandalen och gick över floden. De marscherade hela förmiddagen ända till Machanajim. 30 Joav och hans män återvände också hem och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael. 31 Men själva hade de dödat 360 män från Benjamins stam som hade varit med Avner.

32 Joav och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom i hans fars grav. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen.

David får övertaget

Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.

David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron.

Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.

Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel.

Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.

Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit.

Den femte var Shefatja, son till Avital,

och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla.

Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.

Avner förhandlar med David

Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt. Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru, blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning.

”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull! Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som Herren med ed har lovat David: 10 att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva![c]

11 Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.

12 Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”

13 David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.” 14 David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”

15 Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son, 16 som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.

17 Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung. 18 Nu är det dags att handla, för Herren har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”

19 Avner talade också med benjaminiterna.[d] Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.

20 Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.

21 Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.”

David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.

Joav dödar Avner

22 Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. 23 Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. 24 Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? 25 Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”

26 Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.

27 När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.

28 När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29 Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”

30 Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

31 Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.

32 De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.

33 Kungen sjöng också en klagosång:

”Varför måste Avner dö som en laglös?
34     Dina händer var inte bundna,
dina fötter inte i bojor.
    Du föll som man faller för onda män.”

Och allt folket grät än en gång för hans skull.

35 Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36 Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.

37 Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.

38 David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39 Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”

Mordet på Ish-Boshet

När Sauls son Ish-Boshet hörde om Avners död i Hebron, tappade han modet och hela Israels folk blev förskräckt. Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som var ledare för plundringsstyrkorna. Den ene hette Baana och den andre Rekav. De var söner till Rimmon som kom från Beerot i Benjamins land. Även Beerot brukar räknas till Benjamin. Invånarna i Beerot flydde till Gittajim där de sedan dess bor som invandrare.

Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år gammal när budet om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Barnflickan flydde då med pojken, men under den skyndsamma flykten föll han så att han skadade fötterna. Han hette Mefivoshet.[e]

Rekav och Baana, söner till Rimmon i Beerot, kom till Ish-Boshets hus när det var som hetast på dagen och medan Ish-Boshet sov middag. De gick in i det inre av huset, som om de kommit för att hämta vete, och stack honom i magen. Sedan smet Rekav och hans bror Baana ut.[f] De kom alltså in i huset när han låg på sin bädd i sovrummet. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Sedan tog de huvudet med sig och flydde hela natten genom öknen och undkom. I Hebron överlämnade de Ish-Boshets huvud till David.

”Se här!” sa de. ”Detta är Ish-Boshets huvud! Han var son till din fiende Saul som försökte döda dig. I dag har Herren gett dig, min herre och kung, hämnd på Saul och hela hans familj.”

Men David svarade Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot: ”Så sant Herren lever, som räddat mig från all nöd, 10 den man som talade om för mig att Saul var död och som trodde sig komma med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade. Det var den belöning han fick av mig för sina nyheter. 11 Därför är det inte mer än rätt att jag nu, när ogudaktiga män har dödat en oskyldig man i hans eget hus och till och med i hans egen säng, kräver hämnd för hans liv. Ni ska utplånas från jorden!”

12 På Davids befallning kom sedan hans män och dödade Baana och Rekav. Man högg av deras händer och fötter och hängde upp kropparna bredvid dammen i Hebron.[g] Men Ish-Boshets huvud begravdes i Avners grav i Hebron.

Footnotes

  1. 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.
  2. 2:14 Tvekamp, eller kamp mellan ett begränsat antal soldater, var ett vanligt sätt att avgöra strider i det här området. Se 1 Sam 17:4, där David mötte Goljat.
  3. 3:10 från Dan till Beer Sheva gav uttryck för hela landet.
  4. 3:19 Kung Saul och hans son Ish-Boshet kom från Benjamins stam. De behövde därför extra mycket övertalning för att gå över till David.
  5. 4:4 Denne brorson till Ish-Boshet var den andre möjlige tronföljaren efter kung Saul. Men en handikappad kung var en omöjlighet, eftersom kungen skulle leda folket i krig. När Ish-Boshet blir mördad i vers 6-7, finns det alltså ingen tronföljare.
  6. 4:6 Grundtexten är svårförståelig och översättningen därför osäker. Enligt Septuaginta lyder versen: Dörrvakterskan, som rensade vete, hade somnat och så kunde Rekav och hans bror Baana komma in i huset.
  7. 4:12 Man högg av de händer som dödat Ish-Boshet och de fötter som kommit med budskapet. Kropparna hängdes upp som en varning för andra.