Job 29-31

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
³ när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
⁴ när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
⁵ när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
⁶ när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

⁷ På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
⁸ såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
⁹ Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
¹⁰ Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
¹¹ Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
¹² för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
¹³ Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
¹⁴ Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
¹⁵ Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
¹⁶ Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
¹⁷ Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
¹⁹     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
²⁰     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

²¹ Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
²² När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
²³ De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
²⁴ När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.^[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
    vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
² Vad har jag för nytta av deras styrka
    när de saknar livskraft?
³ De är märkta av nöd och hunger
    och har drivits ut i öknar och vildmarker.^[b]
4 Där ute plockar de saltört bland snåren,
    deras föda är ginströtter.
⁵ De är utstötta från samhällets gemenskap,
    och man skriker till dem som till tjuvar.
⁶ Nu bor de i torra raviner,
    i jordhålor och skrevor i bergen.
⁷ De skriker bland snåren
    och tränger sig samman under buskarna.
⁸ De är ättlingar till dårar, utan namn,
    utjagade ur landet.

⁹ Deras söner hånar mig nu,
    jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
¹⁰ De föraktar mig
    och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
¹¹     Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
¹²     Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
    de banar väg för mitt fördärv.
¹³ De river upp min väg
    och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
¹⁴     De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.^[c]
15     Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
    min räddning försvinner som ett moln.

¹⁶ Mitt innersta töms i mig,
    lidandets dagar griper tag i mig.
¹⁷ Om natten genomborras mina ben,
    den gnagande smärtan finner ingen vila.
¹⁸ Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
    håller fast mig i kragen,^[d]
19 kastar ner mig i smutsen,
    och jag blir som stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
    Jag står upp, men du bara ser på mig^[e].
²¹ Du vänder dig grymt mot mig
    och ansätter mig med stor makt.
²² Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
    du upplöser mig i stormen.
²³ Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den plats där allt levande samlas.

²⁴ Man lyfter inte handen mot en hjälplös
    som ropar på hjälp i sin nöd.
²⁵ Grät jag inte över dem som hade problem,
    var jag inte bekymrad för de fattiga?
²⁶ Jag hoppades på det goda,
    men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
    men mörkret kom.
²⁷ Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
    lidandets dagar möter mig.
²⁸ Jag är mörk,
    men inte av solens strålar.^[f]
Jag reser mig upp i folksamlingen
    och ropar på hjälp.
²⁹ Jag har blivit schakalers bror
    och berguvars vän.
³⁰ Min hy är svart och flagnar av,
    min kropp hettar av feber.
³¹ Mitt harpospel är klagan
    och mitt flöjtspel gråt.

⁵ Har jag vandrat i falskhet,
    skyndat fram på svekets väg?
⁶ Låt Gud väga mig på en korrekt våg
    så att han vet att jag är fläckfri.
⁷ Om mina steg har vikit av ifrån vägen,
    om det mina ögon sett har förlett mitt hjärta,
eller om mina händer fläckats av någon synd,
⁸     låt då någon annan äta säden jag har sått,
och låt allt jag planterat ryckas upp med rötterna.

⁹ Om jag har låtit mitt hjärta frestas av en annan mans hustru,
    eller om jag stått på lur vid min nästas dörr,
¹⁰ låt då min hustru få mala en annan mans korn,
    och låt andra ligga med henne.
¹¹ Detta skulle ha varit en skamlig synd,
    ett brott som måste straffas.
¹² Det vore en förtärande avgrundseld
    som skulle ha utplånat allt vad jag planterat.

¹³ Om jag hade kränkt min slavs eller slavinnas rätt
    när de varit i tvist med mig,
¹⁴ vad skulle jag då göra när Gud konfronterar mig?
    Vad skulle jag svara när han ställer mig till svars?
¹⁵ Har inte han som skapat mig också skapat dem?
    Är det inte en och densamme som format oss i modersskötet?

¹⁶ Har jag nekat de fattiga deras önskan
    eller gjort änkans ögon sorgsna?
¹⁷ Har jag ätit mitt bröd ensam
    och inte låtit en faderlös äta något av det?
¹⁸ Nej, ända från min ungdom har jag tagit hand om denne som en far
    och från min första stund varit änkans stöd.
¹⁹ Har jag sett någon frysa ihjäl utan kläder
    eller en fattig utan något att skyla sig med?
²⁰ Nej, han välsignade mig i sitt hjärta
    för att han fick värma sig i ull från mina får.
²¹ Har jag lyft handen mot en faderlös
    när jag visste att jag hade inflytande i rätten?
²² Låt då min arm falla ner från min axel
    och brytas loss ur sitt fäste!
²³ Då fruktar jag Guds bestraffning,
    och inför hans majestät kan jag inget göra.

²⁴ Har jag satt mitt hopp till guldet
    eller sagt att det rena guldet är min trygghet?
²⁵ Har jag glatt mig över min stora rikedom,
    över att jag förvärvat så mycket?
²⁶ Har jag betraktat solen i dess glans,
    eller månen där den i sin prakt vandrar sin bana,
²⁷ så att mitt hjärta i hemlighet har förförts
    till att skicka dem en hyllningskyss^[g]?
²⁸ Också det hade varit en synd att dömas för.
    Då hade jag förnekat Gud i höjden.

²⁹ Har jag glatt mig åt min fiendes olycka
    eller triumferat när något ont hänt honom?
³⁰ Nej, jag har aldrig låtit min mun synda
    genom att förbanna hans liv.
³¹ Har inte mitt husfolk sagt:
    ”Vem har inte fått sin del av kött från honom?”
³² Ingen främling har behövt övernatta på gatan,
    mina dörrar har alltid stått öppna mot vägen.
³³ Har jag som Adam^[h] försökt dölja min synd,
    gömma min skuld i mitt hjärta,
³⁴ av fruktan för folkhopen
    och av rädsla för släktens förakt,
så att jag höll tyst och inte vågade gå ut?

³⁵ Ack, att det åtminstone fanns någon som ville lyssna på mig!
    Detta har jag undertecknat.
Låt nu den Väldige svara mig!
    Låt min motpart skriva ner sin anklagelse!
³⁶ Jag skulle bära den på mina axlar
    och sätta den som krona på mitt huvud.
³⁷ Jag skulle kunna redogöra för honom för varje steg jag tagit
    och närma mig honom som en furste.

³⁸ Har marken jag äger anklagat mig,
    eller dess fåror gråtit,
³⁹ för att jag ätit dess frukt utan att betala,
    eller knäckt jordbrukarna?
⁴⁰ Låt då törne växa upp i stället för vete
    och ogräs i stället för korn.