Psaltaren 106-107

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Prisa Herren, för han är god.
    Hans nåd varar i evighet.

² Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
    förkunna allt hans lov?
³ Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
    och alltid gör det rättfärdiga.

⁴ Tänk på mig, Herre,
    när du visar välvilja mot ditt folk!
    Kom till min hjälp med din räddning!
⁵ Låt mig få se det goda hos dina utvalda
    och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
    som är din egendom.

⁶ Vi har syndat liksom våra fäder,
    vi har handlat fel och gjort det onda.
⁷ Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
    De glömde hans nådegärningar
    och gjorde uppror vid Sävhavet.
⁸ Ändå räddade han dem för sitt namns skull
    för att göra sin makt känd.
⁹ Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
    Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
¹⁰ Han räddade dem från dem som hatade dem
    och befriade dem från deras fiender.
¹¹ Vattnet täckte deras fiender.
    Inte en enda en av dem undkom.
¹² Då trodde de hans ord
    och lovade honom med sin sång.

¹³ Men snart glömde de allt han gjort.
    De väntade inte på hans råd.
¹⁴ De greps av begär i öknen
    och utmanade Gud i ödemarken.
¹⁵ Då gav han dem vad de begärde,
    men han sände också förödande sjukdomar över dem.^[a]

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose och Aron,
    som var helgade åt Herren.
¹⁷ Jorden öppnade sig och svalde Datan,
    begravde Avirams hop.
¹⁸ Eld flammade upp bland deras anhängare,
    lågorna uppslukade de onda.
¹⁹ De gjorde en kalv vid Horeb
    och tillbad en gjuten avgud.
²⁰ De bytte ut sin härlighet
    mot en avbild av en tjur som äter gräs.
²¹ De glömde Gud, sin räddare,
    som gjort så stora ting i Egypten,
²² mirakel i Hams land
    och märkliga gärningar vid Sävhavet.
²³ Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
    Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
    så att han inte skulle förinta dem.

²⁴ Sedan föraktade de det underbara landet,
    och de trodde inte på hans ord.
²⁵ De gnällde i sina tält,
    och de ville inte lyssna till Herren.
²⁶ Därför lyfte han sin hand och svor
    att han skulle döda dem i öknen,
²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
    och spridas ut till andra länder.

²⁸ De förenade sig med Baal-Pegor,
    och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.^[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
    så att en plåga bröt ut bland dem.
³⁰ Men Pinechas grep in och kom emellan,
    så att plågan upphörde.
³¹ För detta räknades han som rättfärdig
    från generation till generation, för evigt.
³² Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
    och ställde till bekymmer för Mose.
³³ De var upproriska mot hans ande, så
    att han^[c] talade utan att tänka efter.

³⁴ De förgjorde inte heller folken,
    som Herren hade sagt till dem,
³⁵ utan beblandade sig med främmande folk
    och tog efter deras seder och bruk.
³⁶ De tillbad deras avgudar,
    och detta blev en fälla för dem.
³⁷ De offrade sina söner och döttrar
    till demoner.
³⁸ De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
    som de offrade åt Kanaans avgudar,
    och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
³⁹ De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
    och agerade i otrohet.

⁴⁰ Herrens vrede upptändes mot hans folk,
    och han avskydde sin arvedel.
⁴¹ Han överlämnade dem åt främmande folk,
    och de som hatade dem fick härska över dem.
⁴² Deras fiender förtryckte dem,
    och de fick underkasta sig deras makt.
⁴³ Gång på gång befriade han dem,
    men de fortsatte att göra uppror,
    och de sjönk allt djupare i sin synd.
⁴⁴ Ändå såg han till dem i deras nöd
    när han hörde deras rop.
⁴⁵ Han kom ihåg sitt förbund med dem
    och var mild i sin stora nåd.
⁴⁶ Han lät dem finna förbarmande
    hos dem som höll dem fångna.

⁴⁷ Rädda oss, Herre, vår Gud!
    Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
    och tacka och lova dig.

⁴⁸ Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

² Så ska de säga som Herren har friköpt,
    de som han har befriat ur fiendens våld,
³ samlat från länderna,
    från öster och väster, från norr och söder.

⁴ De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
    utan att finna någon boplats.
⁵ De var hungriga, törstiga,
    och deras liv tynade bort.
⁶ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
⁷ Han förde dem till den rätta vägen,
    till en plats där de kunde bo.
⁸ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
⁹ Han gav vatten till den törstige
    och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

¹⁰ Där fanns de som satt i djupaste mörker,
    fångna i lidandets järnbojor,
¹¹ för de hade gjort uppror mot Guds ord
    och föraktat den Högstes råd.
¹² Därför lät han dem slita ont.
    De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
¹³ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
¹⁴ Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
    och bröt sönder deras bojor.
¹⁵ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
¹⁶ Han krossar portarna av koppar
    och bryter sönder järnbommarna.

¹⁷ Andra var dåraktiga
    och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
¹⁸ De avskydde all mat
    och närmade sig dödens portar.
¹⁹ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han räddade dem ur deras trångmål.
²⁰ Han sa bara ett ord och de blev botade,
    han räddade dem från graven.
²¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
²² De ska frambära tack som offer,
    sjunga om allt han gjort.

²³ Andra seglade på haven med skepp
    och drev handel på de stora vattnen.
²⁴ De såg Herrens gärningar
    och hans under i djupen.
²⁵ Han talade, och en stormvind blåste upp,
    så att vågorna gick höga.
²⁶ De reste sig mot himlen
    och störtade sedan mot djupen.
    Modet svek dem i olyckan,
²⁷ och de raglade och stapplade som berusade,
    och all deras vishet var borta.
²⁸ De ropade till Herren i sin nöd,
    och han befriade dem ur deras trångmål.
²⁹ Han lugnade stormen
    och vågorna tystnade.
³⁰ De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
    och han förde dem till den hamn dit de ville.
³¹ De ska prisa Herren för hans nåd
    och för allt underbart han gjort för människobarnen.
³² De ska prisa honom när folket samlas
    och lova honom i de äldstes krets.

³³ Han förvandlar floder till öken,
    vattenkällor till torr mark
³⁴ och det bördiga landet till saltöken,
    för dess invånares ondska.
³⁵ Han gör ökenlandet till sjöar
    och det uttorkade landet till vattenkällor.
³⁶ Han låter de hungriga bosätta sig där
    och bygga en stad att bo i.
³⁷ De sår sina åkrar,
    planterar sina vingårdar
        och får sedan rika skördar.
³⁸ Han välsignar dem, och de får många barn.
    Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

³⁹ Om de blir färre, blir förödmjukade^[d]
    och nedtryckta av bekymmer och sorg,
⁴⁰ öser han olycka över härskarna
    och låter dem irra omkring i en väglös öken.
⁴¹ Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
    och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
⁴² De rättsinniga ser det och gläder sig,
    medan all ondska måste tiga.

⁴³ Den som är vis bör lägga detta på minnet
    och tänka på Herrens nådegärningar.