4 Moseboken 11-13

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Gud sänder eld över folket

11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. ² Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. ³ Efter detta blev platsen kallad Tavera^[a] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[b] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[c], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Mirjam och Aron kritiserar Mose

12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”

Herren hörde det. ³ Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. ⁴ Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. ⁵ Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram ⁶ och han sa:

⁹ Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. ¹⁰ När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. ¹¹ Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”

¹³ ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. ¹⁴ Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”

¹⁵ Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.

Spejarna orsakar uppror

Spejarna sänds ut

13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.

² Herren talade till Mose: ³ ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”

⁴ Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. ⁵ Deras namn var:

¹⁷ Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua^[e].

¹⁸ När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna ¹⁹ och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. ²⁰ Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? ²¹ Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.

²² Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. ²³ De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. ²⁴ Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.

Folket gör uppror

²⁶ Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. ²⁷ De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.

²⁸ Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. ²⁹ Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”

³¹ Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” ³² ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.

³³ De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. ³⁴ Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”