Add parallel Print Page Options

Saul ber ett medium om hjälp

28 Vid denna tid samlade filistéerna sin armé till krig mot Israel. ”Jag hoppas du förstår att du och dina män måste hjälpa mig i striden”, sa Akish till David. David svarade Akish: ”Ja, du ska nog få se vad din tjänare duger till!” ”Bra, då får du bli min personliga livvakt för alltid”, svarade Akish.

Vid den här tiden var profeten Samuel död. Hela Israel hade sörjt honom och han låg begravd i sin hemstad Rama. Kung Saul hade också drivit bort andebesvärjare och spåmän ur landet.[a]

Filistéerna slog nu upp sitt läger vid Shunem och Saul och Israels armé var på Gilboaberget. Men när Saul såg filistéernas mäktiga armé, blev han fruktansvärt rädd och frågade Herren om råd. Herren vägrade dock att svara honom. Varken genom drömmar eller urim[b] eller profeter kunde han få något besked. Saul befallde därför sina tjänare att leta reda på en andebesvärjerska som han kunde fråga till råds. Han fick då veta att det fanns en sådan kvinna i En-Dor. När natten kom, tog han på sig vanliga enkla kläder för att inte bli igenkänd och gick till kvinnans hem tillsammans med två av sina män.

”Frammana en ande åt mig”, sa han, ”en som jag uppger vid namn!” ”Du vet väl att Saul har gjort sig av med andebesvärjare och spåmän från landet”, sa kvinnan. ”Försöker du fånga mig i en fälla och få mig dödad?” 10 Men Saul svor: ”Så sant Herren lever, du kommer inte att bestraffas för det här!” 11 Kvinnan svarade: ”Vem är det du vill jag ska mana fram?” ”Samuel”, svarade Saul.

12 Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är Saul!” 13 ”Var inte rädd”, sa kungen till henne. ”Vad ser du?” ”Jag ser ett gudaväsen[c] som kommer upp ur jorden”, sa hon. 14 ”Hur ser han ut?” frågade Saul. ”Det är en gammal man, klädd i en mantel”, svarade kvinnan. Då förstod Saul att det var Samuel och han bugade sig djupt inför honom.

15 ”Varför har du stört mig genom att mana fram mig?” frågade Samuel. ”Därför att jag är i stora svårigheter”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig och Gud har lämnat mig och vill inte svara mig vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att fråga dig vad jag ska göra.”

16 Men Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har lämnat dig och blivit din fiende? 17 Han har gjort precis vad han sa att han skulle göra. Han har tagit riket ifrån dig och gett det till en annan, till David. 18 Allt detta har kommit över dig, därför att du inte lydde Herrens befallning och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna.[d] 19 Nu kommer både du och hela Israel att överlämnas åt filistéerna och i morgon kommer du och dina söner att vara här med mig. Herren kommer även att överlämna Israels armé åt filistéerna.”

20 Då föll Saul raklång till marken av fruktan för Samuels ord. Han var alldeles utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett dygn. 21 När kvinnan kom till Saul och såg att han var skräckslagen, sa hon: ”Jag, din tjänarinna, lydde dig med risk för mitt liv och gjorde som du ville. 22 Lyssna nu till mig, din tjänarinna, och låt mig ställa fram lite mat, så att du får äta och får nya krafter och orkar återvända hem!”

23 Saul vägrade, han ville inte äta. Men när männen som var med honom också vädjade till honom, gav han till sist med sig. Han reste sig upp och satte sig på sängen. 24 Kvinnan hade en gödkalv i huset och skyndade sig ut för att slakta den. Hon tog fram mjöl och gjorde en deg och bakade osyrat bröd. 25 Sedan bar hon in maten till Saul och hans män och de åt innan de försvann ut i natten.

Filistéernas hövdingar litar inte på David

29 Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish.

Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.”

Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser:

’Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen!’ ”

Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant Herren lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.”

”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. 10 Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” 11 David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel.

David besegrar amalekiterna

30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.

När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, grät de tills de inte kunde gråta längre. Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.

Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden[e]!” När Evjatar kom med den, frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. 10 David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.

11 På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.

13 ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. 14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”

15 ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” 16 Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.

17 David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. 18 David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. 19 Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. 20 Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

21 När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. 22 Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

23 Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. 24 Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” 25 Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

26 När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” 27 Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.

Saul dör på slagfältet

(1 Krön 10:1-12)

31 Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem och många stupade på Gilboaberget. Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor och bågskyttarna fann honom och sårade honom svårt. Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och genomborrar och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. Saul och hans tre söner dog den dagen, tillsammans med hans väpnare och alla hans närmaste män.

När israeliterna på andra sidan dalen och bortom Jordan hörde att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem.

Nästa dag när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans tre söner där de låg slagna på berget Gilboa. De högg då huvudet av Saul och tog hans tillhörigheter och skickade runt dem i landet för att alla, både i deras avgudatempel och bland folket, skulle få del av de goda nyheterna. 10 Sauls vapen lade de sedan i Astartes tempel och hängde upp hans kropp på stadsmuren i Bet-Shean.

11 Men när folket i Javesh[f] i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, 12 drog alla deras vapenföra män ut hela natten till Bet-Shean. Där tog de ner Sauls och hans söners kroppar från muren och förde dem sedan till Javesh. Därefter brände de kropparna 13 och begravde benen under tamariskträdet vid Javesh. Sedan fastade de i sju dagar.

Footnotes

  1. 28:3 Gudsmannen Samuel var död. Saul hade dödat alla präster (se kap 22) och dessutom rensat landet från medier och spåmän. Det fanns alltså ingen att fråga, varken ond eller god.
  2. 28:6 Efoden med urim (se 2:18) fanns hos den ende kvarlevande prästen som flytt till David.
  3. 28:13 Ordagrant: gud.
  4. 28:18 Se kap 15.
  5. 30:7 Se not till 2:18.
  6. 31:11 Javesh var den stad som Saul räddade när han just blivit vald till kung. Se 11:1-11.

28 Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»

David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»

Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.

Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig vid Gilboa.

Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och förskräcktes högeligen i sitt hjärta.

Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.

Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.» Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en andebesvärjerska.»

Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag säger dig.»

Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»

10 Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom missgärning.»

11 Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»

12 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju Saul.»

13 Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?» Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.»

14 Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig.

15 Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall göra.»

16 Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har vikit ifrån dig och blivit din fiende?

17 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt David.

18 Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.

19 HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»

20 Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett helt dygn hade han ingenting ätit.

21 Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna lyssnade till din begäran; Jag tog min själ i min hand och hörsammade den önskan du uttalade till mig.

22 Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter, innan du går dina färde.»

23 Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.

24 Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav osyrat bröd.

25 Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.

29 Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.

Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist fram, tillika med Akis,

sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från den dag han gick över till mig ända till denna dag.

Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke draga med med oss till strid, för att han icke under striden må bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?

Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'»

Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.

Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något som misshagar filistéernas hövdingar.»

David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot min herre konungens fiender?»

Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga: 'Han får icke draga upp med oss i striden.'

10 Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som hava kommit hit med dig; och när morgon haven stått bittida upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»

11 Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen drag tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till Jisreel.

30 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.

Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.

När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,

brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.

Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.

Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.

Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.

David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»

Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.

10 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

11 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka

12 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

13 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.

14 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»

15 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»

16 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.

17 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.

18 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.

19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.

20 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

21 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.

22 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»

23 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.

24 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»

25 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.

26 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»

27 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;

28 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;

29 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;

30 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;

31 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.

31 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.

Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.

När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.

Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig därpå.

Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock på sitt svärd och följde honom i döden.

Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och hans vapendragare, och därjämte alla hans män.

Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i dem.

Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget Gilboa.

Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.

10 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på Bet-Sans mur.

11 Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul,

12 stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo sig därefter till Jabes och förbrände dem där.

13 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes och fastade så i sju dagar.