Nehemja 1-5

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Muren byggs upp

(1:1—7:3)

Nehemja återvänder till Jerusalem

Dåliga nyheter från Jerusalem

1 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

I månaden kislev, under det tjugonde året^[a], var jag i Susans borg. ² Då kom Hanani, en av mina bröder, dit tillsammans med några män från Juda. Jag frågade dem om judarna som var kvar efter fångenskapen och hur det stod till i Jerusalem.

³ De svarade mig: ”De som är kvar efter fångenskapen och befinner sig i provinsen är i nöd och vanära. Jerusalems mur är nedriven, och dess portar uppbrända.”

Nehemja ber för Israel

⁴ När jag fick höra detta, satte jag mig ner och grät. Under flera dagar sörjde och fastade jag och bad till himlens Gud.

⁵ Jag sa:

”Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud. ⁶ Låt ditt öra och dina ögon vara öppna för din tjänares bön, som din tjänare natt och dag ber för dina tjänare israeliterna. Jag bekänner de synder som vi israeliter har begått mot dig. Även jag och min fars familj har syndat mot dig. ⁷ Vi har gjort mycket ont gentemot dig. Vi har inte lytt dina bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose.

⁸ Kom ihåg vad du sa till din tjänare Mose: ’Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken, ⁹ men om ni vänder tillbaka till mig och håller mina bud och följer dem, ska jag samla er igen, även om ni blivit förvisade bort till de mest avlägsna delar av världen. Jag ska samla dem och föra dem tillbaka till den plats jag har utvalt, där mitt namn ska bo.’

¹⁰ De är ju dina tjänare och ditt folk som du befriat genom din stora makt och styrka. ¹¹ Herre, hör din tjänares bön och dina tjänares böner, deras som gläder sig i att frukta ditt namn. Ge nu mig, din tjänare, framgång och låt mig få möta välvilja inför denne man.”

Jag var vid den tiden kungens munskänk.

Kungen låter Nehemja resa

2 I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, ² men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, ³ men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” ⁴ ”Och vad önskar du?” frågade kungen mig.

Då bad jag till himlens Gud ⁵ och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.”

⁶ ”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid.

⁷ Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, ⁸ och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.”

Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig.

⁹ När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. ¹⁰ Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna.

Nehemja tar över ledningen i Juda och undersöker muren

¹¹ Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar ¹² steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. ¹³ Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna.

¹⁴ Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. ¹⁵ Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten.

Nehemja uppmanar folket att bygga upp muren

¹⁶ De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. ¹⁷ Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.”

¹⁸ Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig.

”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet.

¹⁹ Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?”

²⁰ ”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.”

Fördelning av arbetet

3 Översteprästen Eljashiv och de andra prästerna började bygga upp Fårporten, helgade den och satte in dörrarna. Därefter fortsatte de ända bort till Hundradetornet och Hananeltornet^[b]. ² Bredvid dem byggde männen från Jeriko, och bredvid dem Imris son Sackur.

³ Fiskporten byggdes av Hassenaas söner. De timrade upp den, gjorde i ordning bjälkarna och satte in dörrar, lås och bommar. ⁴ Meremot, son till Uria och sonson till Hackos, arbetade bredvid dem, och sedan följde Meshullam, son till Berekja och sonson till Meshesavel, och bredvid dem Sadok, Baanas son. ⁵ Bredvid dem arbetade män från Tekoa på nästa avsnitt, men de förnämsta bland dem ville inte böja sig för att tjäna sin herre.

⁶ Jeshanaporten^[c] reparerades av Jojada, Paseachs son, och Meshullam, Besodejas son. De timrade upp den och satte in dörrar med lås och bommar. ⁷ Intill dem arbetade Melatja från Givon och Jadon från Meronot, männen från Givon och Mispa, som lydde under ståthållaren i provinsen väster om Eufrat. ⁸ Guldsmeden Ussiel, Harhajas son, arbetade bredvid dem, och bredvid honom Hananja, som var parfymtillverkare. De återuppbyggde Jerusalem ända fram till Breda muren^[d].

⁹ Refaja, Hurs son, ledare för ena hälften av Jerusalems område, arbetade närmast dem. ¹⁰ Jedaja, Harumafs son, arbetade därnäst, intill sitt eget hus, och bredvid honom Hashavnejas son Hattush. ¹¹ Malkia, Harims son, och Hashuv, Pachat Moabs son, arbetade på nästa mursträcka och på Ugnstornet. ¹² Shallum, Hallocheshs son, ledare för den andra hälften av Jerusalemområdet, arbetade bredvid dem tillsammans med sina döttrar.

¹³ Dalporten reparerade Hanun och invånarna i Sanoach. De byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. De reparerade också en halv kilometer av muren fram till Dyngporten.

¹⁴ Dyngporten reparerades av Malkia, Rekavs son, ledare för Bet-Hackeremdistriktet. Han byggde upp den och satte in dess dörrar, lås och bommar.

¹⁵ Shallun, Kol-Hoses son, ledare för Mispadistriktet, reparerade Källporten. Han byggde upp den, lade tak på den och satte in dess dörrar med lås och bommar. Sedan reparerade han muren vid vattenledningsdammen intill den kungliga trädgården ända fram till de trappor som leder ner från Davids stad. ¹⁶ Närmast honom arbetade Asbuks son Nehemja, ledare för ena hälften av Bet-Surdistriktet. Han byggde upp muren fram till Davids gravar, vattenreservoaren och Hjältehuset.

¹⁷ Intill honom arbetade leviter: Banis son Rechum, bredvid honom Hashavja, ledare för den ena hälften av Keiladistriktet, som reparerade sitt distrikts del. ¹⁸ Intill dem arbetade deras bröder under Bavvaj^[e], Henadads son, ledare för den andra hälften av Keiladistriktet.

¹⁹ Bredvid dem arbetade Eser, Jeshuas son, ledare i Mispa, på mursektionen mitt emot uppgången till vapenförrådet, vid murvinkeln^[f]. ²⁰ Närmast honom reparerade Baruk, Sabbajs^[g] son, ivrigt mursträckan från murvinkeln fram till översteprästen Eljashivs hus. ²¹ Intill honom reparerade Urias son Meremot en mursträcka från ingången till Eljashivs hus till husets slut.

²² Därnäst arbetade prästerna från stadens omgivningar. ²³ Intill dem arbetade Benjamin och Hashuv utanför sina egna hus, och sedan Asarja, Maasejas son och Ananjas sonson, invid sitt hus. ²⁴ Sedan kom Binnuj, Henadads son, som reparerade en mursträcka från Asarjas hus fram till murvinkeln och hörnet. ²⁵ Usajs son Palal fortsatte mitt emot vinkeln och tornet som skjuter ut från det övre kungapalatset, nära fängelsegården. Intill honom arbetade Paroshs son Pedaja ²⁶ och tempeltjänarna som bodde på Ofel, fram till östra Vattenporten och det framskjutande tornet. ²⁷ Tekoaiterna arbetade därnäst med sektionen mitt emot det stora utskjutande tornet och bort till Ofelmuren. ²⁸ Prästerna reparerade muren ovanför Hästporten, var och en framför sitt eget hus.

²⁹ Immers son Sadok arbetade intill dem vid muren framför sitt eget hus, och intill honom Shemaja, Shekanjas son, som var vakt vid Östra porten. ³⁰ Därnäst arbetade Hananja, Shelemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son på nästa sträcka. Meshullam, Berekjas son, reparerade muren mitt emot sin tempelkammare. ³¹ Intill honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända bort till tempeltjänarnas och köpmännens hus mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till övre Hörnsalen. ³² Guldsmederna och köpmännen reparerade muren mellan övre Hörnsalen och Fårporten.

Fienden protesterar

4 När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna ² och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”

³ Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”

⁴ ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! ⁵ Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”

⁶ Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.

⁷ Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. ⁸ De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. ⁹ Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.

¹⁰ Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”

¹¹ Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” ¹² De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”^{[h] 13} Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.^[i]

¹⁴ När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”

¹⁵ När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁶ Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, ¹⁷ som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, ¹⁸ och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.

¹⁹ Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. ²⁰ Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”

²¹ Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. ²² Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” ²³ Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade^[j].

Nehemja på de fattigas sida

5 Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. ² Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” ³ Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” ⁴ Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.

⁵ ”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”

⁶ Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, ⁷ och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.

”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.

⁸ Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.

⁹ Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. ¹⁰ Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. ¹¹ Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”

¹² De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. ¹³ Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”

”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.

¹⁴ Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. ¹⁵ Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver^[k] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.

¹⁶ Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi^[l] skaffade oss ingen egen mark.

¹⁷ Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. ¹⁸ Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.

¹⁹ ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”