Add parallel Print Page Options

Vid Babels floder

137 Vid Babylons floder satt vi och grät,
    när vi tänkte på Sion.
Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
    våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:
    ”Sjung för oss en sång från Sion!”

Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
    i ett främmande land?
Om jag glömmer dig, Jerusalem,
    så låt min högra hand glömma att spela[b].
Låt min tunga fastna i gommen,
    om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.

Herre, tänk på Jerusalems dag,
    hur edoméerna ropade:
    ”Riv ner det! Jämna det med marken!”
Du Babylons dotter, du fördärvade,
    lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
Lycklig är den som tar dina spädbarn
    och krossar dem mot klipporna.

Tacksamhet för bönesvar

138 Av David.

Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
    Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
    och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
    För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
När jag ropade till dig svarade du mig,
    du styrkte mig och gav mig ny kraft.

Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
    när de får höra dina ord.
De ska sjunga om Herrens vägar,
    för Herrens härlighet är stor.

Herren är den högste, men han ser till de låga.
    De stolta genomskådar han redan på långt håll.
När jag måste gå igenom nöd,
    håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
    och med din mäktiga hand räddar du mig.
Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
    Herre, din nåd varar för evigt.
        Överge inte dina händers verk.

Footnotes

  1. 137:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 137:5 spela finns inte i grundtexten.