Jeremia 46-48

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

³ ”Gör i ordning sköldarna, både stora och små,
    och dra ut i striden!
⁴ Spänn för hästarna,
    sitt upp för att rida,
ställ upp er, ta på hjälmarna,
    gör spjuten blanka
och dra på pansaret.
⁵     Men vad är det jag ser?
De drabbas av förskräckelse,
    de drar sig tillbaka.
Deras krigare är slagna.
    De flyr utan att kasta en blick tillbaka.
Det är skräck på alla sidor, Herren.
⁶ Den snabbaste kan inte fly
    och hjälten inte komma undan.
I norr vid floden Eufrat
    stapplar de och faller.

⁷ Vem är det som reser sig som Nilen,
    likt strömmar av vatten som väller fram?
⁸ Egypten stiger som Nilfloden,
    som strömmar av vatten som väller fram.
Han säger: ’Jag vill stiga och täcka hela jorden,
    förgöra städer och dem som bor där.’
⁹ Dra ut, ni hästar,
    storma fram, ni vagnar!
Tåga fram, ni hjältar,
    ni från Kush och Put, rustade med sköldar,
    och ni ludéer, som kan spänna en båge!
¹⁰ För denna dag tillhör Herren, härskarornas Herre,
    en hämndens dag då han hämnas sina fiender.
Svärdet ska frossa tills det fått nog
    och släckt sin törst med deras blod.
För detta är härskarornas Herres slaktoffer
    i landet i norr, vid floden Eufrat.

¹¹ Gå till Gilead efter balsam,
    du arma jungfru Egypten!
Förgäves prövar du många botemedel –
    det finns ingen läkedom för ditt sår.
¹² Folken hör talas om din skam.
    Jorden fylls av ditt förtvivlans rop.
Den ena hjälten snubblar över den andra,
    och de faller tillsammans.”

¹⁴ ”Ropa ut det i Egypten,
    låt det höras i Migdol,
låt det höras i Memfis och Tachpanches!
    Säg: ’Ställ upp dig, gör dig redo,
för svärdet frossar omkring dig.’
¹⁵     Varför har dina kämpar slagits ner?
De kunde inte stå,
    därför har Herren slagit ner dem.^[a]
16 Gång på gång snubblar de,
    och den ena faller över den andra.
De säger: ’Kom, låt oss återvända
    till vårt folk och landet där vi föddes,
undan förtryckarens svärd.’
¹⁷     Där ska de utropa:
’Farao, Egyptens kung, är bara ett tomt buller.
    Han har gått miste om sitt tillfälle.’

¹⁸ Så sant jag lever,
    säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn,
    som Tabor bland bergen,
som Karmel vid havet
    är han som kommer.
¹⁹ Packa ihop, gör er redo för landsflykt,
    ni dotter Egyptens invånare,
för Memfis ska läggas öde och i ruiner,
    utan invånare.

²⁰ Egypten är en grann kviga,
    men en broms kommer farande från norr.
²¹ Också dess legosoldater i dess mitt
    är som gödkalvar.
De vänder om och flyr allesammans,
    för de kan inte hålla stånd.
Det är en olyckans dag för dem,
    en straffets tid.
²² Hon väser som en flyende orm
    när deras armé drar fram.
De kommer med yxor mot henne,
    som vedhuggare.
²³ De fäller hennes skog säger Herren.
De är oräkneliga,^[b]
    fler än gräshoppor,
de kan inte räknas.
²⁴     Dotter Egypten kommer på skam
och överlämnas till folket i norr.”

²⁷ Var inte rädd, min tjänare Jakob,
    var inte förskräckt, Israel!
Jag ska rädda dig ur landet långt borta
    och dina barn från det land där de är fångna.
Jakob ska återvända och få ro
    och inte skrämmas av någon.
²⁸ Frukta inte, min tjänare Jakob,
    säger Herren,
för jag är med dig.
    Jag ska förgöra alla de folk
som jag har drivit bort dig till.
    Men jag ska inte utplåna dig.
Jag ska straffa dig, men rättvist,
    för helt ostraffad ska jag inte släppa dig.”

”Se, vattnet stiger i norr
    och blir till en översvämmande flod.
Det översvämmar landet
    och allt som finns där,
städerna och dem som bor i dem.
    Människorna ropar
och alla invånarna i landet klagar,
³     när hingstarnas hovar klapprar,
hans vagnar dånar
    och hjulen mullrar.
Föräldrarna ser sig inte om efter barnen,
    de är handlingsförlamade.
⁴ För dagen är inne då alla filistéer utplånas
    och alla som är kvar
för att hjälpa Tyros och Sidon förgörs.
    Herren ska förgöra filistéerna,
kvarlevan från Kaftors^[c] ö.
⁵     Gazas huvud ska rakas
och Ashkelon jämnas med marken.
    Du kvarlevan i deras dal,^[d]
hur länge ska du rista dig själv?

⁶ ’Du Herrens svärd,
    när ska du äntligen få ro?
Dra dig tillbaka i din skida,
    vila och var stilla!’
⁷ Men hur ska det kunna vara stilla,
    när Herren har gett sin befallning?
Mot Ashkelon och kustlandet har han beordrat det.”

”Ve över Nebo,
    för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
    fästningen har kommit på skam och krossats.
² Moab prisas inte mer,
    i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
    Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
³     Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
⁴     Moab är krossat.
Dess små klagar högt.^[e]
5     Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
    hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
⁶ Fly för era liv!
    Bli som buskar i öknen!
⁷ Eftersom du har satt din lit
    till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
    Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
⁸     Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
    Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
    som Herren har sagt.
⁹ Res en gravsten över Moab,^[f]
    för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
    och ingen ska kunna bo där.

¹⁰ Förbannad är den
    som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
    är rädd för att bloda ner sitt svärd!

¹¹ Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
    ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
    Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
¹²     Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
    De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
¹³ Moab ska skämmas för Kemosh,
    precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.

¹⁴ Hur kan ni säga:
    ’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
¹⁵ Men nu ska Moab fördärvas,
    och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
    säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
¹⁶     Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
¹⁷     Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
    alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
    den praktfulla härskarstaven!’

¹⁸ Stig ner från härligheten
    och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
    för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
¹⁹     Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
    fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
    ’Vad är det som har hänt?’
²⁰ Moab har kommit på skam
    och är krossat.
Klaga och gråt!
    Berätta vid Arnon
    att Moab är förstört.
²¹ Domen har kommit över slättlandet,
    över Holon, Jahas, Mefaat,
²²     Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
²³     Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
²⁴     Keriot och Bosra
    och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
²⁵ Moabs horn har huggits av,
    hans arm är bruten, säger Herren.

²⁶ Gör honom drucken,
    för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
    och bli till ett åtlöje för alla, också han.
²⁷ Var inte Israel till åtlöje för dig?
    Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
²⁸     Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
    Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!

²⁹ Vi har alla hört om Moabs högfärd,
    hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
    och självupphöjelse.
³⁰ Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
³¹ Därför jämrar jag mig över Moab,
    klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
³² Mer än över Jaser gråter^[g] jag över dig,
    du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
    och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
    bland din frukt och din vinskörd.
³³ Glädjen och jublet är borta
    från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
    ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.^[h]

³⁴ Från Heshbon och Elale höjs klagan,
    deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
    Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
³⁵ I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
    och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
³⁶ Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
    ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
³⁷     Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
³⁸     På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
³⁹ ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
    ’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”

”En örn svävar fram
    och breder ut sina vingar över Moab.
⁴¹ Städerna^[i] intas,
    fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
    som kvinnor i barnsnöd.
⁴² Moab ska utplånas som folk
    på grund av sitt övermod inför Herren.
⁴³ Skräck, fallgrop och snara
    ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
⁴⁴ Den som flyr undan skräcken
    ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
    ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.

⁴⁵ I skuggan av Heshbon
    står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
    en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
    och hjässan på de larmande stridsmännen.
⁴⁶ Ve dig, Moab!
    Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
    dina döttrar till fångenskap.

⁴⁷ Men den dagen kommer, säger Herren,
    då jag ska återupprätta Moab.”