Add parallel Print Page Options

Guds löften till David

(2 Sam 7:1-17)

17 När David hade bott en tid i sitt nya palats, sa han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Herrens förbundsark får stå i ett tält!” ”Gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Gud är med dig.”

Men samma natt kom Guds ord till Natan:

”Gå och säg till min tjänare David: ’Så säger Herren: ”Du är inte den som ska bygga mig ett hus att bo i. Jag har aldrig bott i hus, utan har ständigt bott i tält och flyttat från det ena stället till det andra, ända sedan jag förde Israel ut ur Egypten. Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels ledare[a], de som jag utsåg till herdar för mitt folk, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?” ’

Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas Herre: ”Jag tog dig från betesmarken och fåren, när du var en herde, och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra ditt namn lika ryktbart som de största på hela jorden. Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare 10 på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.

Jag förkunnar nu att Herren ska bygga ett hus åt dig. 11 När dina dagar är till ända och du har gått till dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling[b], en av dina söner, på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. 12 Han är den som ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt. 13 Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son, och jag ska aldrig låta min nåd vika från honom, som jag lät den vika från din företrädare. 14 Jag ska sätta honom över mitt hus och över mitt rike för evigt, och hans tron ska bestå i evighet.” ’ ”

15 Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.

David böjer sig för Herrens vilja

(2 Sam 7:18-29)

16 Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:

Herre Gud, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? 17 Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, o Gud? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt, och du har sett mig som den mest upphöjde bland människor, o Herre, Gud[c]!

18 Vad ska David mera säga till dig inför denna ära du visat din tjänare? Du känner din tjänare. 19 Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja, har du gjort allt detta stora och låtit mig få veta alla dessa stora ting.

20 Herre, det finns ingen som du och det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. 21 Vilket folk på jorden är som ditt folk Israel, den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig, för att göra sitt namn känt genom stora och mäktiga under och genom att fördriva andra folk för ditt folk, som du har räddat ut ur Egypten? 22 Du har gjort ditt folk Israel till ditt eget för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.

23 Herre, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. 24 Låt det stå fast, och ditt namn kommer att bli ärat i evighet. Människor kommer att säga: ’Härskarornas Herre är verkligen Israels Gud!’ Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig.

25 Min Gud, du har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be till dig. 26 För du, Herre, är Gud, som har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. 27 Nu har du velat välsigna din tjänares hus, så att det för evigt får bestå inför dig, för du, Herre, har välsignat det, och det är för alltid välsignat.”

Davids erövringar

(2 Sam 8:1-14)

David besegrar många fiender

18 Efter en tid besegrade David filistéerna, underkuvade dem och intog Gat med dess kringliggande städer från dem.

Han besegrade också moabiterna och tvingade folket att underordna sig och betala skatt.

Han besegrade också kung Hadadeser i Sova ända bort till Hamat, när Hadadeser stod i begrepp att stärka sin kontroll över floden Eufrat. David tillfångatog 1 000 av hans vagnar med 7 000 soldater i vagnar och 20 000 fotsoldater. Han skar av hälsenorna på alla hästar utom på ett hundratal.

När araméerna kom från Damaskus till kung Hadadesers hjälp, slog David ner och dödade 22 000 av dem. Han förlade garnisoner bland araméerna i Damaskus och tvingade dem att underordna sig och betala skatt. Herren lät David vinna seger vart han än drog ut.

De guldsköldar som tillhörde kung Hadadesers officerare tog David med sig till Jerusalem. Han tog också stora mängder koppar från Hadadesers städer Tivchat och Kun. Salomo använde den sedan till att göra kopparhavet, pelarna och kopparkärlen.

När kung Tou från Hamat hörde att David hade besegrat Sovas kung Hadadesers armé, 10 skickade han sin son Hadoram för att hälsa på och gratulera David till segern över Hadadeser, som hade fört krig mot Tou. Hadoram förde med sig gåvor av guld, silver och koppar.

11 Kung David helgade dem åt Herren, precis som det silver och guld han tagit från de besegrade folken: araméerna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna.

12 Avishaj, Serujas son, dödade 18 000 edoméer i Saltdalen. 13 Han förlade trupper i Edom, och edoméerna blev underordnade David. Herren gav David seger var han än drog fram.

14 David regerade över hela Israel och sörjde för lag och rätt för hela sitt folk. 15 Joav, Serujas son, var överbefälhavare för hären. Joshafat, Achiluds son, var kansler. 16 Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Shavsha var kungens sekreterare. 17 Benaja, Jojadas son, var chef för keretéerna och peletéerna, och Davids söner var de främsta männen vid kungens sida.

Davids armé möter ammoniterna

(2 Sam 10:1-19)

19 En tid därefter dog Ammons kung Nachash och hans son efterträdde honom. ”Jag vill visa min vänskap mot Nachashs son Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död.

Men när Davids sändebud kom till Hanun i ammoniternas land för att trösta honom, sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit hit för att spionera och spana, för att de ska kunna inta landet.” Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem.

Man gick till David och berättade vad som hänt, och David skickade män att möta dem, eftersom de hade blivit så kränkta. Han uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.

När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna tusen talenter[d] silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim, Maaka och Sova. De lejde 32 000 vagnar, och kungen av Maaka själv och hela hans armé ställde upp. De slog läger vid Medeva, och ammoniterna mobiliserades från sina städer för att strida.

När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit fanns för sig ute på det öppna fältet.

10 När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. 11 Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.

12 Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. 13 Var stark och modig, och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”

14 När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. 15 När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för hans bror Avishaj in i staden. Då återvände Joav till Jerusalem.

16 Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, skickade de efter förstärkning från araméer på andra sidan floden Eufrat, och de kom anförda av Shofak, överbefälhavaren över Hadadesers här. 17 Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan. När han kom fram, gick han i ställning mot dem. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. 18 De flydde för Israel och David dödade 7 000 stridsvagnssoldater och 40 000 fotsoldater. Han dödade också Shofak, araméernas överbefälhavare.

19 När Hadadesers män insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med David och blev hans undersåtar. Araméerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.

Footnotes

  1. 17:6 Ordagrant: domare.
  2. 17:11 Bokstavligen din säd. Se not till 1 Mos 12:7
  3. 17:17 Innebörden i den sista delen av versen är oklar och översättningen därför osäker.
  4. 19:6 En talent var ungefär 34 kilo; här är det alltså frågan om ca 35 ton silver.

17 Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark står under ett tält.»

Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är med dig.»

Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:

»Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du skall bygga mig det hus som jag skall bo i.

Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.

Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'

Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.

Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som de störstes namn på jorden.

Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom skedde,

10 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett hus åt dig.

11 Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.

12 Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evig tid.

13 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån din företrädare.

14 Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»

15 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.

16 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill?

17 Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja mig, HERRE Gud.

18 Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.

19 HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.

20 HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.

21 Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn, i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du hade förlossat ifrån Egypten?

22 Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud

23 Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.

24 Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.

25 Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja inför dig.

26 Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta goda,

27 så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar, det är välsignat evinnerligen.»

18 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.

Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga och förde till honom skänker.

Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden Frat.

Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som han skonade.

När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man av dem.

Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och araméerna blevo David underdåniga och förde till honom skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.

Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade burit och förde dem till Jerusalem.

Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna och kopparkärlen.

Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit Hadaresers, konungens i Soba, hela här,

10 sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och koppar.

11 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och amalekiterna.

12 Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen, aderton tusen man,

13 insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.

14 David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt åt allt sitt folk.

15 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.

16 Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster, och Sausa var sekreterare.

17 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens sida.

19 En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son blev konung efter honom.

Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap, eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att trösta honom,

sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet hava hans tjänare kommit till dig.»

Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.

Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»

Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från Aram-Maaka och från Soba.

De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och kommo för att strida.

När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de tappraste krigarna.

Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit ställde upp sig för sig själva på fältet.

10 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och ställde sedan upp sig mot araméerna.

11 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.

12 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga, så vill jag hjälpa dig.

13 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom täckes.

14 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna, och de flydde för honom.

15 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig Joab till Jerusalem.

16 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.

17 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.

18 Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.

19 Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa Ammons barn.