1 Kungaboken 12-13
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Ett delat rike
(1 Kung 12:1—2 Kung 17:41)
Uppror av stammarna i norr
Upproret mot Rehabeam
(2 Krön 10:1-19)
12 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. 2 När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. 3 Man skickade bud efter honom och han och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: 4 ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” 5 Rehabeam svarade: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.
6 Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han.
7 ”Om du idag blir detta folks tjänare och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.
8 Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. 9 Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”
10 De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger[a] är tjockare än min fars midja. 11 Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”
12 Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam som kungen hade sagt att de skulle göra. 13 Kungen gav då folket ett hårt svar och förkastade det råd som de äldre gett honom 14 och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”
15 Kungen lyssnade inte till folket. Herren styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.
16 När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:
”Vad har vi för del i David?
Vi delar inget med Jishajs son.
Dra hem, Israel!
Se om ditt hus själv, David!”
Så gick israeliterna hem. 17 Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. 18 När kung Rehabeam skickade ut Adoram som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. 19 Israel bröt med Davids ätt och de är skilda än idag.
20 När Israels folk fick höra att Jerobeam hade återvänt från Egypten, skickade de efter honom och kallade honom till ett möte med hela folket. Där gjorde de honom till kung över Israel. Det var bara Judas stam[b] som höll sig till Davids familj.
21 Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Salomos son Rehabeam. 22 Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja:
23 ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla i Juda och Benjamin och det övriga folket: 24 ’Så säger Herren: ”Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder, Israels folk! Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig!” ’ ”
Då lydde de Herrens ord och återvände till sitt, så som Herren befallt.
Jerobeam leder Israel in i avguderi
(2 Krön 11:1-4)
25 Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Senare gick han och byggde upp Penuel. 26 Jerobeam tänkte för sig själv att riket nu skulle kunna komma tillbaka till Davids ättlingar 27 och att, om folket fortsatte att offra i Herrens hus i Jerusalem, de skulle kunna vända tillbaka till sin herre Rehabeam, kungen av Juda. De skulle till och med kunna döda honom för att sedan vända tillbaka till Rehabeam.
28 Jerobeam lät då på uppmaning av sina rådgivare tillverka två kalvar av guld och sa till folket: ”Det blir alldeles för besvärligt för er att gå upp till Jerusalem. Här är dina gudar, Israel, som ledde dig ut ur Egypten!”
29 En av dessa guldkalvar ställdes i Betel och den andra i Dan. 30 Dessa förledde folket att synda. Man reste till och med ända upp till Dan för att tillbe den kalv som fanns där. 31 Jerobeam byggde också upp tempel på offerhöjderna och avskilde präster bland folket, även sådana som inte var leviter. 32 Jerobeam instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden i Betel, motsvarande högtiden i Juda. Jerobeam offrade själv till kalvarna som han låtit göra. Och det var där i Betel som han avskilde präster för offerplatserna som han låtit göra. 33 På femtonde dagen i åttonde månaden som han själv valt, offrade han på altaret som han byggt i Betel. Så instiftade han en högtid för israeliterna och gick upp till altaret för att offra.
Kungar i Israel och Juda
Profetia mot Jerobeam och Israel
13 En gudsman hade på Herrens befallning kommit från Juda till Betel, när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden. 2 Han ropade Herrens ord mot altaret: ”O, altare, altare! Så säger Herren: ’I Davids ätt ska en son födas vid namn Josia. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända offereld och människoben ska då brännas på dig.’ ”
3 Sedan gav han ett tecken: ”Detta är tecknet på att det är Herren som talat: detta altare ska falla sönder och askan på det ska spillas ut.”
4 När kung Jerobeam hörde gudsmannens ord mot altaret i Betel, sträckte han ut sin hand från altaret och gav order om att han skulle gripas. Men när han sträckte ut sin hand mot mannen förtvinade den, så att han inte kunde dra den tillbaka. 5 Samtidigt rämnade altaret och askan spilldes ut, precis det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade sagt.
6 ”Be och vädja till Herren, din Gud, att återställa min hand igen”, sa kungen till gudsmannen. Gudsmannen bad till Herren och kungens hand blev återställd och var nu som förut.
7 Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag ge dig en gåva!”
8 ”Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig”, svarade gudsmannen kungen. ”Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats, 9 för Herren har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting och att jag inte heller ska gå tillbaka samma väg jag kom.”
10 Han tog alltså en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han kommit till Betel.
11 Men i Betel bodde det en gammal profet och hans söner kom hem och berättade vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen.
12 ”Vilken väg tog han?” frågade den gamle profeten. Hans söner visade honom vägen som gudsmannen från Juda hade tagit. 13 Då sa han: ”Sadla min åsna!”
Så snart de hade sadlat åsnan, satte han sig på den, 14 red efter gudsmannen och hittade honom där han satt under en terebint. ”Är du gudsmannen som kommer från Juda?” frågade han honom. ”Ja, det är jag”, svarade han. 15 ”Kom med mig hem och ät”, bad den gamle profeten.
16 ”Nej, jag kan inte vända tillbaka och gå med dig”, svarade gudsmannen. ”Jag kan inte heller äta eller dricka med dig här. 17 Herren befallde mig: ’Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.’ ”
18 ”Jag är också profet som du”, sa den gamle mannen. ”En ängel har gett mig ett budskap från Herren: ’För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.’ ” Den gamle mannen ljög för honom, 19 men gudsmannen följde med honom till hans hus och åt och drack där.
20 Medan de satt vid bordet, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka 21 och han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: ’Du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig. 22 Du har kommit tillbaka hit och ätit och druckit där han hade förbjudit dig att äta och dricka. Din kropp ska därför inte bli begravd i dina fäders grav.’ ”
23 När gudsmannen hade avslutat måltiden, sadlade profeten som fört honom tillbaka en åsna åt honom 24 och han gav sig iväg igen. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans kropp låg där på vägen med åsnan och lejonet stående bredvid. 25 De som kom förbi såg kroppen ligga på vägen och lejonet stå bredvid. De gick och berättade detta i staden där den gamle profeten bodde.
26 När profeten som hade fört gudsmannen tillbaka från sin färd hörde detta, sa han: ”Det är gudsmannen som var upprorisk mot Herrens befallning. Det är därför som Herren överlämnat honom åt lejonet och låtit lejonet riva ihjäl honom. Det blev som Herren hade talat till honom.”
27 Han bad än en gång sönerna att sadla åsnan och det gjorde de.
28 Han gav sig iväg och fann hans kropp på vägen. Åsnan och lejonet stod fortfarande kvar där. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29 Profeten lyfte upp gudsmannens kropp och lade den på åsnan och tog den med hem till staden för att hålla dödsklagan över mannen och begrava honom.
30 Han lade kroppen i sin egen grav och höll dödsklagan: ”Min broder, min broder!”
31 Efter begravningen sa han till sina söner att de, när han dog, skulle begrava honom där profeten låg och han tillade: ”Lägg mina ben bredvid hans ben! 32 För det ord han på Herrens befallning ropade ut mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerhöjderna i alla Samariens städer ska verkligen gå i uppfyllelse.”
33 Trots detta vände inte Jerobeam om från sin ogudaktiga väg. Han utsåg ännu fler män bland folket till präster, ja, vem som ville kunde få bli vigd till präst vid offerplatserna. 34 Detta var Jerobeams ätts synd som resulterade i att den förintades och utrotades från jorden.
1 Kungaboken 12-13
Svenska 1917
12 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till konung.
2 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var då ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde alltså i Egypten,
3 men de sände ditbort och läto kalla honom åter -- då kom han tillstädes jämte Israels hela församling och talade till Rehabeam och sade:
4 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi tjäna dig.»
5 Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka till mig.» Och folket gick.
6 Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade: »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7 De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina tjänare.»
8 Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom, utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom, och som nu voro i hans tjänst.
9 Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har lagt på oss'?»
10 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss' -- så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än min faders länd.
11 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
12 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen tillbaka till mig på tredje dagen.»
13 Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom.
14 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.»
15 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
16 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem, gav folket konungen detta svar: »Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son. Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du David.» Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
17 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev Rehabeam konung.
18 Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds; och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
19 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån ända till denna dag.
20 Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka, sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids hus, utom Juda stam allena.
21 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
22 Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
23 han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
24 Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade befallt.
25 Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
26 Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma tillbaka till Davids hus.
27 Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
28 Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
29 Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan.
30 Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att träda fram inför den ena av dem.
31 Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
32 Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel. Första Konungaboken, 13 Kapitlet Gudsmannen från Juda och hans profetia mot altaret i Betel. Den gamle profeten i Betel och gudsmannens död. Jerobeams fortsatta försyndelser.
33 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att där tända offereld.
13 Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända offereld.
2 Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade: »Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas en son vid namn Josia, han skall på dig slakta offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben skall man då bränna upp på dig.»
3 På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
4 När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade: »Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig igen.
5 Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
6 Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig igen, och den var likadan som förut.
7 Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
8 Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig; här på orten vill jag varken äta eller dricka.
9 Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg du har gått hit.»
10 Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.
11 Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för sin fader,
12 frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
13 Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
14 och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
15 Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
16 Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig, och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
17 ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du har gått dit.»
18 Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'» Men häri ljög han för honom.
19 Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
20 Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till profeten som hade fört honom tillbaka.
21 Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har givit dig,
22 utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp icke komma i dina fäders grav.
23 Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom, åt profeten som han hade fört tillbaka.
24 Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod också bredvid den döda kroppen.
25 Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen, gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade det där.
26 När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till honom.»
27 Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt honom; och de sadlade den.
28 Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej heller krossat åsnan.
29 Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30 Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
31 Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
32 Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus i Samariens städer.»
33 Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till att vara offerhöjdspräst.
34 På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.