4 Moseboken 12-14

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Mirjam och Aron kritiserar Mose

12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”

Herren hörde det. ³ Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. ⁴ Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. ⁵ Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram ⁶ och han sa:

⁹ Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. ¹⁰ När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. ¹¹ Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”

¹³ ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. ¹⁴ Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”

¹⁵ Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.

Spejarna orsakar uppror

Spejarna sänds ut

13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.

² Herren talade till Mose: ³ ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”

⁴ Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. ⁵ Deras namn var:

¹⁷ Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua^[b].

¹⁸ När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna ¹⁹ och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. ²⁰ Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? ²¹ Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.

²² Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. ²³ De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. ²⁴ Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.

Folket gör uppror

²⁶ Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. ²⁷ De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.

²⁸ Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. ²⁹ Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”

³¹ Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” ³² ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.

³³ De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. ³⁴ Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”

14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. ² Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”

⁴ De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”

Mose ber för de upproriska

⁵ Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden ⁶ och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder ⁷ och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! ⁸ Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. ⁹ Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”

¹⁰ Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna ¹¹ och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? ¹² Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”

¹³ ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. ¹⁴ De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. ¹⁵ Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: ¹⁶ ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: ¹⁸ ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ ¹⁹ Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”

Guds straff – fyrtio år i öknen

²⁰ Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. ²¹ Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet ²² att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, ²³ ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. ²⁴ Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. ²⁵ Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron: ²⁷ ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. ²⁸ Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. ²⁹ Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig ³⁰ ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹ Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade ³² och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. ³³ Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.

³⁴ Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ ³⁵ Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”

³⁶ Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, ³⁷ blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. ³⁸ Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. ³⁹ Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.

Folket går vidare utan Gud

⁴⁰ Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.

”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”

⁴¹ ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. ⁴² Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. ⁴³ Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”

⁴⁴ Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. ⁴⁵ Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.