Apostlagärningarna 15-16

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Möte med apostlarna i Jerusalem

15 Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig^[a] som seden var enligt Mose. ² Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där. ³ Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada.

⁴ När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem. ⁵ Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag.

⁶ Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. ⁷ Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro. ⁸ Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss. ⁹ Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron. ¹⁰ Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära? ¹¹ Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.”

¹² Efter det blev det tyst på diskussionen och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de tecken och under som Gud hade gjort genom dem bland andra folk.

¹³ När de hade slutat, reste sig Jakob^[b] och sa: ”Bröder, lyssna på mig! ¹⁴ Simon^[c] har berättat hur Gud för första gången såg till att han fick ett eget folk bland hedningarna. ¹⁵ Det stämmer väl överens med det budskap som står skrivet hos profeterna:

¹⁹ Jag anser därför att vi inte ska ställa så många krav på hedningar som vänder sig till Gud. ²⁰ Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som orenats genom avgudadyrkan, att de ska avhålla sig från sexuell omoral och från att äta kött från kvävda djur samt blod.^{[g] 21} För Mose har man förkunnat överallt i alla städer under alla tider och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Brevet från församlingen i Jerusalem

²² Sedan beslöt apostlarna och ledarna tillsammans med hela församlingen att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas. Det blev två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.

²³ Så här löd det brev de fick med sig:

Från apostlarna och församlingsledarna, till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia, Syrien och Kilikien.

Varma hälsningar!

²⁴ Vi har fått veta att några från oss har skapat oro och förvirring bland er med vad de har sagt men dessa män var inte utsända av oss. ²⁵ Vi beslöt därför enhälligt att utse representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, ²⁶ dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. ²⁷ Våra representanter, Judas och Silas, kommer att framföra detsamma som vi skriver.

²⁸ Den heliga Anden och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än detta nödvändiga: ²⁹ att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. Om ni noga följer detta, handlar ni rätt.

Vi önskar er allt gott!

³⁰ De sändes iväg och reste till Antiochia där man kallade samman de troende till ett möte och överlämnade brevet. ³¹ När man läste brevet blev alla glada över detta uppmuntrande besked. ³² Judas och Silas som själva var profeter talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem. ³³ När de hade varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem och församlingen i Antiochia önskade dem frid.^{[h] 35} Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren.

Paulus och Barnabas skiljs åt

³⁶ Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Borde vi inte åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren för att se hur det går med de troende?” ³⁷ Barnabas föreslog att de skulle ta med sig Johannes som kallades Markus. ³⁸ Men Paulus var emot detta eftersom denne hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. ³⁹ De blev så oeniga om detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Markus och seglade till Cypern. ⁴⁰ Paulus däremot valde Silas som medhjälpare och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herrens nåd, gav han sig iväg. ⁴¹ Han reste genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.

Timotheos blir medarbetare till Paulus och Silas

16 Paulus kom nu till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, som var son till en kristen judinna men vars far var grek. ² De troende i Lystra och Ikonion hade bara gott att säga om honom, ³ och Paulus ville därför att Timotheos skulle följa med dem på deras resa. Men av hänsyn till judarna i området omskar han Timotheos, eftersom alla visste att hans far var grek.

⁴ De reste sedan från stad till stad och berättade om vad apostlarna och församlingsledarna i Jerusalem hade beslutat och som man skulle följa. ⁵ Församlingarna stärktes i sin tro, och för varje dag ökade antalet troende.

Paulus blir kallad till Makedonien

⁶ Paulus och hans följeslagare reste nu genom Frygien och Galatien, eftersom den heliga Anden hade hindrat dem från att förkunna budskapet i Asien. ⁷ När de efter ett tag kom fram till Mysiens gräns tänkte de gå mot Bithynien, men Jesus Ande tillät dem inte att resa dit.^{[i] 8} De fortsatte därför genom Mysien och kom till Troas.

⁹ Där fick Paulus på natten se en syn. Han såg en man från Makedonien^[j] stå där och be honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” ¹⁰ Vi ville därför genast efter att Paulus haft denna syn resa över till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud kallade oss att förkunna evangeliet där.^[k]

Lydia från Thyatira börjar tro på Jesus

¹¹ Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag vidare till Neapolis. ¹² Därifrån fortsatte vi till Filippi, en romersk koloni och en av de ledande städerna i denna del av Makedonien. Där stannade vi sedan i flera dagar.

¹³ På sabbaten gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss ner och talade till de kvinnor som hade samlats där. ¹⁴ En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtyger^[l]. Hon var gudfruktig, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. ¹⁵ Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt bad hon: ”Nu när ni ser att jag tror på Herren, så måste ni komma och bo hos mig.” Och hon gav sig inte.

Paulus och Silas kastas i fängelse

¹⁶ När vi en dag var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som var besatt av en spådomsande. Hon kunde spå och drog in mycket pengar åt sina ägare. ¹⁷ Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: ”De här männen är den högsta Gudens tjänare och förkunnar för er vägen till räddning!”

¹⁸ Detta upprepades dagligen tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” Och genast lämnade anden henne.

¹⁹ Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter på torget. ²⁰ Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: ”De här judarna vänder upp och ner på hela staden. ²¹ De förespråkar seder som inte är tillåtna för oss som romerska medborgare att anta eller praktisera.”

²² Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. ²³ De blev svårt slagna och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga ²⁴ och placerade dem i den innersta cellen där han låste fast deras ben i en trästock.

²⁵ Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud medan de andra fångarna lyssnade. ²⁶ Då kom det plötsligt ett jordskalv som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. ²⁷ Då vaknade fångvaktaren och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord.

²⁸ Men Paulus ropade till honom: ”Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!”

²⁹ Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. ³⁰ Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: ”Vad ska jag göra för att bli räddad?”

³¹ De svarade: ”Tro på Herren Jesus, så ska du bli räddad, både du och din familj!”^[m]

³² De fick sedan berätta budskapet om Herren för fångvaktaren och hela hans familj. ³³ Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår mitt i natten. Han och hela familjen lät sedan döpa sig. ³⁴ Han tog dem med sig upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud.

³⁵ Nästa morgon skickade domarna dit sina vakter för att meddela att männen skulle släppas fria. ³⁶ Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: ”Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!”

³⁷ Men Paulus svarade: ”Åh nej! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva föra ut oss!”

³⁸ Vakterna berättade då detta för domarna och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare, blev de rädda. ³⁹ De kom genast och talade vänligt till dem. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. ⁴⁰ Men när de kom ut ur fängelset, gick de till Lydias hus där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem och sedan gick de vidare.