Add parallel Print Page Options

Lovprisning till historiens Herre

78 Maskil. Av Asaf.

Mitt folk, lyssna till min undervisning!
    Vänd era öron till vad jag säger!
Jag vill öppna min mun för liknelser,
    jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
Vad vi har hört och känner till,
    vad våra fäder har berättat för oss,
vill vi inte dölja för deras barn.
    Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
    hans makt och de under som han utfört.
Han gav förordningar till Jakob,
    stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
    att undervisa sina barn om,
så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
    och att deras barn som skulle komma att födas
    i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
Så skulle de sätta sin lit till Gud
    och inte glömma hans gärningar,
    utan följa hans bud.
De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
    som inte var lojala och trogna mot Gud.

Efraims män, beväpnade med båge,
    vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
    och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
    underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
    i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
    Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
    och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
    och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
    han lät vatten flyta fram som en flod.

17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
    och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
    och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
    ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
    och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
    och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
    En eld tändes mot Jakob,
    vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
    eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
    och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
    han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
    han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
    och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
    fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
    runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
    Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
    innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
    Han dödade de starkaste
    och slog ner Israels unga män.

32 Trots detta fortsatte de att synda
    och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
    och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
    vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
    att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
    de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
    och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
    han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
    lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
    som försvinner som en vindpust,
        för att inte komma åter.

Read full chapter