Add parallel Print Page Options

Nehemja på de fattigas sida

Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.

”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”

Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.

”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.

Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.

Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10 Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”

12 De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13 Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”

”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.

14 Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15 Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver[a] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.

16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi[b] skaffade oss ingen egen mark.

17 Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18 Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.

19 ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”

Fortsatt motstånd

När Sanvallat, Tobia, araben Geshem och våra övriga fiender fick höra att jag hade byggt upp muren, och att det inte någonstans fanns en spricka kvar, även om jag ännu inte satt in dörrar i portarna, sände Sanvallat och Geshem bud till mig: ”Kom, låt oss mötas i Kefirim[c] i Onodalen.” Men de hade onda avsikter mot mig. Jag skickade bud till dem med ett svar: ”Jag har ett stort arbete att utföra och kan inte komma. Varför skulle jag låta arbetet avbrytas för att komma och träffa er?”

Fyra gånger sände de samma bud till mig, och varje gång gav jag dem samma svar. Femte gången skickade Sanvallat sin tjänare till mig med samma budskap, nu i ett brev som han hade i handen och som inte var förseglat. I brevet stod det:

”Det berättas bland de andra folken, och Geshem[d] säger det också till mig, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför ni bygger upp muren. Det påstås också att du tänker bli deras kung, och att du har tillsatt profeter som ska ropa ut om dig i Jerusalem: Det finns nu en kung i Juda! Dessa uppgifter kommer att nå kungen, så låt oss komma och rådgöra med varandra.”

Jag skickade honom ett svar: ”Ingenting av det du säger har skett. Du har själv hittat på alltihop.”

De försökte allesammans att skrämma oss, för de tänkte: ”De kommer att bli för svaga för arbetet, och det kommer aldrig att bli utfört.” ”Men styrk du nu mina händer!”[e]

10 Jag gick sedan till Shemaja, Delajas son och Mehetavels sonson, som inte kunde lämna sitt hus[f], och han sa: ”Låt oss mötas inne i Guds hus och stänga igen templets dörrar, för de kommer för att döda dig, i natt kommer de för att döda dig.”

11 ”Skulle en man som jag fly?” frågade jag. ”Och skulle en man som jag kunna gå in i templet och få behålla livet. Nej, jag går inte dit.”

12 Då förstod jag att han inte var sänd av Gud, utan han uttalade denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanvallat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han ville och därmed begå en synd. Det skulle skada mitt rykte så att de kunde sprida förtal om mig.

14 ”Min Gud, tänk på allt ont som Tobia, Sanvallat, profetissan Noadja och alla de andra profeterna gjort i sina försök att skrämma mig!”

Muren uppbyggd

15 Den tjugofemte Elul blev muren färdig, efter femtiotvå dagar.

16 När våra fiender hörde det och de angränsande folken såg det, blev de vanmäktiga, eftersom de förstod att det var Gud som hjälpt oss i arbetet. 17 Under denna tid sände de förnäma männen i Juda många brev till Tobia och Tobia till dem. 18 Det var nämligen många i Juda som var bundna till honom med en ed, därför att han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Jochanan hade gift sig med en dotter till Meshullam, Berekjas son. 19 De berättade för mig om hans goda gärningar, och sedan berättade de för honom vad jag sagt. Tobia skickade också brev för att skrämma mig.

Footnotes

  1. 5:15 40 siklar silver (1 sikel motsvarar 12 gram).
  2. 5:16 Enligt en del handskrifter Jag.
  3. 6:2 Kefirim kan också översättas byarna.
  4. 6:6 Eller Gashmu.
  5. 6:9 Men styrk du nu mina händer! är av allt att döma Nehemjas bön. En annan tolkning som sammanhanget ev. skulle kunna tillåta är att Nehemja konstaterade att han i stället fortsatte med arbetet med styrkta händer, dvs. med allt större kraft.
  6. 6:10 Grundtextens innebörd är osäker.