Jeremia 49-50

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

”Har Israel inga söner,
    finns det ingen arvinge?
Varför har Milkom^[a] tagit Gad i besittning
    och hans folk bosatt sig i dess städer?
² Men det ska komma en tid,
    säger Herren,
då jag ska låta ett stridsrop höras
    mot Rabba i ammoniternas land.
Det ska bli till en ruinhög,
    och dess grannstäder ska brännas ner.
Sedan ska Israel ta tillbaka sitt arv
    av dem som tagit det ifrån dem, säger Herren.
³ Klaga, Heshbon,
    för Aj är förstört!
Ropa, ni Rabbas döttrar!
    Klä er i säcktyg,
klaga och gå omkring innanför murarna^[b].
    För Milkom ska bli bortförd i fångenskap
tillsammans med sina präster och furstar.
⁴     Varför skryter du över dina dalar^[c],
din dals överflöd, du trolösa dotter?
    Du litar på din rikedom:
’Vem skulle anfalla mig?’
⁵     Men jag ska låta skräcken drabba dig, från alla sidor,
    säger Herren, härskarornas Herre.
    Ni ska skingras åt alla håll,
och ingen ska samla de flyende.

⁶ Men sedan ska jag upprätta ammoniterna, säger Herren.”

Så säger härskarornas Herre:
    ”Finns det inte längre någon vishet kvar i Teman?
Har de kloka inga råd att ge?
    Har deras vishet blivit fördärvad?
⁸ Fly, vänd om!
    Göm er djupt nere,
ni Dedans invånare,
    för jag ska låta olycka komma över Edom,
jag ska straffa honom när tiden är inne.
⁹     Om druvplockarna kommer till dig
lämnar de ingen efterskörd.
    Om det kommer tjuvar om natten
ska de fördärva de så mycket de kan.^[d]
10     Men jag ska klä av Edom,
avslöja hans gömställen,
    och han ska inte kunna dölja sig.
Fördärv ska drabba hans barn,
    bröder och grannar,
han finns inte mer.
¹¹     ’Men lämna kvar dina faderlösa,
jag ska hålla dem vid liv,
    och dina änkor får förtrösta på mig.’ ”

¹⁴ Jag har hört ett budskap från Herren:
    En budbärare har sänts till folken:
”Kom samman och gå mot det!
    Stå upp för strid!”

¹⁵ ”Jag ska göra dig litet bland folken
    och föraktat av människorna.
¹⁶ Du har lurats av den förfäran du väckt
    och av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna
    och håller till där högt uppe.
Även om du bygger ditt näste högt som örnen,
    ska jag dra ner dig därifrån, säger Herren.
¹⁷ Edom ska läggas öde.
    Alla som går förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser förödelsen där.
¹⁸     Det ska bli som när Sodom och Gomorra
och deras grannstäder ödelades, säger Herren,
ingen ska bo där, ingen ska kunna vistas där mer.

¹⁹ Se, likt ett lejon, som kommer från Jordandalens
    täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
    Vem är den utvalde som jag ska ge detta uppdrag?
Vem är min like, vem kan ställa mig till svars?
    Vilken herde kan utmana mig?”^[e]

²⁰ Hör därför vad Herren har planerat för Edom
    och tänkt ut mot dem som bor i Teman:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
    ja, betesmarkerna ska rysa över deras öde.
²¹ Jorden ska bäva vid dånet från deras fall.
    Ett rop hörs ända bort till Sävhavet.
²² Som en örn lyfter han,
    svävar och breder ut sina vingar över Bosra.
Den dagen är Edoms hjältar ängsliga
    som en kvinna i barnsnöd.

”Hamat och Arpad har kommit på skam,
    för de har hört ett ont budskap.
De är ängsliga,
    rastlösa som ett oroligt hav
som inte kan vara stilla.
²⁴     Damaskus har tappat modet
och vänt om för att fly.
    Det har gripits av panik,
ångest och vånda,
    som en kvinna i barnsnöd.
²⁵ Varför är den berömda staden övergiven,
    min glädjes stad?
²⁶ Dess unga män faller på gatorna,
    hela dess armé tystas ner den dagen, säger härskarornas Herre.
²⁷ Jag ska tända en eld vid Damaskus stadsmurar,
    och den ska bränna upp Ben-Hadads palats.”

”Stå upp, anfall Kedar,
    förgör folket i öster.
²⁹ Deras tält och deras hjordar
    kommer man att ta,
deras tältdukar och allt deras bohag.
    Deras kameler förs bort från dem,
och man ropar till dem:
    ’Skräck från alla håll!’

³⁰ Fly, ge er av långt bort!
    Göm er djupt nere, ni Hasors invånare, säger Herren.
För Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
    har fattat ett beslut om er,
han har gjort upp en plan mot er.

³¹ Gå till angrepp mot detta trygga folk
    som lever i ostörd ro, säger Herren.
De har varken portar eller bommar
    utan bor i avskildhet.
³² Deras kameler ska bli ett byte
    och deras stora boskapshjordar ett rov.
Jag ska skingra dem för alla vindar,
    dessa med håret klippt vid tinningarna.
Jag ska låta olyckor komma över dem
    från alla håll, säger Herren.
³³ Hasor ska bli ett tillhåll för schakaler
    en ödemark för evigt.
Ingen ska någonsin bo där,
    ingen människa ska vistas där.”

”Jag bryter sönder Elams båge,
    dess främsta styrka.
³⁶ Jag låter fyra vindar komma mot Elam
    från himlens fyra hörn.
Jag ska sprida dem åt alla väderstreck,
    och det ska inte finnas något folk dit de elamitiska flyktingarna inte kommer.
³⁷ Jag ska göra Elam förskräckt
    för sina fiender
och för dem som är ute efter deras liv.
    Jag ska låta det onda komma över dem,
min brinnande vrede, säger Herren.
Jag ska låta svärdet förfölja dem
    tills jag har gjort slut på dem.
³⁸ Jag ska sätta upp min tron i Elam.
    Jag ska förgöra både kung och furstar, säger Herren.
³⁹ Men det ska komma en tid då jag ska upprätta Elam, säger Herren.”

² ”Förkunna bland folken,
    låt det höras,
höj banéret och ropa ut,
    tig inte, säg:
’Babylon ska intas,
    Bel står med skam
och Marduk krossas.
    Avgudarna står med skam
och belätena krossas.’
³     För ett folk från norr anfaller
och ödelägger landet
    så att ingen kan bo där längre.
Både människor och djur flyr bort.

⁴ Då, på den tiden,
    säger Herren,
ska Israels folk komma vandrande
    tillsammans med Judas folk
och gråtande söka Herren, sin Gud.
⁵     De ska fråga efter Sion
och vända blicken ditåt.
    De ska komma och förena sig med Herren
i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.

⁶ Mitt folk har varit förlorade får.
    Deras herdar har fört dem vilse
och fått dem att irra omkring bland bergen.
    De strövade från berg till höjd
och glömde sin egen viloplats.
⁷     Alla som råkade på dem
slukade dem,
    och deras fiender sa:
’Vi är oskyldiga,
    för de har syndat mot Herren,
rättfärdighetens betesmark,
    Herren, sina förfäders hopp.’

⁸ Fly från Babylonien,
    lämna kaldéernas land.
Gå som bockar som leder hjorden.
⁹     Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk
från landet i norr och leda den mot Babylon.
    De gör sig redo för strid,
norrifrån ska det erövras.
    Deras pilar är som en skicklig hjältes,
som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende.
¹⁰     Kaldéen ska bli plundrat
tills alla har fått tillräckligt med byte, säger Herren.

¹¹ Ni är glada och jublar,
    ni som plundrar min arvedel.
Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen
    och frustar som hingstar.
¹² Er mor ska få stå med stor skam,
    hon som födde er ska bli vanärad.
Hon ska bli det minsta bland folken,
    en vildmark och ett torrt ökenland.
¹³ På grund av Herrens vrede
    ska det vara obebott
och bli till ett ensligt ödeland.
    Alla som far förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser dess förödelse.

¹⁴ Förbered er för strid mot Babylon,
    från alla sidor, ni bågskyttar!
Skjut mot det, spara inte på pilarna,
    för det har syndat mot Herren.
¹⁵ Höj segerrop mot det från alla sidor!
    Man ger upp!
Tornen faller, murarna rasar.
    Detta är Herrens hämnd.
Hämnas på Babylonien,
    gör mot henne som hon själv har gjort!
¹⁶ Förinta ur Babylonien den som sår
    och den som brukar skära i skördetiden.
Undan förtryckarens svärd
    ska var och en återvända till sitt eget folk
och fly till sitt eget land.

¹⁷ Israel är som ett vilsegånget får,
    jagat av lejon.
Den förste att sluka det var kungen av Assyrien,
    och sedan krossade Nebukadnessar,
kungen av Babylonien, dess ben.”

”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land,
    precis som jag straffade den assyriske kungen.
¹⁹ Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker.
    Det ska gå i bet på Karmel och Bashan
och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead.
²⁰     Då, på den tiden, säger Herren,
ska man söka efter Israels skuld,
    men den ska inte finnas mer, och Judas synder
ska inte heller gå att finna,
    för jag ska förlåta dem som jag har skonat.

²¹ Anfall Meratajims land
    och invånarna i Pekod.^[f]
Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger Herren.
Gör så som jag har befallt dig!
²²     Det är stridslarm i landet,
en stor förödelse.
²³     Ack, bräckt och krossad
är den slägga som slog hela världen!
Babylons öde väcker stor fasa bland folken.
²⁴ Jag gillrade en fälla för dig, Babylon,
    och du greps innan du hann märka något.
Man fann dig och tillfångatog dig,
    därför att du satt dig upp mot Herren.
²⁵ Herren har öppnat sitt vapenförråd
    och tagit fram sin vredes vapen,
för Herren, härskarornas Herre,
    har ett verk att utföra i kaldéernas land.
²⁶ Ja, gå emot det från fjärran!
    Bryt upp dess förråd!
Samla allting i en hög och vig det åt förintelse!
    Lämna ingenting kvar av det.
²⁷ Döda alla dess tjurar,
    för dem till slakt!
Ve dem! Deras tid är inne,
    tiden för deras straff.
²⁸ Lyssna till dem som flyr,
    de som tar sig ut ur Babyloniens land
för att i Sion berätta
    om Herrens, vår Guds, hämnd,
hämnden för hans tempel.

²⁹ Dra samman bågskyttar mot Babylon,
    av alla som kan spänna en båge.
Omringa det från alla håll,
    så att ingen kan fly!
Ge igen för alla hennes ogärningar,
    gör så mot henne som hon själv har gjort,
för hon har satt sig upp mot Herren, Israels Helige.
³⁰     Därför faller de unga männen på gatorna,
och alla hennes soldater stupar den dagen, säger Herren.
³¹ Jag står dig emot, du högmodiga,
    säger Herren, härskarornas Herre,
för nu är tiden för mitt straff inne för dig!
³²     Den högmodige stapplar och faller,
och ingen reser honom upp.
    Jag ska tända en eld i hans städer,
som ska bränna upp allt som finns där omkring.”

”Folket i Israel är förtryckt,
    och folket i Juda likaså.
Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast
    och vägrar att låta dem gå.
³⁴ Men deras befriare^[g] är mäktig.
    Hans namn är härskarornas Herre.
Han ska försvara dem
    och låta landet få ro,
men han ger oro åt Babylons invånare.

³⁵ Svärd mot kaldéerna,
    säger Herren,
mot Babylons invånare
    och dess furstar och visa män!
³⁶ Svärd mot spåmännen,
    de ska stå där som dårar!
Svärd mot dess hjältar,
    de ska bli förskräckta!
³⁷ Svärd mot dess hästar och vagnar
    och mot alla främlingar där inne,
de ska bli som kvinnor!
    Svärd mot dess skatter,
de ska rövas bort.
³⁸     Torka^[h] över dess vatten,
de ska torka ut!
    För detta är avgudarnas land,
de dyrkar skräckens beläten som besatta.

³⁹ Därför ska ökendjur och hyenor bo där,
    och berguvar ha sitt tillhåll där.
Aldrig mer ska någon bo där.
    Det ska ligga övergivet från generation till generation.
⁴⁰ Så som Gud ödelade
    Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren,
så ska ingen bo där,
    ingen vistas där mer.

⁴¹ Se, ett folk kommer från norr,
    en stor nation och många kungar reser sig
från jordens yttersta ändar.
⁴²     De är beväpnade med båge och lans.
De är grymma och obarmhärtiga.
    De låter som havets dån,
på sina hästar drar de fram,
    rustade för strid,
mot dig, dotter Babylon!
⁴³     När kungen av Babylonien hör ryktet om dem
står han där handfallen.
    Han grips av ångest,
som en kvinna som ska föda barn.
⁴⁴     Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
    ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska utse för detta?
    För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”^[i]

⁴⁵ Hör därför vad Herren har planerat för Babylon
    och tänkt ut mot kaldéernas land:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
    betesmarkerna ska förfäras över dem.
⁴⁶ Jorden bävar vid ropet om Babylons fall.
    Ett rop hörs bland folken.