Add parallel Print Page Options

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
    vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
Vad har jag för nytta av deras styrka
    när de saknar livskraft?
De är märkta av nöd och hunger
    och har drivits ut i öknar och vildmarker.[b]
Där ute plockar de saltört bland snåren,
    deras föda är ginströtter.
De är utstötta från samhällets gemenskap,
    och man skriker till dem som till tjuvar.
Nu bor de i torra raviner,
    i jordhålor och skrevor i bergen.
De skriker bland snåren
    och tränger sig samman under buskarna.
De är ättlingar till dårar, utan namn,
    utjagade ur landet.

Deras söner hånar mig nu,
    jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
    och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11     Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12     Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
    de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
    och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14     De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[c]
15     Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
    min räddning försvinner som ett moln.

16 Mitt innersta töms i mig,
    lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
    den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
    håller fast mig i kragen,[d]
19 kastar ner mig i smutsen,
    och jag blir som stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
    Jag står upp, men du bara ser på mig[e].
21 Du vänder dig grymt mot mig
    och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
    du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den plats där allt levande samlas.

24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
    som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
    var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
    men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
    men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
    lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
    men inte av solens strålar.[f]
Jag reser mig upp i folksamlingen
    och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
    och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
    min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
    och mitt flöjtspel gråt.

Footnotes

  1. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 30:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 30:14 Grundtextens innebörd är osäker.
  4. 30:18 Grundtextens innebörd är osäker. Det troligaste är att ”han” syftar på Gud (se v. 20f.) men kan också översättas det och syftar då på någonting annat, t.ex. erfarenheter som beskrivs i föregående verser.
  5. 30:20 Enligt bl.a. en hebreisk handskrift och Vulgata: men du ser mig inte.
  6. 30:28 Tanken kan också vara: Jag går sörjande, utan något solsken.