Add parallel Print Page Options

Vishetens tal [a]

28 Det finns gruvor med silver
    och platser där guld renas,
man gräver fram järn ur jorden
    och smälter koppar ur malm.
Människan sätter en gräns för mörkret,
    tränger in sig i det yttersta djupet,
till stenen i den svartaste natten.
    Långt från människoboningar spränger man schakt,
där ingen går svingar man sig över avgrunden,
    långt borta från människor.[b]
Jorden som ger föda
    förvandlas där nere som av eld.
Safirer kommer från dess stenar,
    och guldklimpar finns i gruset.
Ingen rovfågel känner till den dolda stigen,
    den kan inget falköga upptäcka.
Inget stolt rovdjur har någonsin trampat på den,
    inget lejon har gått där.
Men människan kan ge sig på den hårda klippan
    och vända berggrunden ut och in.
10 Hon spränger tunnlar in i klipporna
    och ser med egna ögon alla slags dyrbara skatter.
11 Hon dämmer upp vattenströmmar
    och för upp i ljuset det som var dolt.

12 Men var kan man finna visheten?
    Var finns insiktens boning?
13 Hon vet inte dess boplats[c],
    och man finner den inte i de levandes land.
14 ”Här finns den inte”, säger djupet,
    och havet svarar: ”Inte heller här finns den.”
15 Visheten kan inte köpas för guld,
    och silver kan inte vägas för betalning för den,
16 inte heller kan den köpas för guld från Ofir
    eller för dyrbar onyx eller safir.
17 Den är värdefullare än guld och kristall,
    den kan inte bytas ut mot juveler infattade i guld.
18 Korall och kristall kan inte nämnas,
    och visheten är mer värd än rubiner.
19 Topas från Kush kan inte mäta sig med den,
    och inte heller kan den köpas med renaste guld.

20 Varifrån kommer då visheten?
    Var bor förmågan att förstå?
21 Den är gömd för allt levande,
    inte ens fåglarna i skyn kan se den.
22 Avgrunden och döden säger:
    ”Vi har bara hört ryktas om den.”
23 Bara Gud känner vägen till den,
    han vet var dess boning är.
24 Hans blick når jordens ändar,
    han ser allt under himlen.
25 Han vägde upp vinden,
    han bestämde måtten för vattnen.
26 Han gav regnet dess lagar
    och visade blixten dess väg.
27 Han såg då på visheten,
    granskade den,
    ställde fram den och utforskade den.[d]
28 Och han sa till människan:
    ”Att frukta Herren är vishet,
    och att fly det onda är förstånd.”

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[e]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Footnotes

  1. 28:0 Eftersom talets abstrakta och reflekterande ton inte stämmer överens med någon av personerna, antas det vara ett stycke som står utanför dialogen. Dess funktion är att överbrygga och binda ihop dialogen med de följande grupperna av tal.
  2. 28:4 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 28:13 Eller värde, som ordet ofta översätts.
  4. 28:27 Grundtextens innebörd är osäker.
  5. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.