Add parallel Print Page Options

47 Josef gick och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land med alla sina hjordar och tillhörigheter. De befinner sig nu i Goshens land.”

Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för farao. Farao frågade dem: ”Vad har ni för yrke?” De svarade: ”Vi, dina tjänare, är herdar, som våra förfäder. Vi har kommit för att bo en tid här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber dig om tillstånd att få bosätta oss i Goshens land.”

Farao sa då till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Hela landet är öppet för dig. Låt dem bo i den bästa delen av landet – Goshen passar utmärkt. Och om du vet några av dem som är skickliga nog, så ge dem ansvaret också för mina hjordar.”

Sedan tog Josef sin far Jakob till farao och Jakob hälsade farao med en välsignelse. ”Hur gammal är du?” frågade farao honom. Jakob svarade: ”Min vandringstid har bara blivit 130 få och hårda år, inte alls som mina förfäders.” 10 Sedan välsignade Jakob farao innan han gick därifrån.

11 Josef lät sin far och sina bröder bosätta sig i Egypten och gav dem land i de bästa områdena, i Ramses land, precis som farao hade befallt. 12 Josefs far och bröder och hela hans fars husfolk fick också sitt underhåll av Josef, alltefter familjernas storlek.

13 Hungersnöden blev allt värre i hela regionen, hela Egypten och Kanaans land var utan mat och höll på att gå under av svält. 14 Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förde dem till faraos palats. 15 När även pengarna tog slut både i Egypten och i Kanaan, kom egypterna till Josef och sa:

”Våra pengar är slut, men ge oss bröd! Varför ska vi behöva dö här inför dig?” 16 ”Nåväl”, svarade Josef. ”Om era pengar är slut, får ni ge mig era djur i utbyte mot mat.”

17 Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Josef försörjde dem det året i utbyte mot alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten.

18 Följande år kom de tillbaka igen och sa: ”Vi kan inte dölja detta för dig, herre. Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger. 19 Varför ska vi behöva förgås här inför dig, både vi och vår jord? Köp oss och marken vi äger, i utbyte mot mat, så ska vi med vår mark bli slavar åt farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir ödelagt.”

20 Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och till slut ägde farao hela landet. 21 På så sätt blev hela Egyptens folk faraos slavar[a]. 22 Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick sitt underhåll från farao och fick således mat av farao och behövde alltså inte sälja sin jord.

23 Sedan sa Josef till folket: ”Nu har jag köpt både er och all mark åt farao. Här får ni utsäde till åkrarna. 24 Men när ni skördar, så tillhör en femtedel av allt ni får farao. Behåll de resterande fyra femtedelarna till utsäde och till mat åt er själva och era familjer och era barn.” 25 ”Du har räddat våra liv”, sa de. ”Låt oss alltid få möta din välvilja, herre! Vi blir gärna faraos slavar.”

26 Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land och den gäller fortfarande: farao ska ha en femtedel av all skörd som skatt. Detta gällde dock inte det land som ägdes av prästerna.

Jakob och Josef dör i Egypten

Jakob välsignar Josef

27 Israeliterna[b] bodde alltså i Goshens land i Egypten och skaffade sig mark där. De var fruktsamma och förökade sig mycket.

28 Jakob levde sjutton år i Egypten och blev 147 år gammal. 29 När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: ”Visa mig den välviljan att lägga handen under min höft och svär[c] att du ska visa mig den godheten och trofastheten att du inte begraver mig i Egypten, 30 utan när jag gått till vila hos mina fäder[d], ta mig ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Och Josef lovade att göra som han sa. 31 ”Lova det med en ed”, fortsatte Jakob. Då svor Josef eden, och Israel böjde sig ner, lutad mot sin stav[e].

Manasse och Efraim

48 En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Han tog med sig dit sina två söner Manasse och Efraim. När Jakob hörde att hans son Josef hade kommit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen och sa till honom:

”Gud den Väldige visade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig och sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam, och du ska bli till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina ättlingar som egendom för all framtid.’ Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon[f]. Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet[g]. När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem.

Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” 10 På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.

11 Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”

12 Josef tog pojkarna från Israels knä[h] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. 13 Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. 14 Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.

15 Sedan välsignade han Josef och sa:

”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med,
    Gud, som har varit min herde hela livet,
16 ängeln som löst mig från allt ont,
    må välsigna dessa pojkar.
De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn.
    Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!”

17 Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. 18 ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” 19 Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”

20 Så välsignade han pojkarna denna dag med orden:

”Israels[i] folk ska välsigna varandra genom att säga:
    ’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ”

Han satte alltså Efraim före Manasse.

21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. 22 Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg[j] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”

Footnotes

  1. 47:21 Enligt den samaritanska texten och Septuaginta (och även den latinska Vulgata). Enligt den masoretiska texten blir översättningen: …förflyttades människorna till städer.
  2. 47:27 Israel var det namn Gud gav Jakob i 32:28. Israeliterna betyder alltså Jakobs släkt.
  3. 47:29 Se not till 24:3.
  4. 47:30 Gå till vila hos sina fäder var ett vanligt sätt att beteckna döden.
  5. 47:31 Enligt Septuaginta och Heb 11:21. Enligt den masoretiska texten: Israel böjde knä vid sängens huvudgärd.
  6. 48:5 De skulle få ärva lika mycket som Jakobs två äldsta söner.
  7. 48:6 Josefs andra söner skulle inte betraktas som egna stammar.
  8. 48:12 Se not till 30:3.
  9. 48:20 Se not till 47:27.
  10. 48:22 På hebreiska är bergsrygg identiskt med ortsnamnet Shekem, den plats där Josef senare blev begravd.