Job 15-16

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Ska en vis man tala så i vädret,
    fylla sitt bröst med het östanvind?
³ Ska han försvara sig med meningslöst prat,
    med värdelöst tal?
⁴ Ja, verkligen! Du undergräver fundamentet för gudsfruktan,
    du hindrar andakt inför Gud.
⁵ Det är din synd som lägger orden i din mun,
    och du väljer ett listigt tal,
⁶ men din egen mun dömer dig, inte jag.
    Dina egna ord vittnar mot dig.

⁷ Var du den första människa som föddes?
    Föddes du innan höjderna fanns?
⁸ Har du lyssnat till Guds råd?
    Har du begränsat visdomen till dig själv?
⁹ Vad vet du mer än vi?
    Vad är det för insikter du har och som vi saknar?
¹⁰ På vår sida står gamla, grånade män,
    som är äldre än din far.
¹¹ Är Guds tröst inte nog för dig,
    ord som talas i mildhet?
¹² Varför tillåter du ditt hjärta att dra i väg med dig,
    varför dessa flammande blickar?
¹³ Du vänder din vrede mot Gud
    och låter orden flöda ur din mun.

¹⁴ Skulle en människa kunna vara ren,
    en av kvinna född rättfärdig?
¹⁵ Han litar inte ens på sina heliga.
    Inte ens himlarna är rena inför honom.
¹⁶ Hur mycket mindre då en människa,
    som är fördärvad och korrumperad
och som dricker synd som vatten!

¹⁷ Lyssna på mig, så ska jag förklara något för dig,
    låt mig få berätta vad jag har sett,
¹⁸ sådant som visa män kan berätta
    utan att dölja något
av det de har fått av sina förfäder,
¹⁹     (av dem som fick det här landet
då inga främlingar bodde bland dem).
²⁰     Den ogudaktige ängslas under hela sitt liv,
våldsmannen alla de år han får.
²¹     Han hör skrämmande ljud,
och när han känner sig trygg
    kommer plundrarna över honom.
²² Han har inget hopp om att komma ut ur mörkret,
    svärdet är bestämt för honom.
²³ Han vandrar omkring efter mat
    men finner ingen.
Han vet att mörkrets dag är nära.
²⁴     Han skräms av nöd och ångest,
som en kung, beredd för strid,
²⁵     därför att han har knutit näven mot Gud
och utmanat den Väldige.
²⁶     Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig
har han gått emot honom.

²⁷ Hans ansikte är fett
    och hans midja sväller av fetma.
²⁸ Han bor i ruinstäder
    och i hus där ingen kan bo,
hus som är dömda till att bli ruiner.
²⁹     Han ska inte få någon rikedom,
hans ägodelar ska inte spridas ut över landet.^[a]
30     Han ska inte undkomma mörkret.
Hans rotskott förbränns av en flamma.
    Hans anda ska förgöra honom.^[b]
31 Han bör inte lita på tomhet,
    för då blir han bedragen,
och tomhet blir hans lön.
³²     Innan hans tid är inne
får han sin lön,
    och hans krona ska inte grönska mer.
³³ Han blir som en vinranka
    som fäller karten,
som ett olivträd som fäller sina blommor.
³⁴     De gudlösas hop blir ofruktsam,
och Guds eld förtär deras tält som tar mutor.
³⁵     De är havande med ofärd
och föder olycka,
    deras livmoder danar bedräglighet.

² Jag har hört allt det här förut.
    Ni är eländiga tröstare allihop.
³ Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
    Vad är det som får dig att fortsätta?
⁴ Men kanske skulle jag tala som ni
    om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
    och skaka på huvudet åt er.
⁵ Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
    försöka ge lindring.

⁶ Men hur mycket jag än talar,
    lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
⁷     Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.^[c]
8     Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
⁹     Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
    och sänder hätska blickar mot mig.
¹⁰ De har öppnat sin mun mot mig i hån.
    De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
¹¹     Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
¹²     Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
    Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
    och gjorde mig till sin måltavla.
¹³ Hans bågskyttar omger mig,
    och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
¹⁴     Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.

¹⁵ Jag har sytt säcktyg för min hud
    och sänker ner mitt ansikte^[d] i stoftet.
¹⁶ Mitt ansikte är rött av gråt,
    och runt mina ögon finns en djup skugga.
¹⁷ Ändå är mina händer fria från våld
    och min bön ren.

¹⁸ Du jord, täck inte över mitt blod!
    Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
¹⁹ Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
    Min försvarare finns där uppe i det höga.
²⁰ Mina vänner gör mig till åtlöje,^[e]
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
²¹ Han vädjar för en människa inför Gud,
    som ett människobarn vädjar för sin nästa.

²² Om bara några år ska jag börja den vandring
    från vilken jag aldrig återvänder.