Add parallel Print Page Options

Saul tar krigsbyte mot Herrens vilja

15 Samuel sa till Saul: ”Det var mig som Herren sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad Herren säger! Så säger härskarornas Herre: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten.[a] Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda.

När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst.

Herren förkastar Saul

10 Då kom Herrens ord till Samuel: 11 ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till Herren hela natten. 12 Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal.

13 När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”Herren välsigne dig! Nu har jag verkställt Herrens befallning!”

14 ”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. 15 ”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till Herren, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.”

16 Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad Herren sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul.

17 Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel. 18 Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ 19 Varför lydde du inte Herren? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?”

20 ”Men jag har lytt Herren”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. 21 Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till Herren.”

22 Samuel svarade:

”Gläder sig Herren lika mycket åt brännoffer och slaktoffer
    som att man hör Herrens röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
    och att lyssna till honom är bättre
    än att offra baggars fett åt honom.
23 Upproriskhet är en lika stor synd som spådom,
    och övermod lika avigt som att tillbe avgudar.
Du har förkastat Herrens ord,
    och han har förkastat dig som kung.”

Saul ber om nåd

24 ”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot Herrens befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. 25 Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe Herren!” 26 Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat Herrens befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” 27 När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. 28 ”Se”, sa Samuel, ”Herren har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. 29 Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.”

30 Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe Herren, din Gud!” 31 Samuel gick då med honom och Saul tillbad Herren.

32 Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande[b] fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” 33 Men Samuel sa:

”På samma sätt som ditt svärd har gjort många mödrar barnlösa,
    ska din mor nu bli barnlös.”

Och Samuel dödade honom inför Herren i Gilgal.

34 Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. 35 Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och Herren sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel.

Saul och David

(16:1—31:13)

Samuel smörjer David till kung

16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit[c]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”

”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”

Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.

När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”

10 På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” 11 Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”

12 Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”

13 Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.

David i Sauls tjänst

14 Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. 15 Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. 16 Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” 17 Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

18 En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” 19 Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. 20 Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

21 David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. 22 Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

23 Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

David och Goljat

Goljat utmanar Israel

17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.

Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[d] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.

12 David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. 13 De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. 16 Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.

17 Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! 18 Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! 19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”

20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. 24 När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.

25 ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”

26 David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” 27 Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.

28 Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”

29 ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” 30 Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. 31 Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.

David dödar Goljat

32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”

33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”

34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”

”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.

”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.

41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”

45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”

48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. 50 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. 51 David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.

Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten

När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. 52 Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. 53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.

54 David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. 56 ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. 57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.

58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”

Footnotes

  1. 15:2 Se 2 Mos 17:8-16.
  2. 15:32 Det hebreiska ordets betydelse är osäker och kan tolkas på olika sätt: darrande, med vacklande steg, eller leende, självsäkert, eller i bojor. Kanske hoppades han att de skulle låta honom få leva, eller att döden skulle bli snabb. Enligt Septuaginta: Hur bitter är inte döden!
  3. 16:2 Han var tvungen att gå genom den stad där Saul bodde.
  4. 17:7 Kanske ungefär en decimeter.

15 Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.

Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han drog upp ur Egypten.

Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.»

Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.

När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i dalen.

Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig kainéerna från amalekiterna.

Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram emot Sur, som ligger öster om Egypten.

Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med svärdsegg.

Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.

10 Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:

11 »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela den natten.

12 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.

13 När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»

14 Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag hör?»

15 Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till spillo.»

16 Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom: »Tala.»

17 Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till konung över Israel.

18 Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har förgjort dem.'

19 Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»

20 Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.

21 Men folket tog av bytet far och fäkreatur, det bästa av det tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»

22 Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.

23 Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.»

24 Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord.

25 Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN.»

26 Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så att du icke längre får vara konung över Israel.»

27 När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på hans mantel, och den rycktes sönder.

28 Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än du.

29 Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»

30 Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»

31 Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad HERREN.

32 Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan, snart är dödens bitterhet överstånden.»

33 Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.

34 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.

35 Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort Saul till konung över Israel.

16 Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till konung.»

Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'

Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den jag säger dig.»

Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta och frågade: »Allt står väl rätt till?»

Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen eder och kommen med mig tid offret.» Och han helgade Isai och hans söner och inbjöd dem till offret.

När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso står HERRENS smorde här inför honom.»

Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för ögonen men HERREN ser till hjärtat.»

Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»

Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»

10 På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»

11 Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer hit.»

12 Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå upp och smörj honom, ty denne är det.»

13 Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.

14 Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en ond ande från HERREN.

15 Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud kväljer dig,

16 må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så skall det bliva bättre med dig.»

17 Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till mig.»

18 En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med honom.»

19 Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din son David, som vaktar fåren.»

20 Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till Saul.

21 Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.

22 Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»

23 När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom.

17 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.

Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna.

Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig.

Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.

Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.

Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg.

Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.

Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.

Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»

10 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!

11 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.

12 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.

13 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.

14 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.

15 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem.

16 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där.

17 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.

18 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.

19 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.»

20 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.

21 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.

22 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.

23 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det.

24 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen.

25 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.»

26 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?»

27 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.»

28 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»

29 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.»

30 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut.

31 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom.

32 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»

33 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.»

34 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,

35 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.

36 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»

37 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»

38 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.

39 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.

40 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.

41 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom.

42 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.

43 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar.

44 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»

45 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.

46 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud.

47 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.»

48 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes.

49 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.

50 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,

51 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.

52 Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.

53 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.

54 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»

56 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»

57 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.

58 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»