Add parallel Print Page Options

Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat.

Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose. Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar.

Otniel

Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna.

Herrens vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem.

10 Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom.

11 Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog.

Ehud

12 När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. 13 Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden[a]. 14 Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.

15 Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. 16 Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. 17 När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, 18 sände han iväg dem som burit den. 19 Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.

”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. 20 Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”

Kung Eglon reste sig från sin stol. 21 Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk 22 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, 23 skyndade sig ut och låste dörren efter sig.

24 När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” 25 Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.

26 Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.

28 ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”

De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. 29 Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. 30 Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.

Shamgar

31 Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Debora och Barak

Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

10 Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. 11 Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

12 När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, 13 samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14 ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, 15 lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. 16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

17 Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. 19 ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. 20 ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

21 Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. 23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin 24 och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Deboras och Baraks sång

Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:

”När Israels furstar visar vägen
    och folket villigt offrar sig,
prisa Herrens namn!

Hör, ni kungar, lyssna ni härskare!
    Jag ska sjunga inför Herren
och spela inför Israels Gud.

Du, Herre, ledde oss ut ur Seir
    och fram över Edoms slätter,
marken skakade, från himlen strömmade regnet ner
    och vatten strömmar ur molnen.
Bergen skälvde inför Herren,
    den Väldige på Sinai, Herren, Israels Gud.

På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid
    låg vägarna öde.
Vandrarna valde vindlande stigar.
    Israel saknade ledare,
tills Debora trädde fram,
    tills hon blev en mor för Israel.
När Israel valde nya gudar
    kom striden fram till stadsportarna.[b]
Varken sköld eller spjut fanns.
    Israels 40 000 saknade vapen.
Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare
    och till alla som villigt följer dem!
Prisa Herren!

10 Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor,
    och sitter på dyrbara mattor
och alla ni som går till fots!
11     Sångarna sjunger lovsång vid brunnen,
sången om Herrens rättfärdiga gärningar,
    hur han räddade Israel
med sina krigare.

Herrens folk tågade in
    genom portarna.
12 Vakna, Debora,
    vakna och sjung!
Stå upp, Barak!
    Du, Avinoams son, för bort dina fångar!

13 Männen som fanns kvar
    marscherade ner till de tappra.
Herrens folk kom till mig
    med sina mäktiga.
14 Män kom från Efraim,
    med rotfäste i Amalek,
och Benjamin,
    som följde efter dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar
    och från Sebulon män med ledarstav.
15 Isaskars furstar följde Debora
    och Barak ner i dalen.
Men Rubens stam
    höll grundliga rådslag.
16 Varför satt du hemma bland fållorna[c]
    och lyssnade på herdeflöjter?
Rubens stam höll grundliga rådslag.
17     Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Varför blev Dan kvar vid sina fartyg?
    Och Asher blev kvar vid stranden
i lugn och ro.
18     Men Sebulons och Naftalis stammar
riskerade livet på stridsfältets höjder.

19 Kanaans kungar
    stred vid Tanak
nära Megiddos källor
    men de blev utan silver och utan byte.
20 Till och med himlens stjärnor
    stred mot Sisera.
21 Den brusande floden Kishon,
    urtidsfloden
förde bort dem.
    Dra vidare, var stark min själ!
22 Hör hovtrampet från fiendens hingstar!
    Se hur stridshästarna jagar fram!
23 Men Herrens ängel befallde att förbanna Meros.
    ’Förbanna dess inbyggare’, sa han.
’De kom inte till Herrens hjälp,
    till Herrens och hjältarnas hjälp.’

24 Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara,
    keniten Hevers hustru,
ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält.
25     Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk
i en dyrbar skål,
    hon bjöd honom på tjockmjölk.
26 Hennes hand grep efter tältpluggen,
    hennes högra hand efter hammaren,
och med snickarens hammare
    slog hon honom i huvudet,
genomborrade Siseras tinning.
27     Han sjönk ner vid hennes fötter,
låg stilla och var död.

28 Siseras mor såg väntande ut genom fönstret
    och hon ropade:
’Varför dröjer hans vagn så länge?
    Var är klappret av hovar?’
29 Då svarar hennes hovdam,
    och själv ger hon samma svar:
30 ’Bytet de skiftar är stort,
    en flicka åt var man eller två,
dyrbara mantlar åt Sisera
    och vackra tyger,
brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte.
    Allt detta som byte!’

31 Herre, så ska alla dina fiender förgås,
    men de som älskar Herren ska stråla av kraft
    som den uppgående solen!”

Därefter fick landet fred i fyrtio år.

Footnotes

  1. 3:13 Jeriko.
  2. 5:8 Grundtexten är mycket svårtolkad och innebörden osäker.
  3. 5:16 Eller: vid lägerelden. Eller: mellan sadelväskorna.