Add parallel Print Page Options

Första klagosången över Jerusalem[a]

Se, så övergiven hon sitter,
    den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
    hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
    har blivit en slavinna.

Hon gråter bittert i natten,
    hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
    finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
    och blivit hennes fiender.

Juda har förts bort i landsflykt
    efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
    och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
    och ingen flyktväg fanns.

Vägarna till Sion sörjer,
    för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
    Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
    själv sörjer hon bittert.

Hennes ovänner har tagit makten,
    hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
    för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
    bortförda av fienden.

Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
    som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
    undan sina förföljare.

I sin misär och hemlöshet
    minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
    i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
    kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
    och skrattade åt hennes undergång.

Jerusalem har begått svåra synder
    och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
    föraktar henne nu
när de ser henne naken.
    Hon suckar och vänder sig bort.

Orenhet fläckar hennes kläder.
    Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
    och ingen finns som tröstar henne.
Herre, se mitt elände,
    fienden triumferar!”

10 Motståndaren har räckt ut sin hand
    efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
    träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
    att komma in i din församling.

11 Hela hennes folk suckar
    och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
    för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
    se hur föraktad jag är!”

12 ”Betyder detta ingenting för er,[b]
    alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
    som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
    på sin brinnande vredes dag.

13 Han har sänt en eld från höjden,
    skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
    vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
    sjuk och svag dagen lång.

14 Till ett ok har mina synder vävts samman,
    hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
    Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
    som jag inte kan stå emot.

15 Herren har förkastat
    alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
    för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
    jungfrun, dottern Juda.

16 Därför gråter jag,
    tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
    och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
    för min fiende har tagit över.”

17 Sion sträcker ut sina händer,
    men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
    alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
    som något orent bland dem.

18 Herren är rättfärdig,
    för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
    och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
    har förts bort i fångenskap.

19 Jag kallade på mina älskare,
    men de svek mig.
Mina präster och äldste
    gick under i staden
medan de letade efter något att äta
    för att hålla sig vid liv.

20 Herre, se, jag är i nöd!
    Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
    så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
    och inomhus finns bara död.

21 Man hör hur jag suckar,
    men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
    och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
    men för dem ska det gå som för mig.

22 Låt all deras ondska komma inför dig,
    och gör med dem
så som du har gjort med mig
    för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
    och mitt hjärta är tungt.”

Footnotes

  1. 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
  2. 1:12 Grundtextens innebörd är osäker.