1 Samuelsboken 18-20
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Davids och Jonatans vänskap
Saul blir avundsjuk på David
18 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. 2 Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. 3 Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. 4 Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.
5 Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.
6 När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. 7 Kvinnorna dansade och sjöng:
”Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen!”
8 Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” 9 Och från den dagen såg kung Saul med avund på David.
10 Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt[a] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11 och plötsligt kastade[b] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.
12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. 13 Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.
14 David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. 15 Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16 Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.
David gifter sig med Sauls dotter
17 En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.[c] Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”
18 ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. 19 Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.
20 Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. 21 ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” 22 Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. 23 Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”
24 När Sauls män rapporterade detta till kungen, 25 sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.
26 David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, 27 hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.
28 När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David[d], 29 blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. 30 Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.
Saul försöker döda David
19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David 2 och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. 3 Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.”
4 När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. 5 Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade Herren hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?”
6 Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant Herren lever, David ska inte dödas.” 7 Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare.
8 Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten.
9 Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från Herren över honom igen. När då David spelade på harpan, 10 försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten.
Mikal räddar Davids liv
11 Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” 12 Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan.
13 Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. 14 När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. 15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. 16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen.
17 ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!”
Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.”
18 Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot[e] där de båda stannade. 19 Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, 20 och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera.
21 När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. 22 Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama 23 och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. 24 Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?”
Jonatan räddar Davids liv
20 David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” 2 ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!”
3 David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant Herren lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!”
4 ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan.
5 David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. 6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. 7 Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. 8 Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför Herren, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!”
9 ”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” 10 Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?”
11 ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans 12 och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! 13 Om han verkligen vill skada dig, får Herren straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! 14 Visa Herrens godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas[f] 15 och sedan också mot min släkt efter det att Herren har utplånat alla Davids fiender från jorden!”
16 Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” 17 Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.
18 Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. 19 I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. 20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att Herren sänder dig härifrån omedelbart. 23 Må Herren vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”
24 David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. 25 Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. 26 Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren[g]. 27 Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?”
28 Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. 29 Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”
30 Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? 31 Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!”
32 ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” 33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. 34 Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David.
35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.
36 ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.”
Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, 38 skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, 39 men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. 40 Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.
41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. 42 Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i Herrens namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”
43 Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.
Footnotes
- 18:10 bar sig åt som en besatt är översatt från det hebreiska ordet som egentligen betyder profetera. Sammanhanget visar dock vilken typ av beteende det handlade om.
- 18:11 Eller höjde.
- 18:17 En del av den utlovade belöningen till den man som dödade Goljat. Se 17:25.
- 18:28 Enligt Septuaginta: …hur mycket Israels folk älskade honom.
- 19:18 Najot var orten där profetlärjungarna bodde.
- 20:14 Den hebreiska texten är svårförståelig och den exakta innebörden osäker.
- 20:26 Den som var oren enligt lagen fick inte delta i offermåltiderna. Orenheten kunde ha många olika orsaker.
1 Samuelsboken 18-20
Svenska 1917
18 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.
2 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.
3 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.
4 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte
5 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
6 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.
7 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.»
8 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
9 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent.
10 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
11 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger.
12 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul.
13 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare.
14 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom.
15 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer.
16 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.
17 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
18 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
19 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten Adriel. --
20 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade detta för Saul, behagade det honom.
21 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu bliva min måg.»
22 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg.»
23 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
24 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David sagt.»
25 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom filistéernas hand.
26 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan tiden ännu var förlupen,
27 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter Mikal till hustru.
28 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom kär.
29 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet.
30 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket berömt.
19 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven.
2 Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
3 Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
4 Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort har varit till stort gagn för dig.
5 Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, och HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
6 Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant HERREN lever, han skall icke dödas.»
7 Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
8 När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de flydde för honom.
9 Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
10 Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
11 Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal, Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
12 Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav sig på flykten och kom så undan.
13 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över honom.
14 När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade hon: »Han är sjuk.»
15 Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till mig, så att jag får döda honom.»
16 Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
17 Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»
18 När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
19 Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
20 Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare, kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
21 När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare, för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades också dessa av hänryckning.
22 Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
23 Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid Rama.
24 Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man säga: »Är ock Saul bland profeterna?»
20 Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har jag begått mot dig fader, eftersom han står efter mitt liv?»
2 Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta för mig? Nej, så skall icke ske.»
3 Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han: 'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever: det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
4 Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra för dig.»
5 David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
6 Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
7 Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min ofärd.
8 Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du föra mig till din fader?»
9 Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso omtala det för dig.»
10 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta, eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
11 Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de gingo båda ut på marken.
12 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
13 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
14 Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig, så att jag slipper att dö?
15 Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifrån jorden?»
16 Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
17 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom, ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
18 Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
19 Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig bredvid Eselstenen.
20 Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom sköte jag till måls.
21 Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
22 Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN dig bort.
23 Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.»
24 Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne, satte konungen sig till bords för att äta.
25 Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
26 Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
27 Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen, dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
28 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få gå till Bet-Lehem;
29 han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden, och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»
30 Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: »Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam för din moders blygd!
31 Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit till mig, ty han är dödens barn.»
32 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför skall han dödas? Vad har han gjort?»
33 Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
34 Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull, därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.
35 Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
36 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över honom.
37 Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju framför dig, längre bort.»
38 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig, stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
39 Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och David visste det.
40 Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
41 Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan; och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David grät överljutt.
42 Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.'»
43 Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i staden igen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.