Klagovisorna 3-5

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

⁴ Han har slitit sönder mitt kött och min hud
    och krossat benen i min kropp.
⁵ Han har byggt en mur omkring mig
    och omslutit mig med bitterhet och elände.
⁶ I mörker har han låtit mig bo,
    liksom de som är döda sedan länge.

⁷ Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
    tunga bojor har han satt på mig.
⁸ Hur jag än klagar och ropar,
    vänder han sig bort från min bön.
⁹ Med stenblock har han stängt vägen för mig
    och gjort mina stigar oländiga.

¹⁰ Han lurar på mig som en björn,
    som ett lejon i ett gömställe.
¹¹ Han har fört mig bort från vägen,
    slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
¹² Han har spänt sin båge
    och riktat den mot mig.

¹³ Pilar från hans koger
    har genomborrat mina njurar.
¹⁴ Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
    en visa har jag blivit för dem.
¹⁵ Han har fyllt mig med bitterhet
    och gett mig malört att dricka.

¹⁶ Han har krossat mina tänder med stenar
    och trampat ner mig i stoftet.
¹⁷ All frid har försvunnit ur mitt liv,
    och jag har glömt vad lycka är.
¹⁸ Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
    jag hoppas inte längre på något från Herren.”

¹⁹ Tanken på mitt elände och min hemlöshet
    är som malört och gift.^[b]
20 Jag blir inte fri från minnena,
    jag är bedrövad.
²¹ Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:

²² Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,^[c]
    hans barmhärtighet upphör aldrig.
²³ Den är ny varje morgon,
    stor är din trofasthet.
²⁴ ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
    Därför vill jag hoppas på honom.

²⁵ Herren är god mot dem som väntar på honom,
    mot den som söker honom.
²⁶ Det är gott att i stillhet
    vänta på räddning från Herren.
²⁷ Det är nyttigt för en man
    att bära ok som ung.

²⁸ Må han sitta ensam och i stillhet
    när det läggs på honom.
²⁹ Må han trycka ansiktet mot marken,
    kanske finns det ännu hopp.
³⁰ Må han vända kinden
    mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.

³¹ Herren förkastar inte
    för evigt.
³² Även om han ger plågor,
    så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
³³ För han vill inte ge människorna
    plåga och sorg.

³⁴ Att man krossar under sina fötter
    alla fångarna i landet,
³⁵ att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
³⁶     att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?

³⁷ Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
    om inte Herren befallt det?
³⁸ Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
³⁹ Varför ska då någon levande människa
    klaga över sina synder?^[d]

⁴⁰ Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
    och återvända till Herren.
⁴¹ Låt oss lyfta upp våra hjärtan
    och händer till Gud i himlen:
⁴² Vi har syndat och gjort uppror,
    och du har inte förlåtit.

⁴³ Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
    dödat utan förskoning.
⁴⁴ Du har höljt dig i ett moln
    som ingen bön kan genomtränga.
⁴⁵ Du har gjort oss till sopor och avfall
    bland folken.

⁴⁶ ”Alla våra fiender
    hångrinar åt oss.
⁴⁷ Skräck och fallgropar möter oss,
    förödelse och undergång.”
⁴⁸ Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
    för dottern mitt folk går under.

⁴⁹ De flödar ur mina ögon
    oupphörligen, ändlöst,
⁵⁰ tills Herren blickar ner
    och ser det från himlen.
⁵¹ Det gör mig ont att se
    hur de unga kvinnorna i min stad lider.^[e]

⁵² De jagade mig som en fågel,
    de som utan orsak var mina fiender.
⁵³ De försökte ta mitt liv i en grop
    och kastade stenar på mig.
⁵⁴ Vattnet strömmade över mitt huvud,
    jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.

⁵⁵ Men nerifrån gravens djup
    ropade jag ditt namn, Herre,
⁵⁶ och du hörde min vädjan:
    ”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
⁵⁷ Du kom nära mig när jag ropade,
    och du sa: ”Var inte rädd!”

⁵⁸ Herre, du har tagit dig an mig
    och gett lösen för mitt liv.
⁵⁹ Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
    Herre, skaffa mig rätt!
⁶⁰ Du har sett deras hämndlystnad,
    alla sammansvärjningar mot mig.

⁶¹ Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
    alla deras sammansvärjningar mot mig,
⁶² allt som mina fiender
    viskar och mumlar mot mig dagen lång.
⁶³ Se hur de sjunger nidvisor om mig
    vare sig de sitter eller står.

⁶⁴ Herre, straffa dem
    så som deras gärningar förtjänar.
⁶⁵ Täck deras innersta med en slöja,^[f]
    låt din förbannelse komma över dem.
⁶⁶ Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
    låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!

² Hur kan Sions ädlaste söner,
    värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
    som verk av en krukmakares händer?

³ Till och med schakalerna ger di
    och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
    som strutsarna i öknen.

⁴ Dibarnets tunga klibbar fast
    vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
    men ingen ger dem något.

⁵ De som förr ätit delikatesser
    tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
    ligger nu på sophögar.

⁶ Mitt folks skuld
    är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
    utan att någon rörde sin hand.^[g]

⁷ Hennes furstar var renare än snö,
    vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
    deras gestalt^[h] som safir.

⁸ Nu är deras väsen svartare än sot.
    Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
    den har blivit torr som trä.

⁹ De som dödades av svärd fick ett bättre öde
    än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
    i brist på åkerns gröda.

¹⁰ Godhjärtade mödrar
    har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
    när mitt folk gick under.

¹¹ Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
    utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
    som har förtärt staden till grunden.

¹² Inga kungar på jorden,
    ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
    kunde komma in genom Jerusalems portar.

¹³ För hennes profeters synder,
    på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
    för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.

¹⁴ Blinda irrar de omkring på gatorna,
    så fläckade av blod
att ingen vågar
    röra vid deras kläder.

¹⁵ ”Bort härifrån! Oren!”
    ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
    De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”

¹⁶ Herren själv har skingrat dem,
    han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
    ingen nåd gentemot de äldste.

¹⁷ Våra ögon har svikit oss,
    när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
    som ändå inte kunde rädda oss.

¹⁸ Man följer våra steg,
    så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
    Vårt slut har kommit.

¹⁹ Våra förföljare är snabbare
    än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
    och lurpassar på oss i öknen.

²⁰ Vår livsande, Herrens smorde,
    fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
    att vi skulle få leva bland folken.

²¹ Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
    som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
    Du ska bli drucken och naken.

²² Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
    din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
    han ska avslöja dina synder.

¹⁹ Men du, Herre, regerar för evigt,
    din tron består från generation till generation.
²⁰ Varför har du glömt oss för alltid,
    övergett oss för resten av livet?
²¹ För oss åter till dig, Herre, så att vi får återvända!
    Låt allting bli återställt som det var förut,
²² om du inte helt har förkastat oss
    och är så vred på oss.