4 Moseboken 9-11

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Påsken firas för andra gången

9 Så här talade Herren till Mose i Sinai öken under det andra årets första månad sedan de lämnat Egypten: ² ”Säg till Israels folk att de ska fira påsk på den bestämda tiden. ³ Ni ska fira påsk varje år i skymningen^[a] den fjortonde dagen i denna första månad på den bestämda tiden enligt givna föreskrifter och bud.”

⁴ Mose sa då till israeliterna att de skulle fira påsk ⁵ och påskfirandet ägde rum i Sinai öken i skymningen den fjortonde dagen i första månaden. Israeliterna gjorde precis som Herren hade befallt Mose. ⁶ Men några män var orena därför att de hade kommit nära en död kropp och kunde därför inte fira påsk just då. De kom därför till Mose och Aron samma dag ⁷ och undrade om de för att ha orenat sig genom en död måste hållas ifrån att bära fram sina offer till Herren samtidigt med resten av folket.

⁸ Mose bad dem vänta medan han rådfrågade Herren vad han hade för befallning om dem. ⁹ Herren talade till Mose: ¹⁰ ”Säg till israeliterna: ’Om någon bland Israels folk, vare sig nu eller i kommande generationer, är oren på grund av att han rört vid en död kropp eller befinner sig på resa, kan de fira påsk ¹¹ i skymningen den andra månadens fjortonde dag. De ska vid det tillfället äta lammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. ¹² De får inte lämna någonting kvar till följande morgon, de får inte krossa något av lammets ben och de måste följa alla de givna föreskrifterna beträffande firandet.

¹³ Men om någon som inte är oren eller någon som inte är ute på resa ändå försummar att fira påsk, ska han utrotas ur sitt folk därför att han inte offrat till Herren i rätt tid och han måste då bära sin skuld.

¹⁴ Om en utlänning som bor bland er vill fira Herrens påsk, ska han följa samma föreskrifter som jag gett er om påsken. Samma föreskrifter gäller för alla, utlänningar såväl som israeliter.’ ”

Molnet och elden över tältet

¹⁵ Den dag då boningen restes, täckte molnet förbundstecknets tält. På kvällen och under natten blev molnet i stället till en eld ¹⁶ och så förblev det även i fortsättningen. Molnet som fanns där på dagen, såg ut som en eld om natten. ¹⁷ När molnet än höjde sig från tältet, bröt hela Israel upp och följde det till den plats där det stannade och där slog man läger. ¹⁸ Allt efter Herrens befallning bröt israeliterna upp och på hans befallning slog de läger. De blev kvar så länge molnet stod stilla. ¹⁹ Om molnet stod stilla över boningen länge, lydde de Herrens befallning och stannade också länge. ²⁰ Ibland stannade molnet över boningen några dagar och folket stannade enligt Herrens befallning och bröt upp likaså enligt Herrens befallning; ²¹ ibland stannade det bara över natten och flyttade sig redan följande morgon. Men dag eller natt, närhelst det flyttade sig, bröt folket upp. ²² Och om molnet dröjde över boningen två dagar, en månad eller ett helt år, blev Israels folk kvar lika länge. Men så snart molnet flyttade sig, följde folket efter. ²³ På Herrens befallning slog de läger eller gick vidare och vad Herren än gav order om till Mose, det gjorde man.

Silvertrumpeterna

10 Herren talade till Mose: ² ”Gör två trumpeter av hamrat silver. De ska användas när folket ska sammankallas eller för att ge signal när lägret ska brytas. ³ När båda trumpeterna ljuder, ska folket samlas vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴ Men om man enbart blåser i den ena, är det bara ledarna för stammarna i Israel som ska komma till dig.

⁵ Då första signalen för uppbrott ljuder, ska de som slagit läger på östra sidan om tältet ge sig av. ⁶ Vid nästa signal är det dags för dem på södra sidan att gå. Vid tredje signalen ska lägren på västra sidan gå och vid fjärde lägren på norra sidan. Signalerna blåses alltså när lägren ska bryta upp. ⁷ Men när församlingen sammankallas, ska ni blåsa på vanligt sätt, inte som signal.

⁸ Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna och detta är en bestående stadga som ska följas från generation till generation. ⁹ När ni i ert eget land drar ut i strid mot era fiender som angriper er, ska Herren tänka på er och rädda er från era fiender när ni blåser en larmsignal med dessa trumpeter. ¹⁰ Använd dem också under era fester och vid de årliga högtiderna och nymånadsfesterna. Ni ska blåsa i dem när ni kommer med era brännoffer och gemenskapsoffer och då ska Gud tänka på er. För jag är Herren, er Gud.”

Från Sinai till Kadesh

(10:11—20:13)

Folket klagar

¹¹ Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. ¹² Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. ¹³ Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.

En bra början

¹⁴ Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. ¹⁵ Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, ¹⁶ och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.

¹⁷ Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. ¹⁸ Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. ¹⁹ Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, ²⁰ och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.

²¹ Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. ²² Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; ²³ Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, ²⁴ och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. ²⁵ Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, ²⁶ Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, ²⁷ och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. ²⁸ Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.

²⁹ En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son^[b]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”

³⁰ Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” ³¹ ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. ³² Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”

³³ De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. ³⁴ Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. ³⁵ Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:

³⁶ Och när arken sattes ner, sa han:

Gud sänder eld över folket

11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. ² Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. ³ Efter detta blev platsen kallad Tavera^[c] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[d] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[e], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.