Job 9-10

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Visst vet jag allt detta.
    Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?
³ Om hon vill gå till rätta med honom,
    kan hon då svara ens en gång av tusen?
⁴ Han är vis och mäktig,
    och vem har oskadd trotsat honom?
⁵ Han flyttar bergen
    utan att de vet om det
och störtar omkull dem i sin vrede.
⁶     Han skakar jorden
så att den vacklar från sin plats
    och får dess grundvalar att skälva.
⁷ Han kan befalla solen att inte gå upp,
    och han kan försegla stjärnorna.
⁸ Det är bara han som kan spänna ut himlarna
    och gå fram över havens vågor.
⁹ Han har skapat Stora Björn, Orion,
    Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.^[a]
10 Han gör ofattbara ting,
    alltför många under för att de ska kunna räknas.
¹¹ Han far förbi mig,
    men jag ser honom inte.
Han drar fram,
    men jag märker det inte.
¹² Han griper sitt byte,
    men vem kan hindra honom?
Vem vågar fråga honom:
    ”Vad är det du gör?”
¹³ Gud håller inte tillbaka sin vrede.
    Rahavs^[b] följe måste böja sig för honom.

¹⁴ Och hur skulle jag kunna svara honom,
    finna ord för att resonera med honom?
¹⁵ Även om jag var rättfärdig,
    skulle jag inte kunna svara.
    Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.
¹⁶ Och även om han skulle svara när jag ropar,
    skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.
¹⁷ Han krossar mig i en storm
    och förökar mitt lidande utan orsak.
¹⁸ Han låter mig inte hämta andan
    utan fyller mig med bedrövelse.
¹⁹ Om det gäller kraft är han den starkaste,
    och om det gäller rättvisa,
    vem törs då ifrågasätta honom?
²⁰ Även om jag vore oskyldig,
    skulle min mun döma mig.
Även om jag vore klanderfri,
    skulle den förklara mig skyldig.

²¹ Jag är oskyldig
    men bryr mig inte om mig själv,
    jag vill inte leva längre.
²² Det gör detsamma,
    och därför säger jag:
    ”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”
²³ När en olycka bringar plötslig död,
    hånar han de oskyldigas förtvivlan.
²⁴ När ett land faller i de ogudaktigas händer
    förblindar han dess domare.
Om det inte är han, vem är det då?

²⁵ Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare,
    de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.
²⁶ De försvinner snabbt som vassbåtar,
    som örnen i dykningen efter byte.
²⁷ Om jag tänkte:
    ”Jag ska glömma min klagan,
sluta upp med min sorg och vara glad”,
²⁸     skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden.
För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.
²⁹     Jag anses ändå som skyldig.
Så vad tjänar det till att försöka?
³⁰     Även om jag tvättade mig i snö
och gjorde mina händer rena med lut,
³¹     skulle du ändå sänka mig ner i dyn,
så att till och med mina kläder skulle avsky mig.

³² Han är inte en människa som jag,
    så att jag kan svara honom,
och vi kunde mötas i domstol.
³³     Det finns ingen skiljeman,
inte någon medlare,
    som har makt över oss båda.
³⁴ Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp,
    så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.
³⁵ Då skulle jag kunna tala utan fruktan,
    men nu är det inte så med mig.^[c]

⁸ Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
    och ändå bryter du ner mig.
⁹ Tänk på att du formade mig som lera.
    Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
¹⁰ Du tömde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som en ost.
¹¹ Du klädde mig i hud och kött
    och band mig samman med ben och senor.
¹² Du gav mig livet
    och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.

¹³ Men detta hade du i sinnet,
    jag visste dina tankar:
¹⁴ om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
¹⁵     Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
    kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
¹⁶     Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
    och låter mig känna av din förunderliga makt.
¹⁷ Du skaffar nya vittnen mot mig,
    öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.^[d]

¹⁸ Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
    Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
¹⁹ Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
    jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
²⁰ Mina dagar är ju korta.
    Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
²¹     innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
²²     till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.