Psaltaren 103-107

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

⁶ Herren handlar rättfärdigt
    och skaffar de förtryckta rättvisa.
⁷ Han lät Mose få veta hans förehavanden,
    och Israels folk hans gärningar.
⁸ Herren är barmhärtig och nådig,
    sen till vrede och rik på nåd.
⁹ Han går inte ständigt till rätta,
    hans vrede varar inte för evigt.
¹⁰ Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar,
    han lönar oss inte efter våra missgärningar.
¹¹ Så hög som himlen är över jorden
    så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom.
¹² Så långt bort som öster är från väster
    kastar han våra överträdelser från oss.
¹³ Som en far förbarmar sig över barnen
    så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
¹⁴ För han vet hur vi är skapade,
    han minns att vi bara är stoft.
¹⁵ Människans dagar är som gräset,
    hon blomstrar som en blomma på ängen;
¹⁶ när vinden drar fram över den är den borta,
    och dess plats kommer inte ihåg den mer.
¹⁷ Men Herrens nåd varar från evighet till evighet
    mot dem som fruktar honom,
    och hans rättfärdighet till kommande generationer,
¹⁸ till dem som håller hans förbund
    och tänker på hans befallningar och följer dem.
¹⁹ Herren har rest sin tron i himlen,
    och han regerar över allt.

²⁰ Lova Herren, ni hans änglar, ni mäktiga,
    som lyder och utför hans befallningar.
²¹ Lova Herren, alla hans härskaror
    som tjänar honom och gör hans vilja.
²² Lova Herren, alla hans verk,
    överallt där han härskar.

Lova Herren, min själ!

Herre, min Gud, du är hög och stor,
    du är klädd i majestät och prakt!
² Han sveper sig i ljus som en klädnad,
    som en tältduk har han spänt upp himlen.
³ Över vattnen har han timrat sina salar.
    Molnen är hans vagnar,
    och han rider på vindens vingar.
⁴ Han gör vindarna till sina budbärare
    och eldslågorna till sina tjänare.

⁵ Han har lagt en fast grund för jorden,
    så att den aldrig kan rubbas.
⁶ Du bredde ut djupet som en klädnad över den,
    och vattnen stod över bergstopparna.
⁷ De flydde vid din tillrättavisning,
    vid ditt dunder tog de till flykten.
⁸ Bergen reste sig,
    och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.
⁹ Du satte en gräns för dem,
    och de ska aldrig mer översvämma jorden.

¹⁰ Du lät källor springa fram i dalarna,
    och de vällde fram mellan bergen.
¹¹ De ger djuren vatten att dricka.
    Där släcker vildåsnorna sin törst,
¹² Vid dem bygger himlens fåglar sina bon
    och låter sin sång höras från trädens grenar.
¹³ Du sänder regn från dina salar över bergen,
    och jorden mättas med dina goda gåvor.
¹⁴ Du låter gräset växa upp åt boskapen
    och örter åt människan att odla.
Så växer det fram mat ur jorden
¹⁵ och vin som gör människan glad,
    olja som får hennes ansikte att skina
    och bröd som ger henne styrka.
¹⁶ Herrens träd blir väl vattnade,
    Libanons cedrar, som han planterade.
¹⁷ Där bygger fåglarna sina nästen,
    och hägern håller till bland cypresserna.
¹⁸ De höga bergen tillhör stengetterna,
    och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.

¹⁹ Månen är gjord för att bestämma tider,
    och solen vet när den ska gå ner.
²⁰ Du sänder mörkret och natten kommer,
    då alla skogens djur myllrar fram.
²¹ Då ryter de unga lejonen efter rov
    och begär sin mat av Gud.
²² Men när solen går upp
    drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.
²³ Då går människan till sitt arbete,
    där hon arbetar tills kvällen kommer.

²⁴ Herre, hur många är inte dina verk!
    I vishet har du gjort alltsammans,
    och jorden är full av dina skapelser.
²⁵ Där finns det stora och vida havet,
    som myllrar av otaliga livsformer,
    av både stora och små djur.
²⁶ Där stävar fartygen fram,
    och där leker Leviatan,
    som du format.

²⁷ Alla väntar de på dig,
    att du ska ge dem deras föda i rätt tid.
²⁸ Du ger dem, och de samlar in.
    Du öppnar din hand,
    och de äter och blir mätta.
²⁹ Men om du vänder dig bort från dem
    blir de förskräckta.
När du tar deras livsande ifrån dem
    dör de och blir åter jord.
³⁰ Du sänder din Ande,
    och nytt liv skapas.
    Du förnyar jorden.

³¹ Må Herrens ära bestå i evighet!
    Må Herren glädja sig över sina verk!
³² Han ser på jorden, och den bävar,
    han rör vid bergen, och de ryker.

³³ Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.
    Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.
³⁴ Må mina tankar behaga honom,
    jag vill glädjas i Herren.
³⁵ Låt syndarna förgås från jorden
    och de onda inte längre få finnas till!

Lova Herren, min själ.

Halleluja^[b]!

⁵ Tänk på de mäktiga gärningar han har gjort,
    hans under och den dom som han uttalat,
⁶ ni som är ättlingar till hans tjänare Abraham,
    till Jakob, hans utvalde.
⁷ Han är Herren, vår Gud.
    Över hela jorden sträcker sig hans domar.

⁸ Han minns för evigt sitt förbund,
    sina befallningar för tusen generationer,
⁹ det förbund som han slöt med Abraham,
    och sin ed till Isak.
¹⁰ Han bekräftade det till Jakob som en stadga,
    till Israel som ett evigt förbund.
¹¹ Han sa: ”Jag ska ge dig Kanaans land
    till arv och egendom.”

¹² Fastän de var få till antalet,
    en liten skara främlingar,
¹³ och vandrade från folk till folk,
    från rike till rike,
¹⁴ lät han ingen förtrycka dem,
    och han straffade kungar för deras skull.
¹⁵ ”Rör inte mina smorda,
    skada inte mina profeter!”

¹⁶ Han sände hungersnöd över landet
    och förstörde deras matförråd.
¹⁷ Men han hade före dem sänt en man, Josef,
    som såldes som slav.
¹⁸ Bojor sattes på hans fötter
    och en järnring runt hans hals,
¹⁹ tills den dag hans ord gick i uppfyllelse,
    och Herrens ord gav honom rätt.
²⁰ Då lät kungen släppa honom fri,
    folkens kung befriade honom.
²¹ Kungen gjorde honom till herre över sitt hus,
    till härskare över hela sin egendom,
²² för att leda hans furstar som han ville
    och lära hans äldste vishet.

²³ Israel kom till Egypten,
    Jakob blev gäst i Hams land.
²⁴ Han gjorde sitt folk mycket fruktsamt,
    han gjorde dem mer talrika än deras fiender.
²⁵ Han vände egypterna till att hata hans folk,
    till konspiration mot hans tjänare.
²⁶ Han sände sin tjänare Mose,
    och Aron, som han hade utvalt.
²⁷ De utförde hans tecken bland dem,
    under i Hams land.
²⁸ Han sände mörker, så att allting blev mörkt.
    De hade inte^[c] gjort uppror mot hans ord.
²⁹ Han förvandlade deras vatten till blod
    och lät deras fiskar dö.
³⁰ Deras land vimlade av grodor,
    ända in i deras furstars sängkammare.
³¹ Han befallde, och svärmar av flugor kom,
    mygg över hela deras land.
³² I stället för regn gav han dem hagel
    och eldslågor i landet.
³³ Han slog ner deras vinrankor och fikonträd,
    och alla träd vräktes omkull i deras land.
³⁴ På hans befallning kom gräshoppssvärmar
    och ett oräkneligt antal gräshoppsyngel.
³⁵ De åt upp allt grönt i deras land,
    och de åt upp skörden på deras mark.
³⁶ Slutligen dödade han allt förstfött i deras land,
    alla deras manliga nyfödda.
³⁷ Sedan förde han dem ut ur landet med silver och guld,
    och det fanns ingen i dess stammar som stapplade.
³⁸ Egypterna gladde sig när de gav sig iväg,
    för de hade drabbats av fasor för Israels skull.

³⁹ Han bredde ut ett moln som skydd
    och en eld som lyste om natten.
⁴⁰ De^[d] bad, och han sände vaktlar,
    han mättade dem med bröd från himlen.
⁴¹ Han öppnade en klippa, och vattnet forsade fram.
    Det flöt som en flod genom det torra landet.

⁴² För han tänkte på sitt heliga löfte
    till sin tjänare Abraham.
⁴³ Han ledde ut sitt folk under jubel,
    sina utvalda under glädjerop.
⁴⁴ Han gav dem land som tillhört andra folk.
    De fick överta frukten av deras möda,
⁴⁵ för att de skulle hålla hans bud och lyda hans lagar.

Halleluja!

Prisa Herren, för han är god.
    Hans nåd varar i evighet.

² Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
    förkunna allt hans lov?
³ Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
    och alltid gör det rättfärdiga.

⁴ Tänk på mig, Herre,
    när du visar välvilja mot ditt folk!
    Kom till min hjälp med din räddning!
⁵ Låt mig få se det goda hos dina utvalda
    och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
    som är din egendom.

⁶ Vi har syndat liksom våra fäder,
    vi har handlat fel och gjort det onda.
⁷ Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
    De glömde hans nådegärningar
    och gjorde uppror vid Sävhavet.
⁸ Ändå räddade han dem för sitt namns skull
    för att göra sin makt känd.
⁹ Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
    Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
¹⁰ Han räddade dem från dem som hatade dem
    och befriade dem från deras fiender.
¹¹ Vattnet täckte deras fiender.
    Inte en enda en av dem undkom.
¹² Då trodde de hans ord
    och lovade honom med sin sång.

¹³ Men snart glömde de allt han gjort.
    De väntade inte på hans råd.
¹⁴ De greps av begär i öknen
    och utmanade Gud i ödemarken.
¹⁵ Då gav han dem vad de begärde,
    men han sände också förödande sjukdomar över dem.^[e]

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose och Aron,
    som var helgade åt Herren.
¹⁷ Jorden öppnade sig och svalde Datan,
    begravde Avirams hop.
¹⁸ Eld flammade upp bland deras anhängare,
    lågorna uppslukade de onda.
¹⁹ De gjorde en kalv vid Horeb
    och tillbad en gjuten avgud.
²⁰ De bytte ut sin härlighet
    mot en avbild av en tjur som äter gräs.
²¹ De glömde Gud, sin räddare,
    som gjort så stora ting i Egypten,
²² mirakel i Hams land
    och märkliga gärningar vid Sävhavet.
²³ Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
    Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
    så att han inte skulle förinta dem.

²⁴ Sedan föraktade de det underbara landet,
    och de trodde inte på hans ord.
²⁵ De gnällde i sina tält,
    och de ville inte lyssna till Herren.
²⁶ Därför lyfte han sin hand och svor
    att han skulle döda dem i öknen,
²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
    och spridas ut till andra länder.

²⁸ De förenade sig med Baal-Pegor,
    och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.^[f]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
    så att en plåga bröt ut bland dem.
³⁰ Men Pinechas grep in och kom emellan,
    så att plågan upphörde.
³¹ För detta räknades han som rättfärdig
    från generation till generation, för evigt.
³² Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
    och ställde till bekymmer för Mose.
³³ De var upproriska mot hans ande, så
    att han^[g] talade utan att tänka efter.

³⁴ De förgjorde inte heller folken,
    som Herren hade sagt till dem,
³⁵ utan beblandade sig med främmande folk
    och tog efter deras seder och bruk.
³⁶ De tillbad deras avgudar,
    och detta blev en fälla för dem.
³⁷ De offrade sina söner och döttrar
    till demoner.
³⁸ De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
    som de offrade åt Kanaans avgudar,
    och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
³⁹ De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
    och agerade i otrohet.

⁴⁰ Herrens vrede upptändes mot hans folk,
    och han avskydde sin arvedel.
⁴¹ Han överlämnade dem åt främmande folk,
    och de som hatade dem fick härska över dem.
⁴² Deras fiender förtryckte dem,
    och de fick underkasta sig deras makt.
⁴³ Gång på gång befriade han dem,
    men de fortsatte att göra uppror,
    och de sjönk allt djupare i sin synd.
⁴⁴ Ändå såg han till dem i deras nöd
    när han hörde deras rop.
⁴⁵ Han kom ihåg sitt förbund med dem
    och var mild i sin stora nåd.
⁴⁶ Han lät dem finna förbarmande
    hos dem som höll dem fångna.

⁴⁷ Rädda oss, Herre, vår Gud!
    Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
    och tacka och lova dig.

⁴⁸ Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

² Så ska de säga som Herren har friköpt,
    de som han har befriat ur fiendens våld,
³ samlat från länderna,
    från öster och väster, från norr och söder.

⁴ De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
    utan att finna någon boplats.
⁵ De var hungriga, törstiga,
    och deras liv tynade bort.
⁶ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
⁷ Han förde dem till den rätta vägen,
    till en plats där de kunde bo.
⁸ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
⁹ Han gav vatten till den törstige
    och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

¹⁰ Där fanns de som satt i djupaste mörker,
    fångna i lidandets järnbojor,
¹¹ för de hade gjort uppror mot Guds ord
    och föraktat den Högstes råd.
¹² Därför lät han dem slita ont.
    De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
¹³ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
¹⁴ Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
    och bröt sönder deras bojor.
¹⁵ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
¹⁶ Han krossar portarna av koppar
    och bryter sönder järnbommarna.

¹⁷ Andra var dåraktiga
    och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
¹⁸ De avskydde all mat
    och närmade sig dödens portar.
¹⁹ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
²⁰ Han sa bara ett ord och de blev botade,
    han räddade dem från graven.
²¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
²² De ska frambära tack som offer,
    sjunga om allt han gjort.

²³ Andra seglade på haven med skepp
    och drev handel på de stora vattnen.
²⁴ De såg Herrens gärningar
    och hans under i djupen.
²⁵ Han talade, och en stormvind blåste upp,
    så att vågorna gick höga.
²⁶ De reste sig mot himlen
    och störtade sedan mot djupen.
    Modet svek dem i olyckan,
²⁷ och de raglade och stapplade som berusade,
    och all deras vishet var borta.
²⁸ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
²⁹ Han lugnade stormen
    och vågorna tystnade.
³⁰ De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
    och han förde dem till den hamn dit de ville.
³¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
³² De ska prisa honom när folket samlas
    och lova honom i de äldstes krets.

³³ Han förvandlar floder till öken,
    vattenkällor till torr mark
³⁴ och det bördiga landet till saltöken,
    för dess invånares ondska.
³⁵ Han gör ökenlandet till sjöar
    och det uttorkade landet till vattenkällor.
³⁶ Han låter de hungriga bosätta sig där
    och bygga en stad att bo i.
³⁷ De sår sina åkrar,
    planterar sina vingårdar
        och får sedan rika skördar.
³⁸ Han välsignar dem, och de får många barn.
    Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

³⁹ Om de blir färre, blir förödmjukade^[h]
    och nedtryckta av bekymmer och sorg,
⁴⁰ öser han olycka över härskarna
    och låter dem irra omkring i en väglös öken.
⁴¹ Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
    och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
⁴² De rättsinniga ser det och gläder sig,
    medan all ondska måste tiga.

⁴³ Den som är vis bör lägga detta på minnet
    och tänka på Herrens nådegärningar.