Psaltaren 107-108

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Så ska de säga som Herren har friköpt,
    de som han har befriat ur fiendens våld,
³ samlat från länderna,
    från öster och väster, från norr och söder.

⁴ De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
    utan att finna någon boplats.
⁵ De var hungriga, törstiga,
    och deras liv tynade bort.
⁶ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
⁷ Han förde dem till den rätta vägen,
    till en plats där de kunde bo.
⁸ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
⁹ Han gav vatten till den törstige
    och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

¹⁰ Där fanns de som satt i djupaste mörker,
    fångna i lidandets järnbojor,
¹¹ för de hade gjort uppror mot Guds ord
    och föraktat den Högstes råd.
¹² Därför lät han dem slita ont.
    De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
¹³ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
¹⁴ Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
    och bröt sönder deras bojor.
¹⁵ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
¹⁶ Han krossar portarna av koppar
    och bryter sönder järnbommarna.

¹⁷ Andra var dåraktiga
    och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
¹⁸ De avskydde all mat
    och närmade sig dödens portar.
¹⁹ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
²⁰ Han sa bara ett ord och de blev botade,
    han räddade dem från graven.
²¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
²² De ska frambära tack som offer,
    sjunga om allt han gjort.

²³ Andra seglade på haven med skepp
    och drev handel på de stora vattnen.
²⁴ De såg Herrens gärningar
    och hans under i djupen.
²⁵ Han talade, och en stormvind blåste upp,
    så att vågorna gick höga.
²⁶ De reste sig mot himlen
    och störtade sedan mot djupen.
    Modet svek dem i olyckan,
²⁷ och de raglade och stapplade som berusade,
    och all deras vishet var borta.
²⁸ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
²⁹ Han lugnade stormen
    och vågorna tystnade.
³⁰ De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
    och han förde dem till den hamn dit de ville.
³¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
³² De ska prisa honom när folket samlas
    och lova honom i de äldstes krets.

³³ Han förvandlar floder till öken,
    vattenkällor till torr mark
³⁴ och det bördiga landet till saltöken,
    för dess invånares ondska.
³⁵ Han gör ökenlandet till sjöar
    och det uttorkade landet till vattenkällor.
³⁶ Han låter de hungriga bosätta sig där
    och bygga en stad att bo i.
³⁷ De sår sina åkrar,
    planterar sina vingårdar
        och får sedan rika skördar.
³⁸ Han välsignar dem, och de får många barn.
    Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

³⁹ Om de blir färre, blir förödmjukade^[a]
    och nedtryckta av bekymmer och sorg,
⁴⁰ öser han olycka över härskarna
    och låter dem irra omkring i en väglös öken.
⁴¹ Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
    och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
⁴² De rättsinniga ser det och gläder sig,
    medan all ondska måste tiga.

⁴³ Den som är vis bör lägga detta på minnet
    och tänka på Herrens nådegärningar.

² Gud, mitt hjärta är orubbligt.
    Jag vill sjunga och spela
    av hela min själ till din ära^[b].
³ Vakna upp, harpa och lyra!
    Jag vill väcka morgonrodnaden.
⁴ Herre, jag vill prisa dig bland folken,
    inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
⁵ Din nåd är stor, högre än himlen når den,
    din trofasthet upp till skyarna.
⁶ Gud, du är upphöjd över himlen!
    Visa din höghet över hela jorden!

⁷ Befria dina älskade,
    rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
⁸ Gud har talat i sin helgedom:
    ”Jag ska triumfera,
    dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
⁹ Gilead är mitt och Manasse är mitt,
    Efraim är min hjälm och Juda min spira.
¹⁰ Moab är mitt tvättfat,
    mot Edom ska jag kasta min sko,
    och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”

¹¹ Vem kan leda mig till den befästa staden?
    Vem kan leda mig till Edom?
¹² Har inte du, Gud, förkastat oss
    och inte längre velat gå ut med våra härar?
¹³ Hjälp oss nu mot fienden,
    för människor kan inte rädda.
¹⁴ Med Gud på vår sida ska vi vinna,
    för han kommer att trampa ner våra fiender.