Jeremia 41-45

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

41 Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt och en av hovmännen, med tio män till Gedalja, Achikams son, i Mispa. Medan de åt tillsammans ² reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män, drog sina svärd och dödade Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, han som den babyloniske kungen satt över landet. ³ Sedan dödade Ismael också alla judar som var hos Gedalja i Mispa, samt de kaldeiska soldater som befann sig där.

⁴ Dagen efter mordet på Gedalja, innan någon ännu visste om det, ⁵ kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat sig. De hade med sig matoffer och rökelse, som de skulle bära fram i Herrens hus. ⁶ Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem och grät medan han gick. När han mötte dem sa han: ”Kom med till Gedalja, Achikams son!”

⁷ När de hade kommit in i staden, dödade Ismael, Netanjas son, och hans män dem och kastade dem i en brunn. ⁸ Men bland dem var tio män som sa till Ismael: ”Döda oss inte, för ute på fältet har vi gömt undan vete, korn, olja och honung.” Då lät han bli att döda dem med de övriga. ⁹ Brunnen, som Ismael hade kastat de mäns kroppar i som han dödat förutom Gedalja, var den brunn som kung Asa hade låtit göra i försvar mot Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med de döda.

¹⁰ Ismael tog till fånga allt folk som var kvar i Mispa, kungadöttrarna och allt annat folk som var kvar där och som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade anförtrott åt Gedalja, Achikams son. Ismael, Netanjas son, tillfångatog dem och drog bort för att gå över till ammoniterna.

¹¹ Men när Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna som var med honom fick höra om allt det onda Ismael, Netanjas son, hade gjort, ¹² tog de alla sina män och gav sig iväg för att strida mot Ismael, Netanjas son. De fick tag i honom vid den stora dammen i Givon. ¹³ När allt folket Ismael hade med sig såg Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna, blev de glada. ¹⁴ Allt folk som Ismael hade tagit till fånga från Mispa vände sig och gick över till Jochanan, Kareachs son. ¹⁵ Men Ismael, Netanjas son, flydde undan Jochanan med åtta av sina män och tog sig till ammoniterna.

Flykten till Egypten, som Jeremia varnar för

¹⁶ Jochanan, Kareachs son, och arméofficerarna som var med honom, tog med sig resten av folket, alla som Ismael, Netanjas son, hade fört bort från Mispa som fångar efter att ha mördat Gedalja, Achikams son: soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Givon. ¹⁷ De gav sig av och stannade i Gerut^[a] Kimham i närheten av Betlehem, för att sedan fortsätta vidare till Egypten ¹⁸ undan kaldéerna. De var rädda för dem, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Achikams son, som kungen av Babylonien hade satt över landet.

42 Alla arméofficerarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Jesanja, Hoshajas son,^[b] och allt folket, både stora och små, kom ² och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till Herren, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. ³ Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.”

⁴ ”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad Herren sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.”

⁵ Då sa de till Jeremia: ”Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad Herren, vår Gud, sänder dig till att säga oss. ⁶ Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.”

⁷ Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. ⁸ Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, ⁹ och sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: ¹⁰ ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. ¹¹ Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. ¹² Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’

¹³ Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte Herren, er Gud, ¹⁴ utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ ¹⁵ Hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, ¹⁶ ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. ¹⁷ Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’

¹⁸ För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’

¹⁹ Herren har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. ²⁰ Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till Herren, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till Herren, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ ²¹ I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till Herren, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. ²² Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.”

43 När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt till dem allt som Herren, deras Gud, hade sänt honom att säga, ² sa Asarja, Hoshajas son^[c], Jochanan, Kareachs son, och alla de andra övermodiga männen till Jeremia: ”Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att gå till Egypten och bosätta oss där. ³ Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss för att vi ska överlämnas åt kaldéerna, så att de dödar oss eller för bort oss till exil i Babylonien.”

⁴ Varken Jochanan, Kareachs son, arméofficerarna eller hela folket ville lyssna till Herren och stanna i Juda. ⁵ I stället tog Jochanan, Kareachs son, och alla arméofficerarna med sig dem som fanns kvar i Juda, dem som hade vänt tillbaka från alla de folk dit de hade skingrats, för att bosätta sig i Juda, ⁶ män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla dem som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade lämnat kvar hos Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. ⁷ De gav sig av mot Egypten, i olydnad mot Herren, och kom ända bort till Tachpanches.

⁸ Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches: ⁹ ”Ta några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet^[d] vid ingången till faraos palats i Tachpanches, så att några judiska män ser det. ¹⁰ Säg till dem: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska skicka efter min tjänare Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och ställa hans tron på dessa stenar, som jag har gömt här. Han ska breda ut sin tronmatta över dem. ¹¹ Han ska komma och anfalla Egyptens land, med död åt dem som hör döden till och fångenskap åt dem som hör fångenskapen till och svärd åt dem som hör svärdet till. ¹² Han ska sätta eld på de egyptiska gudarnas tempel och bränna ner dem och föra bort gudarna. Han ska svepa om sig Egyptens land, som en herde sveper om sig sin mantel^[e], och sedan dra sig tillbaka i frid. ¹³ Han ska också krossa stoderna i Bet Shemesh^[f] i Egypten och bränna ner de egyptiska gudarnas tempel.’ ”

Guds dom över avgudadyrkare

44 Detta är det ord som kom till Jeremia om alla judar som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och i Patros område: ² ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ni har sett allt det onda jag låtit drabba Jerusalem och alla Juda städer. De ligger i ruiner och ingen bor där, ³ på grund av det onda som de gjorde. De provocerade min vrede genom att tända rökelse och tjäna andra gudar, gudar som varken de eller ni eller era förfäder kände till. ⁴ Jag sände mina tjänare profeterna gång på gång för att säga: ’Gör inte detta avskyvärda, som jag hatar!’ ⁵ Men de ville inte lyssna, inte höra och inte vända tillbaka från sin ondska. De slutade inte att tända rökelse åt andra gudar. ⁶ Därför vällde min vrede och mitt raseri fram och brann i Juda städer och på Jerusalems gator, så att de lades i ruiner och ligger öde än idag.

⁷ Och nu säger härskarornas Herre, Israels Gud: Varför drar ni så mycket ont över er? Ni utrotar ur Juda män och kvinnor, barn och spädbarn, så att inte en enda av er blir kvar. ⁸ Ni provocerar min vrede genom det ni gör, ni tänder rökelse åt andra gudar i Egyptens land, dit ni har kommit för att bosätta er där. Därför ska ni utrotas, och ni ska bli till förbannelse och vanära bland alla folk på jorden. ⁹ Har ni glömt era förfäders ondska och Juda kungars och drottningars ondska, er egen och era hustrurs ondska i Juda land och på Jerusalems gator? ¹⁰ Ända fram till denna dag har de inte ödmjukat sig eller visat någon fruktan, inte heller velat följa min lag och mina föreskrifter som jag gav er och era förfäder.

¹¹ Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska vända mig bort från er, till er olycka och för att utplåna hela Juda. ¹² Jag ska ta tag i dem som är kvar av Juda, dem som vill till Egypten för att bosätta sig där. I Egypten ska de gå under. De ska falla för svärd eller svälta ihjäl, från den minste till den störste ska de dö av svärd och svält. De ska bli till förbannelse, förskräckelse, fördömelse och förakt. ¹³ Jag ska straffa dem som bor i Egypten, precis som jag straffade Jerusalem, genom svärd, hungersnöd och pest. ¹⁴ Ingen av dem som är kvar i Juda och som har kommit till Egypten för att bosätta sig där ska komma undan eller överleva. Ingen ska återvända till Juda, dit de längtar efter att återvända och leva där. Ingen ska återvända, utom några få som lyckas fly.”

¹⁵ Alla de män som visste att deras hustrur tände rökelse till andra gudar och hela skaran av de församlade kvinnorna, liksom allt folket som bodde i Patros i Egypten, svarade då Jeremia: ¹⁶ ”Vi vill inte lyssna på det som du talar till oss i Herrens namn. ¹⁷ Vi tänker göra allt som vi har sagt, tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer till henne, precis som vi gjorde förr, vi och våra förfäder, våra kungar och furstar, i Juda städer och på Jerusalems gator. På den tiden hade vi tillräckligt med mat, allt var bra och vi hade inga problem. ¹⁸ Men ända sedan vi slutade tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi haft brist på allting och går under genom svärd och hungersnöd.”

¹⁹ Och kvinnorna sa: ”När vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt dryckesoffer åt henne var det ju inte utan våra mäns samtycke som vi gjorde offerkakor med hennes bild på och utgöt dryckesoffer åt henne.”

²⁰ Jeremia sa till allt folket, män och kvinnor, alla som hade gett honom detta svar: ²¹ ”Skulle inte Herren komma ihåg rökelsen som ni tände i städerna i Juda och på Jerusalems gator, ni och era förfäder och era kungar och furstar och folket i landet? Den tanken återkommer till honom. ²² Herren kunde inte längre uthärda era onda gärningar och era avskyvärda förehavanden, och därför ödelades ert land. Det blev till förödelse och förbannelse och utan invånare, precis som det är i dag. ²³ Eftersom ni har tänt rökelse och syndat mot Herren, inte lyssnat till Herren eller följt hans lag, hans föreskrifter och förordningar, har detta onda drabbat er, så som det är idag.”

²⁴ Jeremia sa till allt folket och till alla kvinnorna: ”Hör Herrens ord, alla ni från Juda som är i Egypten! ²⁵ Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Det ni och era hustrur har sagt har ni i handling fullföljt. Ni sa: ’Vi vill hålla våra löften att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne.’

Fortsätt då och håll era löften, och gör så! ²⁶ Hör därför Herrens ord, alla ni från Juda som bor i Egypten: ’Jag svär vid mitt stora namn, säger Herren, att i hela Egyptens land ska ingen judisk man mer ta mitt namn i sin mun för att säga: ”Så sant Herren, Herren lever.” ²⁷ Jag ska vaka över dem, till olycka, inte lycka. Varje man från Juda som finns i Egypten ska utplånas genom svärd eller hungersnöd, tills de alla är borta. ²⁸ Bara några få som undkommer svärdet ska vända tillbaka från Egypten till Juda. Så ska alla som är kvar från Juda och som kommit till Egypten för att bosätta sig där få veta vems ord som består, mitt eller deras.

²⁹ Det här är tecknet för er på att jag ska straffa er här på denna plats, säger Herren, för att ni ska veta att vad jag talat om olyckan mot er ska bestå.’ ³⁰ Så säger Herren: ’Jag ska överlämna farao Hofra, kungen av Egypten, till hans fiender, dem som är ute efter hans liv, precis som jag överlämnade Sidkia, kungen av Juda, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var ute efter hans liv.’ ”

Herren tillrättavisar Baruk

45 Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, han som efter Jeremias diktamen skrev ner vad han hade sagt, under Judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: ² ”Så säger Herren, Israels Gud, till dig, Baruk: ³ Du har sagt: ’Ve mig! Herren har lagt mer sorg till min plåga. Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.’ ⁴ Säg till honom så här: Så säger Herren: ’Se, vad jag har byggt upp ska jag riva ner och vad jag har planterat ska jag rycka upp. Så ska det ske med hela jorden.^{[g] 5} Ska du då söka något stort för din egen del? Sök inget sådant. För jag låter olyckor komma över alla dessa människor, säger Herren, men jag ska låta dig behålla ditt liv som byte, vart du än går.’ ”