1 Samuelsboken 21-24
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
David ber om bröd
21 David kom till staden Nov för att träffa prästen Achimelek och prästen blev förskräckt när han fick se honom.
”Varför är du ensam?” frågade han. ”Har du ingen med dig?” 2 ”Kungen har sänt ut mig på ett uppdrag”, svarade David. ”Ingen får veta varför jag är här. Jag har stämt möte med mina män på en annan plats. 3 Kan du ge mig något att äta? Jag behöver fem bröd eller vad du kan avvara.”
4 ”Jag har inget vanligt bröd”, svarade prästen. ”Här finns bara det heliga brödet[a]. Men du kan ta det, om dina män har hållit sig borta från kvinnor.” 5 ”Ja, kvinnor har hållits borta från oss, som alltid när jag drar ut i strid[b]”, svarade David. ”Manskapets utrustning är helgad även i vanliga uppdrag och ännu mer nu.”
6 Då gav prästen honom av det heliga brödet, eftersom det inte fanns annat än skådebrödet som hade legat inför Herren och som hade bytts ut mot färskt bröd. 7 Men en av Sauls tjänare, ledaren för hans herdar, edomiten Doeg, befann sig där då, för han var kvar hos Herren.
8 David frågade sedan Achimelek om han inte hade ett spjut eller ett svärd att ge honom. ”Jag fick inget vapen med mig, när jag i all hast blev tvungen att ge mig i väg på kungens uppdrag”, sa David. 9 ”Jo”, svarade prästen. ”Jag har det svärd som tillhörde filistén Goljat, honom som du dödade i Terebintdalen. Det är inlindat i tyg och ligger bakom efoden. Ta det om du vill! Jag har inget annat svärd.” ”Utmärkt!” svarade David. ”Hämta det åt mig! Bättre svärd finns inte.”
David spelar vansinnig
10 Sedan skyndade sig David därifrån. Han flydde bort från Saul till kung Akish i Gat.[c] 11 Men Akish män sa till honom: ”Är inte han Israels kung? Det var väl honom som folket hyllade genom att dansa och sjunga:
’Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen?’ ”
12 David lade märke till deras ord och blev rädd för Akish, kungen i Gat. 13 Han började spela vansinnig. Han gjorde märken i dörrarna i stadsporten och lät spottet rinna ner i skägget. 14 Då sa kung Akish till sina män: ”Måste ni föra hit en galning? 15 Har vi inte nog med sådana redan? Måste ni släpa hit den där för att han ska visa sina galenskaper för mig? Varför skulle jag släppa in en sådan i mitt hus?”
David i Adullams grotta
22 David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. 2 Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom.
3 David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” 4 Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet.
5 Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. 6 Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. 7 ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? 8 Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.”
9 Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. 10 Achimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.”
Saul avrättar åttiofem präster
11 Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, 12 sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. 13 ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?”
14 ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! 15 Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.”
16 ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. 17 Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda Herrens präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda Herrens präster.
18 ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. 19 Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. 20 Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David.
21 När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster, 22 sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. 23 Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.”
David räddar staden Keila
23 En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2 Då frågade David Herren: ”Ska jag anfalla dem?” Herren svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” 3 Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?”
4 David frågade då Herren än en gång, men Herren svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” 5 Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. 6 Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden[d] med sig.
7 Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” 8 Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män.
9 När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. 10 ”Herre Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. 11 Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? Herre Israels Gud, svara mig, din tjänare!” Herren svarade: ”Ja, han kommer.” 12 ”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade Herren.
David gömmer sig ute i vildmarken
13 David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. 14 David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David.
15 När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. 16 Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. 17 ”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” 18 De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.
19 Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. 20 Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!”
21 ”Herren ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. 22 ”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. 23 Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” 24 Sedan återvände Sifs män hem före Saul.
David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. 25 Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. 26 Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män.
27 Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” 28 Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan.
David skonar Sauls liv
24 David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. 2 När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. 3 Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. 4 På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män.
5 ”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad Herren menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. 6 Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln. 7 ”Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, Herrens smorde”, sa han till sina män. ”Man ska inte angripa Herrens smorde!” 8 Sedan gav David sina män stränga order om att de inte fick överfalla Saul.
När Saul lämnat grottan och gått en bit på vägen, 9 kom David ut efter honom och ropade: ”Min herre och min kung!” Saul vände sig om och då bugade David sig djupt inför honom. 10 Sedan ropade han till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag försöker skada dig? 11 Nu kan du själv se att Herren överlämnade dig åt mig där i grottan. Några uppmanade mig att döda dig, men jag skonade dig för jag tänkte: ’Jag vill inte göra något illa mot min herre, för han är Herrens smorde.’ 12 Ser du, min fader, vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel. Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig och att jag inte har syndat eller förbrutit mig mot dig, även om du står efter mitt liv? 13 Herren får döma mellan oss! Herren ska hämnas på dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa! 14 Det gamla ordspråket säger: ’Den som är ond gör vad ont är.’ Därför kommer jag aldrig att röra dig. 15 Vem är det egentligen Israels kung har dragit ut efter? En död hund? En loppa? 16 Herren är vår domare. Han ska döma mellan dig och mig. Han ska ta sig an min sak och rädda mig undan dig.”
17 Saul ropade tillbaka: ”Är det verkligen du, min son David?” Sedan började Saul gråta högt 18 och sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig trots att jag ville göra ont mot dig. 19 I dag har du visat din godhet mot mig, för när Herren gav mig i din hand, dödade du mig inte. 20 Vem låter sin fiende komma undan när han har honom i sin makt? Herren ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag! 21 Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israels kungadöme ska befästas under ditt styre. 22 Lova mig därför med ed inför Herren att du inte kommer att döda min familj och utplåna mitt namn ur min släkt!”
23 David lovade då Saul detta. Sedan gick Saul tillbaka hem, medan David och hans män återvände till sitt bergfäste.
Footnotes
- 21:4 Det heliga brödet var sannolikt skådebröd (2 Mos 25:30).
- 21:5 Grundtextens innebörd är osäker och kan kanske också betyda att kvinnor hållits på avstånd under de senaste dagarna. Översättningen av versens senare del är ännu mer osäker.
- 21:10 Gat var en av filistéernas fem stora städer och kung Akish en av deras fem hövdingar.
- 23:6 Se not till 2:18.
1 Samuelsboken 21-24
Svenska 1917
21 Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför kommer du ensam och har ingen med dig?»
2 David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och mina män har jag visat till det och det stället.
3 Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas.»
4 Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till hands; allenast heligt bröd finnes -- om eljest dina män hava avhållit sig från kvinnor.»
5 David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen, kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
6 Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte, men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd samma dag det gamla togs bort.
7 Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av Sauls herdar.
8 Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag krävde så stor skyndsamhet.»
9 Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes, inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig, så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade: »Dess like finnes icke; giv mig det.»
10 Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till Akis, konungen i Gat.
11 Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'
12 David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen frukta för Akis, konungen i Gat.
13 Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
14 Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen beter sig. Varför fören I honom till mig?
15 Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»
22 Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra detta, kommo de ditned till honom.
2 Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man slöto sig så till honom.
3 Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig.»
4 Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo stanna hos denne, så länge David var på borgen.
5 Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
6 Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att alla hans tjänare stodo omkring honom,
7 sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören, I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och underhövitsmän?
8 Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
9 Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob.
10 Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav honom ock filistéen Goljats svärd.»
11 Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de kommo alla till konungen.
12 Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör dig, min herre.»
13 Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig, du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
14 Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
15 Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom? Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om allt detta.»
16 Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och hela din faders hus.»
17 Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom: »Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina händer till att stöta ned HERRENS präster.
18 Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
19 Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor och får blevo slagna med svärdsegg.
20 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar, kom undan, och denne flydde bort till David.
21 Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS präster.
22 Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
23 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv, han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»
23 Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att belägra Kegila, och de plundra logarna.»
2 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå filistéerna och fräls Kegila.»
3 Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot filistéernas här!»
4 Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva filistéerna i din hand.»
5 Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.
6 När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han efoden med sig ditned.
7 Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar.»
8 Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
9 Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
10 Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för min skull.
11 Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma hitned.»
12 David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
13 Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt undan från Kegila avstod han från att draga ut.
14 Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
15 Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul hade dragit ut för att söka döda honom.
16 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och styrkte hans mod i Gud.
17 Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min fader Saul.»
18 Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
19 Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
20 Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra det. står sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
21 Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven velat spara mig bekymmer.
22 Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket listig.
23 Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet, skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland alla Juda ätter.»
24 Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.
25 När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter David in i öknen Maon.
26 Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna David och hans män för att taga dem till fånga
27 kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty filistéerna hava fallit in i landet.»
28 Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot.
24 Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis bergfästen.
2 Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade man för honom att David var i En-Gedis öken.
3 Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog åstad för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna.
4 Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David och hans män sutto längst inne i grottan.
5 Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din hand, så att du far göra med honom vad du finner för gott.» Då stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
6 Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade skurit av fliken på Sauls mantel.
7 Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde, att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS Smorde.»
8 Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
9 då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
10 Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors ord, som säga att David söker din ofärd?
11 Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
12 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
13 HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
14 Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
15 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
16 Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din hand.»
17 När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »De är ju din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
18 Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
19 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din hand.
20 Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du denna dag har gjort mig.
21 Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels konungadöme skall förbliva i din hand.
22 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders hus.»
23 Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David och hans män drogo upp till borgen.
1 Samuelsboken 21-24
Svenska Folkbibeln
David i Nob
21 David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt när han fick se David och frågade honom: "Varför kommer du ensam och har ingen med dig?" 2 David svarade prästen Ahimelek: "Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället. 3 Ge mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas." 4 "Vanligt bröd har jag inte ", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om bara dina män har avhållit sig från kvinnor." 5 David svarade prästen: "Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drog ut, var mina mäns tillhörigheter heliga fastän ärendet är av vanligt slag. Hur mycket renare skall de då inte vara i dag? 6 Då gav prästen honom det heliga, ty det fanns inte något annat bröd än skådebröden. De hade legat inför Herrens ansikte, men man hade burit undan dem för att lägga fram nybakat bröd samma dag som det gamla togs bort.
7 Men en av Sauls tjänare befann sig där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar inför Herren.
8 David frågade Ahimelek: "Har du inte något spjut eller svärd till hands här? För varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande." 9 Prästen svarade: "Här finns det svärd som har tillhört filisteen Goliat, som du slog ner i Terebintdalen. Det är inlindat i ett stycke tyg bakom efoden. Vill du ha det, så tag det. Något annat har jag inte." David svarade: "Ge mig det! Maken till det finns inte."
Davids flykt till Gat
10 David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat. 11 Men Akish tjänare sade till honom: "Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom man sjunger under dansen:
"Saul har slagit sina tusen,
David sina tiotusen."
12 David lade märke till dessa ord, och han blev mycket rädd för Akish, kungen i Gat. 13 Därför ändrade han sitt beteende inför dem och låtsades vara galen, när de ville hålla fast honom. Han ritade på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget. 14 Då sade Akish till sina tjänare: "Ni ser ju att mannen är galen. Varför tar ni honom till mig? 15 Har jag då sådan brist på galningar att ni behövde föra den där hit, för att han skulle bära sig vansinnigt åt inför mig? Skall en sådan få komma in i mitt hus?"
Mordet på prästerna
22 David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra detta, kom de dit ner till honom. 2 Alla som var i svårigheter, alla som hade fordringsägare och alla som var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man slöt sig till honom.
3 Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Till kungen i Moab sade han: "Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er, till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig." 4 Han förde dem fram inför kungen i Moab och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen. 5 Men profeten Gad sade till David: "Du skall inte stanna här i borgen. Drag bort härifrån till Juda land." Då begav sig David därifrån och kom till Heretskogen.
6 Saul fick höra att David och de män som var med honom hade blivit upptäckta. Saul satt då under tamarisken på höjden i Gibea med sitt spjut i handen, och alla hans tjänare stod omkring honom. 7 Då sade han till sina tjänare, som stod omkring honom: "Hör, ni benjaminiter. Skall Isais son ge er allesammans åkrar och vingårdar och göra er alla till befäl och underbefäl? 8 Ni har ju alla sammansvurit er mot mig och ingen har avslöjat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av er bekymrar sig så pass mycket om mig att han har avslöjat det för mig. Min son har ju eggat upp min tjänare så att han ligger i bakhåll för mig, så som nu sker." 9 Edomiten Doeg, som också stod där bland Sauls tjänare, sade då: "Jag såg Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. 10 Denne frågade då Herren för honom och gav honom reskost. Han gav honom också fili- steen Goliats svärd."
11 Då sände kungen bud och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, prästerna i Nob, och de kom alla till kungen. 12 Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre." 13 Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?" 14 Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? 15 Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta."
16 Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus." 17 Kungen sade till drabanterna som stod där omkring honom: "Kom fram och döda Herrens präster, för de håller också med David. Fastän de visste att han flydde, avslöjade de det inte för mig." Men kungens tjänare ville inte räcka ut sin hand för att stöta ner Herrens präster. 18 Då sade kungen till Doeg: "Gå fram du och stöt ner prästerna!" Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. 19 Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd.
20 Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David. 21 Ebjatar talade om för David att Saul hade dödat Herrens präster. 22 Då sade David till Ebjatar: "Jag förstod redan då att edomiten Doeg, eftersom han var där, skulle tala om allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats. 23 Stanna kvar hos mig och var inte rädd. Den som vill beröva mig livet, vill också ta ditt liv. Hos mig är du i säkerhet."
David räddar staden Kegila
23 Man berättade för David: "Se, filisteerna håller nu på att belägra Kegila och de plundrar logarna". 2 Då frågade David Herren: "Skall jag dra ut och slå dessa filisteer?" Herren svarade David: "Gå och slå filisteerna och rädda Kegila." 3 Men Davids män sade till honom: "Se, vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Skulle vi dessutom dra i väg till Kegila mot filisteernas här!" 4 David frågade Herren än en gång och Herren svarade honom: "Bryt upp och gå ner till Kegila, ty jag har givit filisteerna i din hand." 5 Då drog David med sina män till Kegila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. På så sätt räddade han invånarna i Kegila.
6 När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han en efod med sig ner dit. 7 Då man berättade för Saul att David hade kommit till Kegila, sade Saul: "Gud har gett honom i min hand, för han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar." 8 Därefter kallade Saul allt folket till strid för att dra ner till Kegila och stänga inne David och hans män.
9 Men när David fick veta att Saul hade onda avsikter mot honom, sade han till prästen Ebjatar: "Bär hit efoden!" 10 Och David sade: " Herre, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har planer på att komma till Kegila och fördärva staden för min skull. 11 Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" Herren svarade: "Han skall komma ner hit." 12 David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" Herren svarade: "De skall utlämna er." 13 Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.
David i öknen
14 David stannade i öknen på bergfästena och vistades bland bergen i öknen Sif. Saul sökte varje dag efter honom, men Gud gav honom inte i hans hand. 15 Medan David var i Hores i öknen Sif, fick han veta att Saul hade dragit ut för att försöka ta hans liv. 16 Men Jonatan, Sauls son, gick till David i Hores och styrkte honom i Gud. 17 Han sade till honom: "Var inte rädd, för min fader Sauls hand skall inte finna dig, utan du skall bli kung över Israel och jag skall då ha andra platsen näst efter dig. Det vet också min fader Saul." 18 Sedan slöt de båda förbund inför Herren. David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
19 Men några sifiter drog upp till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden som ligger söder om ödemarken. 20 Konung, om du har en stark önskan att dra ner dit, så gör det! Det blir vår sak att utlämna honom åt konungen." 21 Då sade Saul: " Herren skall välsigna er därför att ni har haft medkänsla med mig. 22 Gå och skaffa mer upplysningar. Tag reda på och se efter var han finns och vem som har sett honom där. För man har sagt mig att han är mycket listig. 23 Se efter och tag reda på alla gömställen där han kan gömma sig. Kom sedan tillbaka till mig, när ni säkert vet, så skall jag gå med er. Om han finns i landet skall jag söka efter honom bland alla ätter i Juda."
24 Då bröt de upp och gick till Sif före Saul. Men David och hans män var i öknen Maon, på hedmarken söder om ödemarken. 25 Saul gick med sina män för att söka efter David. Men David fick reda på detta, och han gav sig då ner till klippan och stannade i öknen Maon. När Saul hörde det, förföljde han David in i öknen Maon. 26 Saul gick på en sida av berget och David med sina män på den andra sidan. Men medan David skyndade sig för att komma undan Saul, och Saul och hans män försökte omringa David och hans män för att gripa dem, 27 kom en budbärare till Saul och sade: "Skynda dig och kom, för filisteerna har ryckt in i landet." 28 Då slutade Saul att förfölja David och drog bort mot filisteerna. Därför fick stället namnet Sela-Hammachlekot.[a]
David och Saul i grottan
24 David drog upp därifrån och uppehöll sig bland En-Gedis bergfästen. 2 När Saul kom tillbaka från filisteerna, talade man om för honom att David var i En-Gedis öken. 3 Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. 4 När han kom till fårfållorna vid vägen, fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov. Men David och hans män satt längst inne i grottan. 5 Davids män sade till honom: "Se, detta är den dag som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom." Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel. 6 Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. 7 Han sade till sina män: " Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde, att jag skulle räcka ut min hand mot honom. Han är ju Herrens smorde." 8 David höll tillbaka sina män med stränga ord och tillät dem inte att överfalla Saul.
Och Saul steg upp och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. 9 Då steg också David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: "Min herre och konung!" När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. 10 Han sade till Saul: "Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? 11 Du har ju nu med egna ögon sett hur jag skonade dig, när Herren i dag hade gett dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag skall inte räcka ut handen mot min herre. Han är ju Herrens smorde. 12 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av fliken på din mantel men inte dödade dig, kan du se och förstå att jag inte har velat göra något ont eller begå något brott och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. 13 Herren skall döma mellan mig och dig, och Herren skall hämnas mig på dig, men min hand skall inte komma vid dig. 14 Det är som det gamla ordspråket säger: "Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är." Min hand skall inte komma vid dig.
15 Vem har Israels konung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund? En loppa? 16 Må Herren vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se till detta och utföra min sak, ja, må han döma mig fri från din hand."
17 När David hade sagt detta sade Saul: "Är det inte din röst, min son David?" Och Saul brast ut i gråt 18 och sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fastän jag har gjort ont mot dig. 19 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig och inte dödat mig, då Herren hade överlämnat mig i din hand. 20 När någon träffar på sin fiende, brukar han då låta honom gå sin väg i frid? Herren må löna dig med gott för vad du har gjort mot mig i dag. 21 Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme skall förbli i din hand. 22 Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus." 23 Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.
Footnotes
- 1 Samuelsboken 23:28 Sela-Hammachlekot Betydelsen är oviss, möjligen "skiljeklippan".
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln