5 Moseboken 1-2

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Återblick på ökentiden: Moses första tal

(1:1—4:43)

1 Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. ² Det tar elva dagar att gå från berget Horeb^[a] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd.^{[b] 3} I det fyrtionde året^[c], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade befallt honom att säga till dem. ⁴ Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. ⁵ Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:

Ledare från varje stam

(2 Mos 18:13-27)

⁶ Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. ⁷ Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. ⁸ Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som Herren med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”

⁹ Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, ¹⁰ för Herren, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. ¹¹ Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, ¹² men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? ¹³ Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”

¹⁴ Ni gick med på förslaget. ¹⁵ Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. ¹⁶ Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. ¹⁷ När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” ¹⁸ Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.

De spejarna

(4 Mos 13:1-33)

¹⁹ Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. ²⁰ Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som Herren, vår Gud, har gett oss. ²¹ Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”

²² Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”

²³ Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. ²⁴ De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. ²⁵ Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.

Uppror mot Herren

(4 Mos 14:1-45)

²⁶ Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning. ²⁷ Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”Herren måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. ²⁸ Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar^[d] där.”

²⁹ Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! ³⁰ Herren, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. ³¹ Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”

³² Men ni vägrade trots detta att tro Herren, er Gud, ³³ som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.

³⁴ När Herren hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor ³⁵ att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. ³⁶ Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.

³⁷ Till och med på mig blev Herren arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! ³⁸ Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. ³⁹ Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. ⁴⁰ Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”

⁴¹ Då svarade ni: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill gå och strida som Herren, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.

⁴² Men Herren sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”

⁴³ Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot Herrens befallning och gick i övermod upp i bergen. ⁴⁴ Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. ⁴⁵ Då återvände ni till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna. ⁴⁶ Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.

En tillbakablick på vandringen

2 Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Sävhavet, så som Herren hade sagt till mig. Under en lång tid vandrade vi omkring i området kring berget Seir. ² Sedan sa Herren till mig:

³ ”Nu har ni vandrat omkring här i bergen länge nog! Vänd norrut ⁴ och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edoméerna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga. ⁵ Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land. ⁶ Betala dem för den mat och det vatten ni använder. ⁷ Herren, din Gud, har välsignat dig i allt som du företagit dig och vakat över dig under de fyrtio år du vandrat omkring i denna väldiga öken. I fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig och du har aldrig behövt sakna något.”

⁸ Vi vandrade alltså fram bland våra bröder Esaus ättlingar som bodde i Seir och lämnade sedan Aravavägen, bort från Elat och Esjon-Gever och tog vägen mot Moabs öken.

⁹ Då sa Herren: ”Anfall inte moabiterna, strid inte mot dem, för jag tänker inte ge er något av deras land. Ar har jag nämligen gett till Lots ättlingar.” ¹⁰ (Eméerna, ett stort och talrikt folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks folk. ¹¹ Både eméerna och anakiterna räknas som refaéer, men moabiterna kallade dem eméer. ¹² Tidigare hade horéerna bott i Seir, men de hade drivits ut av Esaus ättlingar som förgjorde dem och bosatte sig där. På samma sätt gjorde Israel i det land som Herren hade gett dem som egendom.)

¹³ ”Gå nu över floddalen Sered”, sa Herren, och vi gjorde så.

¹⁴ Det tog oss trettioåtta år att komma från Kadesh Barnea till Sereddalen där vi gick över floden Sered. Då hade alla stridsdugliga män i den förra generationen dött, så som Herren hade sagt. ¹⁵ Ja, Herren var mot dem, han fortsatte att utplåna dem ur lägret och till slut var alla döda.

¹⁶ När den siste av krigarna bland folket hade dött, ¹⁷ sa Herren till mig:

¹⁸ ”Idag ska du gå över gränsen till Moabs område, Ar. ¹⁹ När du kommer till ammoniternas land ska du inte utmana eller anfalla dem, för jag tänker inte ge dig någon del av deras land. Det har jag gett till Lots ättlingar^[e].”

²⁰ (Även detta land betraktas som refaeiskt. Området hade tidigare varit bebott av refaéerna, som ammoniterna kallade samsumméer. ²¹ De var stora och talrika, lika storvuxna som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna som fördrev dem och bosatte sig i landet. ²² På samma sätt hade Herren gjort med Esaus ättlingar i Seir, där han förgjorde horéerna för dem. De fördrev dem och har sedan dess varit bosatta där. ²³ På samma sätt blev det när kaftoréerna^[f] kom från Kaftor och invaderade och förgjorde avvéerna som bodde i byar utspridda ända bort till Gaza och bosatte sig där.)

En tillbakablick på striderna

Segern över kung Sichon

(4 Mos 21:21-30)

²⁴ ”Gå över floden Arnon, för jag har överlämnat amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land åt dig. Börja inta det och strid mot honom! ²⁵ Från och med idag ska jag låta alla folk på jorden darra av fruktan när de hör talas om dig.”

²⁶ Då sände jag budbärare från Kedemots öken till kung Sichon i Heshbon med en fredlig hälsning: ²⁷ ”Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av vare sig åt höger eller vänster. ²⁸ Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är att få vandra genom ditt land, ²⁹ på samma sätt som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät oss göra. Vi ska gå över Jordan och in i det land som Herren, vår Gud, vill ge oss.”

³⁰ Men kung Sichon i Heshbon vägrade och lät oss inte gå genom hans land, eftersom Herren, din Gud, gjorde honom envis och hårdhjärtad, så att han skulle kunna överlämna Sichon åt dig. Och precis så blev det.

³¹ Sedan sa Herren till mig: ”Jag börjar med att ge dig Sichon och hans land. Börja erövringen och ta hans land i besittning!”

³² Sichon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas. ³³ Men Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss och vi slog honom, hans söner och hela hans folk. ³⁴ Vi intog alla hans städer och vigde alla åt förintelse, även kvinnor och barn. Vi lät inte någon överleva. ³⁵ Men boskapen tog vi som byte tillsammans med det vi funnit i de städer vi erövrat. ³⁶ Från Aroer, som ligger vid floden Arnons strand, och från staden i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. Herren, vår Gud, gav oss alltsammans. ³⁷ Men ammoniternas land lämnade du i fred, hela området från floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som Herren, vår Gud, hade befallt.