Add parallel Print Page Options

Abram

(12:1—22:19)

Gud kallar Abram

12 Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!

Jag ska göra dig till ett stort folk.
    Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort,
    så att du blir till välsignelse.
Jag ska välsigna dem som välsignar dig
    och förbanna dem som hädar dig.
Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.”

Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek[a]. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.

Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar[b].” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och åkallade Herren. Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev.

10 Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. 11 När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. 12 När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. 13 Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” 14 När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. 15 Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. 16 Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.

17 Men Herren sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. 18 Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? 19 Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” 20 Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde.

Abram och Lot går skilda vägar

13 Abram begav sig alltså från Egypten med sin hustru och allt han ägde till Negev, och Lot följde med honom. Abram var nu mycket rik och ägde boskap, silver och guld. Han fortsatte sedan från lägerplats till lägerplats, från Negev mot Betel, till den plats där han förut hade slagit läger mellan Betel och Aj, och där han byggt ett altare. Där åkallade han nu Herren igen.

Också Lot, som förflyttade sig tillsammans med Abram, hade får och nötboskap och tält. Landet kunde inte försörja dem båda, för de hade så stora egendomar att de inte kunde stanna på samma plats tillsammans. Stridigheter uppstod mellan Abrams och Lots herdar. (Kanaanéerna och perisséerna bodde i landet vid den tiden.) Då sa Abram till Lot: ”Det får inte råda osämja mellan dig och mig och mellan våra herdar. Vi är ju nära släktingar. Är inte hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig! Går du åt vänster så går jag åt höger. Går du åt höger så går jag åt vänster.”

10 Lot såg ut över Jordanslätten, som var väl bevattnad överallt. Hela området ända bort till Soar var som Herrens trädgård eller som Egyptens land. Detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra. 11 Därför valde Lot hela Jordanslätten. Han gick österut, och på så sätt skildes de från varandra. 12 Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom. 13 Människorna i Sodom var onda och syndade mycket mot Herren.

14 Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: ”Se dig omkring, från din plats åt norr och söder, öster och väster. 15 Hela detta land som du kan se ska jag ge till dig och dina ättlingar för all framtid. 16 Jag ska ge dig många ättlingar, ja, som dammkornen som inte kan räknas ska inte heller dina ättlingar kunna räknas. 17 Vandra nu omkring i landet, ty jag ska ge dig det.” 18 Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.

Abram räddar Lot

14 Vid den här tiden startade Amrafel, Shinars kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tidal, Gojims kung, ett krig mot Bera, Sodoms kung, Birsha, Gomorras kung, Shinav, Admas kung, Shemever, Sevojims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar).

Dessa kungar förenade sina arméer i Siddimdalen, dalen vid Döda havet. Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror.

Under det fjortonde året kom Kedorlaomer dit med sina allierade. Han segrade över refaéerna i Ashterot Karnajim, över suséerna i Ham, över eméerna i Shave Kirjatajim. Horéerna, som bodde på berget Seir, drev han ända till El Paran vid öknen.

De vände sedan om till En Mishpat, som senare kallades Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område, liksom amoréernas, som bodde i Haseson Tamar.

Kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela, nuvarande Soar, drog ut och ordnade sina arméer till strid i Siddimdalen mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok, fem kungar mot fyra. 10 Dalen var full av gropar med jordbeck. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen. 11 Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras egendom och mat. Sedan drog de därifrån.

12 De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde. 13 En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebrén Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amorén Mamre, bror till Eshkol och Aner, vilka alla var Abrams allierade.

14 När Abram fick reda på att hans brorson Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan. 15 Den natten delade han upp sina män, och de anföll dem och förföljde den flyende armén till Hova, norr om Damaskus. 16 Han fick tillbaka hela bytet som de tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och de andra. 17 När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Shavedalen, som senare kallades Kungsdalen.

18 Kungen i Salem[c], Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste, kom och gav Abram bröd och vin. 19 Sedan välsignade Melkisedek Abram:

”Må Gud den Högste, himlens och jordens Skapare,
    välsigna Abram!
20 Välsignad vare Gud den Högste,
    som har överlämnat dina fiender till dig!”

Då gav Abram Melkisedek en tiondel av allting.

21 Kungen i Sodom vädjade till Abram: ”Ge mig bara folket. Behåll själv hela bytet.” 22 Men Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren Gud den Högste, himlens och jordens skapare, 23 att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd eller sandalrem från dig. Du ska inte kunna säga: ’Jag har gjort Abram rik.’ 24 Jag ska ingenting ha. Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eshkol och Mamre.”

Gud lovar Abram en son

15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:

”Var inte rädd, Abram!
    Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”

Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”[d] Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”

Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande[e] bli.” Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.[f]

Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10 Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.[g] 11 Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.

13 Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14 Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15 Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16 I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”

17 När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.[h]

18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19 kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20 hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21 amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”

Footnotes

  1. 12:6 En berömd helig plats låg i Shekem mitt i Kanaan. Ett stort träd var ofta utmärkande för dessa heliga platser. Abram tillbad dock Gud, inte någon avgud.
  2. 12:7 Bokstavligen till din säd, alltså avkomma. Detta gäller på samtliga ställen i Bibeln med detta uttryck. Se vidare not till Gal 3:16.
  3. 14:18 Nuvarande Jerusalem.
  4. 15:2 Den sista satsen i versen är svåröversättlig och grundtextens innebörd osäker.
  5. 15:5 Ordagrant: din säd
  6. 15:6 Ordagrant: och han räknade honom det till rättfärdighet
  7. 15:10 Se not till 15:17.
  8. 15:17 Den flammande facklan är en symbol för Guds närvaro. Det var vanligt på den tiden att två parter som ville ingå förbund vandrade mellan två rader av slaktade djur. Innebörden var: ”Om jag bryter förbundet, ska det gå med mig på samma sätt”.