2 Moseboken 4-6

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Mose ber Gud om hjälp

4 Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”

² ”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. ³ ”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. ⁴ Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. ⁵ ”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶ Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit^[a] som snö av spetälska. ⁷ ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

⁸ ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, ⁹ och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”

¹⁰ Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”

¹¹ ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? ¹² Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”

¹³ ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. ¹⁴ Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. ¹⁵ Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. ¹⁶ Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. ¹⁷ Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.

¹⁹ Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”

²⁰ Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

²¹ Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. ²² Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. ²³ Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”

²⁴ Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose^[b] och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses^[c] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” ²⁶ Sedan lät Herren honom vara.^[d] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.

²⁷ Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. ²⁸ Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.

²⁹ Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. ³⁰ Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. ³¹ Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.

Gud sänder Mose till farao

5 Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”

² Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”

³ De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”

Ännu mer arbete

⁴ Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” ⁵ Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”

⁶ Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ⁷ ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. ⁸ Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ ⁹ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”

¹⁰ Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. ¹¹ Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” ¹² Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. ¹⁴ De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? ¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”

¹⁷ Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. ¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”

¹⁹ Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. ²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, ²¹ sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”

²² Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? ²³ Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”

Folket vägrar lyssna till Mose

6 ”Nu ska du få se vad jag tänker göra med farao”, sa Herren till Mose. ”Han ska tvingas att låta mitt folk gå. Ja, han ska komma att driva dem ut ur sitt land!” ² Gud talade till Mose: ”Jag är Herren. ³ Som Gud den Väldige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren^[e] gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴ Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, där de levde som främlingar. ⁵ Nu har jag hört Israels folks klagan över att egypterna håller dem som slavar och jag har kommit ihåg mitt förbund.

⁶ Säg därför till israeliterna att jag är Herren, och att jag ska föra er bort från tvångsarbetet under egypterna och rädda er från ert slaveri och befria er med min starka hand och genom mina stora straffdomar. ⁷ Jag ska ta emot er som mitt folk och vara er Gud, och ni ska inse att jag är Herren, er Gud, som har räddat er från tvångsarbetet hos egypterna. ⁸ Jag ska föra er in i det land, som jag med ed lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra er. Jag är Herren.”

⁹ Mose berättade för folket allt detta, men de ville inte lyssna. De var alltför tyngda av sitt missmod och sitt hårda arbete.

¹⁰ Herren sa till Mose: ¹¹ ”Gå tillbaka till farao, kungen av Egypten, och säg att han måste släppa Israel från sitt land.” ¹² Men Mose gjorde invändningar inför Herren: ”Inte ens israeliterna lyssnar ju till mig. Varför skulle då farao göra det? Jag har ju svårt för att tala.”

¹³ Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till farao med order om att föra ut folket ur Egypten.

Moses och Arons släkt

¹⁴ Deras familjeöverhuvuden var:

²⁶ Det var denne Aron och Mose som Herren gav befallningen: ”Led hela Israels folk ut ur Egypten, i ordnade härskaror.” ²⁷ Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att leda folket ut ur landet, dessa två, Mose och Aron. ²⁸ Herren hade talat till Mose i Egypten ²⁹ och sagt: ”Jag är Herren. Gå och tala om för farao, kungen av Egypten, allt vad jag har sagt.”

³⁰ Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: ”Jag har svårt för att tala! Varför skulle farao höra på mig?”