2 Moseboken 1-3

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

² Ruben, Simon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher.

⁵ Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. ⁶ Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. ⁷ Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

⁸ Men då fick Egypten en ny kung^[a], en som inte kände till Josef. ⁹ ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ¹⁰ ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

¹¹ Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. ¹² Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. ¹³ De tvingade dem till slavarbete ¹⁴ och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua ¹⁶ och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. ¹⁸ Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

¹⁹ ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

²⁰ Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

²² Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Gud kallar Mose

Mose föds

2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. ² Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. ³ Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. ⁴ Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.

⁵ En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.

⁷ Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ⁸ ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ⁹ ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.

¹⁰ När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose^[b], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”

Mose flyr till Midjan

¹¹ En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. ¹² Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.

¹³ Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”

¹⁴ Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. ¹⁵ Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.

En gång vilade han vid en brunn. ¹⁶ Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. ¹⁷ Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.

¹⁸ När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” ¹⁹ ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” ²⁰ ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”

²¹ Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²² Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom^[c], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”

²³ Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. ²⁴ När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

Den brinnande busken

3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb^[d], Guds berg. ² Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, ³ tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. ⁴ Då Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. ⁵ ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! ⁶ Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.

⁷ Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. ⁸ Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. ⁹ Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. ¹⁰ Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

¹¹ ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. ¹² ”Jag är^[e] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

¹³ ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn^[f]?’ Vad ska jag svara då?”

¹⁴ ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är^[g] har sänt dig.” ¹⁵ Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren^[h], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

¹⁶ Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. ¹⁷ Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

¹⁸ De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

¹⁹ Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. ²⁰ Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. ²¹ Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. ²² Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”