Job 5-7

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

⁸ Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud
    och lägga fram min sak för honom.
⁹ Han gör under, större än någon kan fatta
    och fler än någon kan räkna.
¹⁰ Han sänder regnet över jorden
    och vattnar åkrarna.
¹¹ Han upphöjer de ringa
    och för de sörjande till frälsning.
¹² Han hindrar de listiga att genomföra sina planer,
    så att deras händer inte får framgång.
¹³ Han fångar de kloka i deras slughet,
    han gör de svekfullas planer om intet.
¹⁴ Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen,
    mitt på dagen famlar de som om det var natt.
¹⁵ Han räddar från svärdet i deras mun,
    den fattige från den mäktiges hand.
¹⁶ Så får till slut den fattige hopp,
    och orättfärdigheten måste tystna.

¹⁷ Välsignad är den människa som Gud tuktar.
    Förakta inte den Väldiges tillrättavisning!
¹⁸ Han sårar, men förbinder också;
    han slår, men hans händer botar igen.
¹⁹ Han räddar dig ur sex olyckor,
    ja, sju slipper du.
²⁰ Han räddar dig från döden i hungersnöden
    och undan svärdet i krigstid.
²¹ Du kommer att vara skyddad från förtalets slag
    och inte behöva oroa dig för förödelsen.
²² Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd,
    och du behöver inte frukta för jordens vilda djur.
²³ Du står i förbund med markens stenar.
    Markens vilddjur lever i fred med dig.
²⁴ Du ska veta att ditt tält står tryggt
    och när du granskar din egendom saknas ingenting.
²⁵ Dina söner kommer att bli många,
    dina ättlingar som gräset på marken.
²⁶ Du ska komma till graven i mogen ålder^[d],
    liksom kärven som skördas när tiden är inne.

²⁷ Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är.
    Lyssna, och ta det till dig!

² O, att min sorg kunde vägas,
    min bedrövelse läggas i vågskålen!
³ Den är tyngre än havets sand,
    och det är därför jag talar så hätskt.
⁴ För den Väldige har träffat mig med sina pilar.
    Min ande dricker deras gift.
    Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig.
⁵ Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta
    eller råmar den oxe som har tillräckligt med foder.
⁶ Inte äter man smaklös mat utan salt,
    eller finns det någon smak i en äggvita?
⁷ Jag vill inte röra vid det,
    det gör mig sjuk.^[e]

⁸ O, att min bön blev hörd,
    att Gud ville uppfylla mitt hopp,
⁹ att Gud ville krossa mig,
    lyfta sin hand och skära av mig!
¹⁰ Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga
    att jag inte har förnekat den Heliges ord.^[f]

¹¹ Vad är det för kraft jag fortfarande har,
    vilket hopp att hålla fast vid?
Vad har jag för slut,
    så att jag kan hålla ut?
¹² Har jag en stens styrka?
    Är min kropp av koppar?
¹³ Finns det någon hjälp för mig,
    nu när framgången har lämnat mig?

¹⁴ Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner,
    annars fruktar de inte den Väldige.^[g]
15 Mina bröder är lika opålitliga som en bäck,
    som en sinande bäckfåra.
¹⁶ De är mörka av smältande is
    och försvinnande snö,
¹⁷ de försvinner när torrtiden kommer,
    de torkar ut i hettan.
¹⁸ Karavanerna viker av från sin väg,
    och när de bara träffar på öken går de under.
¹⁹ Karavaner från Tema letar efter dem,
    köpmän från Saba hoppas på dem.
²⁰ De blir besvikna i sin förhoppning,
    de kommer fram,
bara för att bli bestörta.
²¹     Så har ni blivit till ingenting,
ni ser någonting skrämmande
    och blir rädda.
²² Har jag någonsin bett er om någonting?
    Har jag bett er köpa mig fri med era rikedomar?
²³ Har jag någonsin bett er befria mig från fiendens hand,
    friköpa mig från våldsmännen?

²⁴ Undervisa mig, sedan ska jag vara tyst.
    Tala om för mig vad jag har gjort för fel!
²⁵ Det är smärtsamt att höra sanningen,
    men vad bevisar era argument?^[h]
26 Tänker ni rätta till vad jag har sagt,
    betrakta den desperates ord som vind?
²⁷ Det vore som att kasta lott om ett föräldralöst barn
    eller som att sälja en vän.

²⁸ Titta på mig!
    Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet?
²⁹ Vänd om! Tillåt ingen orättvisa!
    Vänd om! Min integritet består.
³⁰ Finns det någon ondska på mina läppar?
    Skulle min mun inte känna igen det fördärvliga?

⁶ Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
    de slutar i hopplöshet.
⁷ Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
    mina ögon får inte mer se det goda.
⁸ Man ser mig ännu, men inte länge till.
    Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
⁹ Som ett moln löses upp och försvinner,
    så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
¹⁰ och aldrig mer återvända till sitt hem,
    ej heller känner hans plats till honom mer.

¹¹ Därför kan jag inte hålla tyst,
    jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
¹²     Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
¹³     Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
¹⁴     skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
¹⁵     Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
¹⁶     Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

¹⁷ Vad är då en människa,
    eftersom du gör så stor sak av henne
    och ger henne så mycket uppmärksamhet,
¹⁸ synar henne varje morgon
    och prövar henne varje ögonblick av dagen?
¹⁹ Kan du inte vända blicken från mig en stund,
    lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
²⁰ Har min synd skadat dig,
    du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
    Har jag blivit en börda för dig?^[i]
21 Varför förlåter du inte min synd
    och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
    och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.