2 Moseboken 10-12

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Gräshoppor täcker landet

10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem ² och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”

³ Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. ⁴ Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker. ⁶ De kommer att fylla alla hus, dina och dina hovmäns hus, ja, alla egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller förfäder sett sedan de bosatte sig i landet.’ ”

Sedan gick Mose därifrån.

⁷ Faraos hovmän frågade honom: ”Hur länge ska den där mannen få vara en snara för oss? Låt folket gå och tillbe Herren, sin Gud! Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under?”

⁸ Då lät farao hämta tillbaka Mose och Aron. ”Ni får väl gå och tillbe Herren, er Gud, då!” sa han. ”Men vilka är det som ska gå?”

⁹ ”Vi vill gå allesammans, både unga och gamla”, svarade Mose. ”Vi vill ta med våra söner och döttrar och all vår boskap och våra hjordar, eftersom vi ska fira en högtid till Herrens ära.”

¹⁰ ”Ja, nog behöver ni att Herren är med er om ni ska få mig att låta er gå och ta med barnen!” sa farao. ”Det syns att ni har onda tankar! ¹¹ Aldrig i livet! Nej, ni män kan gå och tillbe Herren, för det var ju det ni ville.” Och så körde man ut dem därifrån.

¹² Då sa Herren till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.”

¹³ Och Mose räckte ut sin stav, och Herren lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna. ¹⁴ De täckte hela landet och slog ner överallt i Egypten. Det var den värsta gräshoppsinvasionen någonsin och man kommer aldrig att få se något liknande igen. ¹⁵ Gräshopporna täckte hela landet, marken var alldeles svart, och de åt upp all växtlighet och all frukt på träden som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, varken på träden eller på marken någonstans i hela Egypten.

¹⁶ Då skickade farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: ”Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. ¹⁷ Förlåt min synd bara den här gången och be Herren, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga från mig.”

¹⁸ Mose gick från farao och bad till Herren, ¹⁹ och Herren sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Sävhavet^[a]. Sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten. ²⁰ Men Herren gjorde än en gång farao lika orubblig, och han vägrade låta folket gå.

Mörker över landet i tre dagar

²¹ Då sa Herren till Mose: ”Lyft upp din hand mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, som man riktigt kan ta på^[b].” ²² Mose lyfte sin hand mot himlen, och det kom ett tjockt mörker över hela Egypten i tre dagar. ²³ Folk kunde inte se varandra eller röra sig på tre dagar, men där israeliterna bodde var det ljust.

²⁴ Farao skickade då efter Mose och sa: ”Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.”

²⁵ ”Nej”, sa Mose. ”Du måste låta oss ta med slaktoffer och brännoffer som vi kan offra åt Herren, vår Gud. ²⁶ Vi måste få med oss vår boskap. Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi måste offra av vår boskap åt Herren, vår Gud, och vi vet inte vad för slags offer vi ska offra, förrän vi är där.”

²⁷ Men Herren gjorde farao lika hård som förut. Inte heller den här gången lät han dem gå.

²⁸ ”Försvinn härifrån, och låt mig aldrig se dig igen”, sa farao åt Mose. ”Kommer du hit en gång till ska du dö.”

²⁹ ”Du har helt rätt”, sa Mose. ”Du kommer aldrig att se mig igen.”

Hotet mot alla förstfödda

11 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska sända ännu en plåga över farao och Egypten, och sedan ska han låta er gå. Han kommer till och med att jaga er ut ur landet. ² Säg nu till alla män och kvinnor att de ska be att få föremål av silver och guld av sina grannar.”

³ Herren gjorde nämligen så att egypterna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både faraos hovmän och folket i allmänhet såg upp till honom.

⁴ Mose sa nu^[c] till farao: ”Så säger Herren: ’Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. ⁵ Allt förstfött i Egypten ska dö, från härskaren faraos förstfödde till den förstfödde av slavinnan vid handkvarnen och till och med de förstfödda bland boskapen. ⁶ En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen. ⁷ Mot Israels folk däremot ska inte ens en hund morra^[d] vare sig mot människor eller djur.’ Då ska ni inse att Herren gör skillnad mellan egypterna och israeliterna. ⁸ Alla dina hovmän ska komma till mig och buga och säga: ’Var snäll och lämna oss genast, och ta med allt folket!’ Efter det ska jag ge mig iväg.” Sedan gick Mose därifrån, full av vrede.

⁹ Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på dig, så att jag får utföra fler under i Egypten.” ¹⁰ Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på farao, gjorde Herren honom hård och orubblig, och han vägrade låta folket lämna landet.

Påsken

(3 Mos 23:5-8; 4 Mos 28:16-25; 5 Mos 16:1-8)

12 Herren sa till Mose och Aron i Egypten: ² ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. ³ Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. ⁴ Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. ⁵ Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.

⁶ Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen^[e] ska hela Israels menighet slakta det, ⁷ och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. ⁸ Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. ⁹ Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. ¹⁰ Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.

¹¹ Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk^[f].

¹² Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. ¹³ Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.

¹⁴ Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. ¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[g] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[h]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.