Jesaja 13-17

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Res ett banér på en kal bergstopp.
    Ropa till dem
och vinka till dem att dra in
    genom de förnämas portar.
³ Jag har befallt mina heliga,
    jag har också kallat in mina krigare
för att verkställa min vrede,
    dem som gläds över min seger.

⁴ På bergen hörs ett oväsen,
    som bland folkmassor,
ett larm av riken, av samlade nationer.
    Det är härskarornas Herre som mönstrar sin armé.
⁵ De kommer från fjärran land,
    långt bortifrån horisonten,
Herren och hans vredes redskap,
    för att ödelägga hela landet.

⁶ Jämra er, för Herrens dag är nära!
    Den kommer med våld från den Väldige.
⁷ Därför förlamas alla armar,
    och alla blir modlösa.
⁸ De grips av skräck,
    smärta och ångest drabbar dem,
som en kvinnas födslovåndor.
    Handfallna ser de på varandra
med hettande kinder.

⁹ Se, Herrens dag kommer
    med fruktansvärd, brinnande vrede.
Jorden ska läggas öde
    och dess syndare utplånas därifrån.
¹⁰ Himlens stjärnor och stjärnbilder
    ska inte mer lysa.
Mörk går solen upp,
    och månen ger inget ljus.
¹¹ Jag ska straffa världen
    för dess ondska,
och de gudlösa för deras synd.
    Jag ska göra slut på de stoltas övermod
och slå ner de skoningslösas högfärd.
¹²     Jag ska göra människan lika sällsynt som guld,
mänskligheten ovanligare än guld från Ofir.
¹³     Jag ska få himlen att darra,
och jorden ska skakas i sina grundvalar
    genom härskarornas Herres förbittring,
på hans glödande vredes dag.

¹⁴ Som en jagad gasell,
    som får utan herde
ska de återvända,
    var och en fly till sitt eget land.
¹⁵ Den som grips ska stickas ner,
    den som fångas ska falla för svärd.
¹⁶ Deras spädbarn krossas inför deras ögon.
    Deras hus plundras
och kvinnorna våldtas.

¹⁷ Jag ska sätta mederna i rörelse mot dem,
    de som inte bryr sig om silver
    eller gillar guld.
¹⁸ Deras bågar fäller de unga,
    de har inget förbarmande med spädbarn
    och inget medlidande med de små.
¹⁹ För Babylonien, kungarikenas krona,
    kaldéernas härlighet och stolthet,
ska det gå som när Gud
    förgjorde Sodom och Gomorra.
²⁰ Aldrig mer ska det bebyggas,
    generation efter generation ska det vara obebott,
ingen arab ska slå upp sina tält där,
    inga herdar låta sina får vila där.
²¹ Det ska bli ett tillhåll för ökendjur,
    och husen ska fyllas av schakaler.
Berguvar ska bosätta sig där
    och bockar hoppa omkring.^[a]
22 Hyenor ska yla i dess borgar
    och schakaler i de lyxiga palatsen.
Dess tid är snart inne,
    dess dagar är räknade.

14 Men Herren ska förbarma sig över Jakob,
    välja ut Israel på nytt och låta dem bosätta sig i sitt eget land.
Främlingar ska sluta sig till dem och förena sig med Jakobs släkt.
²     Folken ska föra dem tillbaka hem,
och israeliterna ska få dem till sin egendom i Herrens land,
    som tjänare och tjänarinnor.
De som tillfångatog dem ska nu själva bli deras fångar,
    och de ska regera över sina förtryckare.

Vilket slut har inte förtryckaren fått!
    Det är slut med hans rasande framfart.^[b]
5 Herren har krossat de gudlösas stav,
    härskarnas spira,
⁶ den som i raseri gav folken slag efter slag
    och i vrede höll folken i sitt skoningslösa grepp.
⁷ Men nu har hela jorden kommit till ro och är stilla.
    Man brister ut i jubel.
⁸ Till och med cypresserna gläds över ditt fall,
    liksom Libanons cedrar:
”Nu ligger du där,
    och ingen kommer och fäller oss mer.”

⁹ Dödsriket där nere kommer i rörelse
    för att möta dig när du kommer.
De döda väcks ur sin dvala^[c],
    jordens härskare
och alla folkens kungar
    reser sig från sina troner.
¹⁰ Alla hälsar de dig och säger:
    ”Så du har också blivit svag som vi
och är nu lik oss.”
¹¹     Ditt majestät har störtats ner till dödsriket,
tillsammans med ditt harpospel.
    Din bädd är förruttnelse
och ditt täcke är maskar.

¹² Hur har du inte fallit från himlen,
    du morgonstjärna, du gryningens son!
Du har slagits till marken,
    du som slog ner folken.
¹³ Du sa för dig själv:
    ”Jag ska stiga upp till himlen
och resa min tron ovanför Guds stjärnor.
    Jag ska sätta mig på gudaförsamlingens berg
    långt uppe i norr.
¹⁴ Jag ska stiga högre än molnen
    och bli lik den Högste.”
¹⁵ Men i stället ska du kastas ner i dödsriket,
    längst ner i avgrundens djup.

¹⁶ De som ser dig stirrar på dig
    och betraktar dig:
”Är det här mannen som fick jorden att skaka
    och kungadömena att darra,
¹⁷ han som förvandlade världen till en öken
    och lade dess städer i ruiner
och som aldrig släppte sina fångar?”

¹⁸ Folkens kungar ligger med ära i sina gravar,
    var och en i sitt vilorum,
¹⁹ men du ligger bortkastad utan grav,
    som en avbruten gren,
täckt av de döda som stupat för svärd.
    De läggs i gravrum av sten,
men du ligger som ett kadaver som man trampar på.^[d]
20     Du får inte vila i en grav tillsammans med de andra,
för du har fördärvat ditt land och slagit ihjäl ditt folk.

De som kommit från denna onda ätt ska man aldrig mer tala om.
²¹ Gör i ordning en slaktplats för dess söner
    för deras fäders synd.
De ska inte resa sig
    och erövra landet,
inte breda ut sina städer över världen.

²² ”Jag ska själv resa mig mot honom,”
    säger härskarornas Herre,
”och jag ska utrota ur Babylon både namn och de överlevande,
    dess avkomma och ätt, säger Herren.

²³ Jag ska förvandla platsen till en sumpmark och ett tillhåll för trappfåglar.
    Med ödeläggelsens kvast ska jag sopa igen landet,” säger härskarornas Herre.
²⁴ Härskarornas Herre har svurit och sagt:
    ”Det ska sannerligen ske som jag har planerat,
det ska bli som jag har bestämt.
²⁵     Assyrierna i mitt land ska krossas,
på mina berg ska jag trampa ner dem.
    Oket ska då lyftas av dem
och bördan från deras axlar.”

²⁶ Detta är mitt beslut för hela jorden,
    och detta är den hand som sträcker sig över alla folk.
²⁷ För härskarornas Herre har beslutat det,
    och vem kan göra det om intet?
Han har räckt ut sin hand,
    och vem kan hindra honom?

³¹ Gråt, du port! Klaga, du stad!
    Du, hela Filisteen, ska smälta bort.
För en rök kommer norrifrån,
    och ingen sackar efter i fiendernas led.^[e]
32 Vad ska man svara det främmande folkets sändebud?
    ”Herren har grundat Sion,
och där finner de betryckta bland hans folk sin tillflykt.”

Över en natt ska Ar Moab ödeläggas och förstöras
    och Kir Moab förödas och läggas i ruiner.
² Folket i Divon ska gå till sina tempel,
    till sina offerplatser,
för att gråta.
    Över Nebo och Medeva
hörs Moabs klagan.
    Varje huvud är rakat
och varje skägg avklippt.
³     De går på gatorna klädda i säcktyg.
På deras tak och torg klagar alla,
    och tårarna rinner.
⁴ Heshbon och Elale klagar
    så att det hörs ända bort till Jahas.
Därför ropar Moabs soldater,
    de är fyllda av ångest.

⁵ Jag ropar i mitt inre för Moab.
    Dess flyktingar tar sig till Soar
och Eglat Shelishia.
    Gråtande tar man sig
uppför vägen till Luchit,
    och längs vägen till Horonajim
hörs klagan över förödelsen.
⁶     Nimrims vatten torkar ut,
gräset vissnar bort och växtligheten dör,
    inget grönt finns kvar.
⁷ Så släpar man sina ägodelar och förråd
    över Pilträdsbäcken.
⁸ Klagorop hörs längs hela Moabs gräns,
    ända bort till Eglajim hörs deras jämmer
och klagan ända till Beer Elim.
⁹     Dimons vatten fylls av blod,
men ännu mer ska jag låta komma över Dimon:
    ett lejon över dem som överlevt från Moab
och över det som är kvar av landet^[f].

³ ”Ge oss råd, fatta ett beslut!
    Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen!
Göm de fördrivna,
    röj inte de flyende!
⁴ Låt mina fördrivna från Moab
    få stanna hos dig.
Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.”

För förtryckaren ska inte finnas mer,
    förödelsen är över,
våldsverkaren är borta från landet.
⁵     Då ska en tron upprättas i nåd,
och i trohet ska en domare
    sitta på den i Davids hydda,
en som söker det rätta
    och strävar efter rättfärdighet.

⁶ Vi har hört om Moabs stolthet,
    dess enorma övermod och högfärd,
stolthet och arrogans,
    dess tomma prat.
⁷ Därför jämrar sig moabiterna,
    alla jämrar sig över Moab
i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor.
⁸     För Heshbons fält torkar ut,
liksom Sivmas vinrankor.
    Folkens herrar har trampat ner
de utsökta vinrankorna
    som nådde ända bort till Jaser,
slingrade sig i öknen
    och bredde ut sig till havet.
⁹ Därför gråter jag som Jaser
    över Sivmas vinrankor.
Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale,
    glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört.
¹⁰ Nu är all glädje och fröjd borta
    från trädgårdarna.
Inga sånger och inget jubel
    hörs i vingårdarna,
och trampet i vinpressarna har upphört.
    Jag har gjort slut på all deras skördeglädje.
¹¹ Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab,
    och i mitt innersta över Kir-Heres.
¹² När nu Moab träder fram på sin offerplats
    tröttar hon bara ut sig där,
och när hon går till sin helgedom för att be,
    är det till ingen nytta.

”Se, Damaskus ska inte längre vara en stad,
    bara en hög ruiner.
² Aroers städer är övergivna.
    Där lägger sig hjordar,
och ingen skrämmer dem.
³     Efraims befästa stad ska försvinna,
likaså Damaskus kungamakt
    och det som finns kvar av Aram.
Det ska gå med dem
    som med israeliternas härlighet,” säger härskarornas Herre.
⁴ ”Jakobs härlighet ska förblekna den dagen
    och hans fetma smälta bort.
⁵ Det blir som när skördemannen samlar ihop säd
    och med sin arm skär av axen,
som när man plockar ax i Refaimdalen.
⁶     Bara en efterskörd blir kvar,
som när man slår ett olivträd
    – två eller tre i trädets topp
och fyra eller fem på grenarna, säger Herren, Israels Gud.”
⁷ Då ska människorna se på sin Skapare
    och rikta sina blickar mot Israels Helige.
⁸ De ska inte längre vända sig till de altaren
    som de själva har tillverkat och inte se på det
som de gjort med sina egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

¹⁰ För du har glömt din frälsnings Gud,
    inte kommit ihåg den klippa som är din fästning.
Du planterar ljuvliga plantor av finaste sort
    från främmande länder.
¹¹ Samma dag som du planterar dem
    börjar de spira och skjuta nya skott.^[j]
Men ändå uteblir skörden när plågans dag kommer
    med sin outhärdliga smärta^[k].

¹² Hör hur folkmassorna larmar,
    som havets brus är deras rop!
¹³ Som bruset av stora vatten är folkets raseri,
    men han tillrättavisar dem,
och de flyr långt bort,
    likt agnar för vinden på bergen,
ja, likt virvlande ogräsfrön i stormen.
¹⁴     På kvällen väntar skräck,
i gryningen är de borta.
    Detta är våra plundrares del
och våra rövares lott.