Add parallel Print Page Options

Predikarens personliga erfarenhet

(1:1—2:23)

Allt är meningslöst

Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.

”Tomhet, idel tomhet”[a],
    säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
    allt är tomhet.”

Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
    som hon bemödar sig med under solen?
Generationer kommer och generationer går,
    men jorden består för evigt.
Solen går upp och solen går ner
    och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
    fram och tillbaka, om och om igen,
    och återvänder alltid till sin gång.
Alla floder rinner ut i havet,
    men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
    dit återvänder de igen.
Alla ord är otillräckliga,
    ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
    och örat fylls inte av vad det hör.
Det som gjorts förr
    kommer att göras igen.
    Ingenting är nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
    så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11 Dem som funnits i början minns man inte,
    och de som ska komma,
    kommer också att glömmas av sina efterkommande.

Att vara vis är meningslöst

12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14 Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.

15 Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.

16 Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17 Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,

18 för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
    ju mer kunskap, desto mer lidande.

Att glädja sig är meningslöst

Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.

Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor[b]. Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.

10 Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.
    Jag unnade mig all glädje,
för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,
    och detta var lönen för all min möda.

Att arbeta är meningslöst

11 Jag såg på allt det som jag hade gjort,
    all den möda jag lagt ner,
och alltsammans var bara meningslöst,
    ett jagande efter vind,
till ingen nytta under solen.

12 Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap.
    Vad kan den göra som kommer efter kungen?
    Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare.
13 Jag såg att visheten är förmer än dårskapen,
    liksom ljuset är bättre än mörkret.
14 Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret.
    Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda.

15 Jag sa för mig själv:

”Jag går samma öde till mötes som dåren.
    Vad har jag då för nytta av all min vishet?”
Vidare sa jag för mig själv:
    ”Även detta är meningslöst.”
16 Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt,
    snart är båda bortglömda.
Både den vise och dåren dör.

17 Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.

20 Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. 21 När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa.

22 Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? 23 Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst.

Glädjen i livet kommer från Gud

(2:24—3:22)

24 Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, 25 för vem kan äta eller vara glad[c] utan honom? 26 För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

Allt har sin tid

Allt har sin tid,
    varje sak under himlen sin tidpunkt:
    En tid att födas och en tid att dö,
    en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade,
    en tid att döda och en tid att hela,
    en tid att riva ner och en tid att bygga upp,
    en tid att gråta och en tid att skratta,
    en tid att sörja och en tid att dansa,
    en tid att kasta stenar och en tid att samla stenar,
    en tid att kramas och en tid att låta bli att kramas,
    en tid att söka och en tid att tappa bort,
    en tid att behålla och en tid att kasta bort,
    en tid att riva sönder och en tid att sy ihop,
    en tid att vara tyst och en tid att tala,
    en tid att älska och en tid att hata,
    en tid för krig och en tid för fred.

Vad får då arbetaren ut av sin möda? 10 Jag har sett den börda som Gud lagt på människan. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan,[d] men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut. 12 Jag insåg att det inte fanns något bättre för dem än att vara glada och göra gott under sitt liv. 13 Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud. 14 Jag vet att vad Gud gör består för evigt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom.

15 Det som finns har redan varit,
    det som ska komma har redan funnits.
    Gud kallar fram det förflutna.

Meningslöshet och ondska finns överallt

16 Dessutom såg jag under solen att på rättsplatsen satt orätt, på rättfärdighetens plats orätt.

17 Jag sa för mig själv:

”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse.
    För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.”

18 Jag sa vidare för mig själv: ”Så är det för människornas skull. Gud prövar dem, för att de ska inse att de inte är bättre än djuren. 19 Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst.

20 Alla går mot samma mål –
    till den jord som de har kommit ifrån
måste de vända tillbaka.

21 Vem vet om människans ande stiger uppåt och djurens ande far ner i jorden?”

22 Jag förstod att det inte fanns något bättre för människan än att hon gläder sig över sitt arbete, för det är hennes del. Vem kan vägleda henne till att se vad som ska komma efter henne?

Livets vanmakt

(4:1—7:29)

Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen:

Jag såg de förtrycktas tårar,
    och ingen tröstade dem,
förtryckarens våld mot dem,
    men ingen tröstade dem.
Jag prisade de döda, de som redan dött,
    lyckligare än de som lever,
de som fortfarande är kvar vid livet.
    Lyckligare än de båda är dock de
som inte blivit till och därför sluppit se
    allt det onda som görs under solen.

Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

Dåren lägger händerna i kors
    och förtär sig själv.
Det är bättre med en handfull ro
    än två händer fulla med möda och jagande efter vind.

Jag såg åter någonting meningslöst under solen:

En man som är alldeles ensam.
    Han har ingen son och ingen bror,
och ändå är det ingen ände på hans slit,
    inte heller får hans ögon nog av rikedomar.
”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?”
    Även detta är meningslöst och ett ont arbete.

Två är bättre än en,
    för de får god lön för sin möda.
10 Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen.
    Men ve den ensamme som faller!
    Det finns ingen som hjälper honom upp.
11 Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra,
    men hur ska den ensamme hålla sig varm?
12 Den ensamme kan bli överfallen,
    men två kan stå emot.
Och en tredubbel tråd brister inte så lätt.

Jordisk makt varar inte för evigt

13 Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. 14 Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. 15 Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. 16 Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

Varning för förhastade löften

17 Tänk dig för när du träder in i Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör, för i sin okunnighet gör de det onda.

Ha inte för bråttom med att öppna munnen,
    och yttra dig inte förhastat om någonting inför Gud,
för Gud är i himlen och du på jorden.
    Låt alltså dina ord vara få.
Drömmar kommer av mycket arbete
    och dåraktigt tal av många ord.

När du har gett Gud ett löfte, så dröj då inte med att fullfölja det, för han har inget till övers för dårar. Håll det du lovat! Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar något som du sedan inte fullföljer. Låt inte din mun förleda dig till att synda, och säg inte till sändebudet[e] att det var ett misstag att lova något. Varför skulle Gud behöva bli vred för dina ord och förstöra vad du har gjort? Med många drömmar kommer meningslöshet och mångordighet. Frukta du Gud!

Rikedomens förgänglighet

Om du ser att en fattig förtrycks och att rätt och rättfärdighet åsidosätts i provinsen, bli inte förvånad. Varje tjänsteman övervakas ju av dem som är högre i rang, och dessa har i sin tur sina överordnade. Men det är till förmån för landet att det finns en kung som låter jorden brukas.[f]

Den som älskar pengar får aldrig nog,
    inte heller den som älskar rikedom.
Även detta är meningslöst.

10 Ju mer man får av det goda,
    desto fler blir det som tär på det.
Vad har då ägaren för glädje av rikedomen,
    förutom att få se den?

11 En arbetare sover gott,
    vare sig han har mycket eller lite att äta,
men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

12 Jag har sett något ont och beklämmande under solen:

hopsparad rikedom blir till olycka för sin ägare.
13     Om hans egendom genom någon olycka går förlorad,
och om han har en son, får denne ingenting.
14     Lika naken som han föddes går han bort.
Inget av det som han med möda samlat ihop, kan han ta med sig.

15 Också detta är ont och beklämmande.

Som han kom ska han också gå bort.
    Vad får han för nytta av att bemöda sig med det som försvinner i vinden?
16 Hela sitt liv lever han i mörker och stor oro,
    sjukdom och bitterhet.

Livsglädje är en gåva av Gud

17 Jag har också insett att det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sitt arbete som hon bemödar sig med under solen, så länge Gud låter henne leva, för det är hennes del. 18 Om Gud ger en människa rikedom och ägodelar och låter henne njuta av dem, ta dem till sig och glädja sig åt sin möda, är det en gåva från Gud. 19 Hon reflekterar inte ofta över sina levnadsdagar, eftersom Gud fyller hennes sinne med en djup glädje.

Hela livet är meningslöst

Jag har sett ett annat ont fenomen under solen, och det vilar tungt på människan: Det är när Gud ger någon rikedom, ägodelar och ära, så att han inte saknar något han önskar, men att Gud sedan inte låter honom njuta av det, utan det får en främling göra. Detta är meningslöst, bedrövligt och ont.

Om en man har hundra barn och får leva riktigt länge, men hur länge han än lever ändå inte kan njuta av det goda och inte ens får någon begravning, då säger jag att ett dödfött foster är lyckligare än den mannen. Meningslös var dess existens, det har gått in i mörkret och i mörkret höljs också dess namn. Även om det aldrig fått sett solen eller vetat om någonting, så har det mer ro än en sådan man. Och även om han lever tusen år två gånger om, men inte förmår glädjas över allt det goda han fått, så går väl alla slutligen till en och samma plats?

All den möda som människan gör sig är för hennes levebröd,
    och ändå blir hennes hunger aldrig tillfredsställd.
Vilken fördel har den vise framför dåren?
    Vad har den fattige för nytta av att veta
hur man ska hantera livet?
    Vad ögonen ser är bättre
än det man trånar efter.
    Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

10 Allt som finns har redan sitt namn,
    och det är känt vad människan är.
Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare än hon.
11     Ju fler ord, desto mer meningslöst – och till vilken nytta?

Footnotes

  1. 1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.
  2. 2:8 Grundtextens innebörd av uttrycket kvinna…kvinnor är osäker. Enligt bl.a. Septuaginta munskänkar.
  3. 2:25 Grundtextens innebörd är osäker.
  4. 3:11 Det är osäkert om det är människans evighetslängtan som åsyftas, eller om satsen hör ihop med den föregående och ska tolkas som att allt det sköna Gud gjort ska bestå för evigt.
  5. 5:5 Det är osäkert om det är Guds sändebud (ängel) som avses, eller en präst/tempeltjänare som övervakade att löftena infriades.
  6. 5:8 Grundtextens innebörd är oviss.