Add parallel Print Page Options

Hesekiel får se avgudadyrkan i templet

Det sjätte året, på femte dagen i den sjätte månaden[a], satt jag i mitt hem, med de äldste i Juda sittande framför mig. Då kom Herrens, Herrens hand över mig. Jag såg en gestalt som liknade en människa[b]. Från det som tycktes vara hans höfter och nedåt syntes eld, och från hans höfter och uppåt var det som strålande ljus och glödande metall. Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och Anden lyfte mig upp mellan jord och himmel och förde mig i Guds syner till Jerusalem, till ingången till den inre porten, den mot norr, där den avgudabild stod som hade provocerat Herrens svartsjuka vrede. Där var Israels Guds härlighet, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen.

Han sa till mig: ”Du människa, titta åt norr!” Jag tittade då åt norr, och där, vid ingången norr om altaret, stod själva vredesbilden.

Och han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de gör? Israeliterna bedriver ytterst avskyvärda ting här, så att jag måste lämna min helgedom.[c] Men du ska få se ting som är ännu mer avskyvärda.”

Han ledde mig bort mot ingången till förgården, där jag fick se ett hål i väggen. Han sa till mig: ”Människa, bryt dig igenom väggen.” Jag bröt mig igenom väggen och fick se en dörröppning.

Han sa vidare till mig: ”Fortsätt in och se vilka onda avskyvärda ting de bedriver här!” 10 Jag gick in och såg allehanda bilder på kräldjur och vidrig boskap och israeliternas alla avgudabilder inristade på väggarna runt omkring. 11 Sjuttio av de äldste i Israel stod där framför dem, tillsammans med Jaasanja, Shafans son. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ett doftande moln av rökelse steg upp.

12 Han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: ’Herren ser oss inte. Herren har övergett landet.’ ” 13 Sedan sa han till mig: ”Du ska få se ännu mer avskyvärda ting som de gör.”

14 Han ledde mig till ingången till norra porten till Herrens hus, och där satt kvinnor och begrät Tammuz[d]. 15 Han sa: ”Ser du, människa? Men du ska få se ännu mer avskyvärda ting än dessa.”

16 Så ledde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens hus, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggarna mot Herrens tempel, vända mot öster, och tillbad solen.

17 Han sa till mig: ”Ser du, människa? Är det inte nog för Juda folk med de avskyvärda ting som de bedriver här, eftersom de också har fyllt landet med våld och om och om igen provocerat min vrede? Se hur de håller en kvist framför näsan![e] 18 Därför ska jag nu handla i vrede. Jag ska inte ha något förbarmande med dem eller skona dem, och hur högt de än ropar till mig ska jag inte lyssna.”

Avgudadyrkarnas dom

Sedan hörde jag honom ropa med hög röst: ”För hit stadens väktare, var och en med sitt förstörelsevapen i handen!” Då kom sex män ut genom den övre porten, den mot norr, var och en med sitt dödsbringande vapen i hand. Bland dem var en man klädd i linnekläder och med ett skrivdon vid sin höft. De kom in och ställde sig vid kopparaltaret. Israels Guds härlighet höjde sig nu från keruben som den hade vilat på och flyttade sig till templets tröskel. Han ropade på mannen som var klädd i linnekläder och hade skrivdonet vid sin höft. Herren sa till honom: ”Gå genom staden Jerusalem och gör ett märke[f] i pannan på dem som suckar och klagar över allt det avskyvärda som bedrivs där.”

Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ efter honom genom staden och döda! Visa inget förbarmande, ingen förskoning! Döda åldring likväl som ung man och ung kvinna, barn och vuxen kvinna, döda och förgör. Men rör ingen som bär märket. Börja vid min helgedom!” De började då med de män, de äldste, som stod framför templet.

Han sa till dem: ”Orena templet! Fyll förgården med de dräpta! Gå nu!” De gick då ut för att döda i staden. Medan de dödade, var jag ensam. Jag föll ner med ansiktet mot jorden och ropade: ”O, Herre, Herre! Vill du utplåna allt som finns kvar av Israel, när du nu utgjuter din vrede över Jerusalem?”

Han svarade mig: ”Israels och Judas synd är mycket stor, och landet är fullt av blodsutgjutelse och staden full av laglöshet. De säger: ’Herren har övergett landet, Herren ser inget.’ 10 Därför ska jag inte visa något förbarmande, inte skona dem. Jag ska ge dem igen för vad de har gjort.”

11 Då kom mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon vid sin höft tillbaka och sa: ”Jag har gjort som du befallde mig.”

Keruberna och Herrens härlighet

10 Jag såg att på valvet över kerubernas[g] huvuden var gjort av något safirliknande, något som liknade en tron. Herren sa till mannen i linnekläderna: ”Gå in mellan hjulen under keruben, fyll dina händer med brinnande kol och sprid ut dem över staden.” Jag såg honom gå.

Keruberna stod söder om templet när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. Sedan höjde sig Herrens härlighet från keruben och flyttade sig till templets tröskel. Templet fylldes av molnet, och förgården var full av glansen från Herrens härlighet. Ljudet av kerubernas vingar hördes ut till den yttre förgården. Det var som Gud den Väldiges röst när han talar.

När han befallde mannen i linnekläderna att ta eld som fanns mellan hjulen, mellan keruberna, gick han in och ställde sig vid ett av hjulen. Keruben sträckte ut sin hand till elden som brann mellan keruberna, tog av den och lade i händerna på mannen i linnekläder, som tog elden och gick ut. Under kerubernas vingar syntes något som liknade människohänder.

Jag såg bredvid keruberna fyra hjul, ett vid var och en av dem. Hjulen gnistrade som krysolit. 10 Alla fyra såg likadana ut, varje hjul tycktes vara inuti ett annat hjul. 11 De kunde gå i alla fyra riktningarna utan att vända sig när de gick. Keruberna gick i den riktning dit huvudet vände sig, och de vände sig inte när de gick.[h] 12 Hela deras kropp, rygg, händer och vingar, liksom deras fyra hjul, var helt och hållet fulla av ögon. 13 Jag hörde att dessa hjul kallades för hjulverk. 14 Var och en av keruberna hade fyra ansikten, det första ansiktet var en kerubs[i], det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte.

15 Keruberna höjde sig. Det var samma varelser som jag hade sett vid floden Kevar. 16 När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem. Och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, vände inte hjulen bort från deras sida. 17 När de stod stilla, stod hjulen också stilla, och när de höjde sig, höjde sig hjulen med dem, för varelsernas ande fanns i hjulen.

18 Sedan flyttade sig Herrens härlighet från templets tröskel och stannade över keruberna. 19 Keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden. Jag såg på, och när de gav sig iväg, följde hjulen med dem. De stannade vid ingången till den östra porten av Herrens hus. Och Israels Guds härlighet var över dem.

20 Det var samma varelser som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kevar, och jag förstod att de var keruber. 21 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar och under vingarna något som liknade människohänder. 22 Deras ansikten var likadana som de som jag hade sett vid floden Kevar, och de gick var och en rakt fram.

Footnotes

  1. 8:1 Den 18 sept. 592 f.Kr.
  2. 8:2 I stället för människa står det i grundtexten eld, men översättningen här följer Septuaginta, som fortsättningen i versen tycks förutsätta. För glödande metall se not till 1:4.
  3. 8:6 Innebörden av satsens senare del är osäker i grundtexten.
  4. 8:14 Växtlighetsguden i främre orienten, vars död man årligen begrät.
  5. 8:17 Detta var en del av riterna i solkulten.
  6. 9:4,6 I grundtexten det hebreiska alfabetets sista bokstav, taw, som i gammalhebreiskan liknar ett kryss eller ett kors, och som markerade äganderätt, i detta fall Herrens.
  7. 10:1 ff. Det är inte alltid klart när keruberna ska uppfattas i plural- eller singularform i denna syn. I detta kapitel identifieras de med de fyra varelserna i första kapitlet.
  8. 10:11 Tanken kan också vara att keruberna gick i samma riktning som den främste av dem, om ordet ”huvud” tolkas som någon sorts ledarroll.
  9. 10:14 Jfr 1:10. Hur kerubernas ansikten exakt ska uppfattas och hur skillnaderna ska tolkas kan man bara spekulera om.