Add parallel Print Page Options

Då kom männen från Kirjat-Jearim och tog arken till Avinadavs hus på bergshöjden. De avskilde också Avinadavs son Elasar till att ha ansvar för Herrens ark.

Samuel blir Israels domare

Arken stannade sedan i Kirjat-Jearim en lång tid, tjugo år. Men hela Israel sörjde och sökte[a] Herren. Då sa Samuel till dem: ”Om ni verkligen menar allvar med att återvända till Herren, måste ni göra er av med alla främmande gudar och astartegudinnor[b]. Håll er av hela ert hjärta till Herren, tjäna endast honom och ingen annan! Då kommer han att rädda er från filistéerna.” Då förstörde folket alla sina baalsgudar[c] och astartegudinnor och tillbad endast Herren.

Sedan sa Samuel till dem: ”Kom till Mispa allesammans, så ska jag be till Herren för er!” När de samlats i Mispa, öste de upp vatten och hällde ut det inför Herren.[d] Folket fastade också hela dagen och bekände: ”Vi har syndat mot Herren.”

Samuel var Israels domare i Mispa.

När filistéerna fick höra att israeliterna samlats vid Mispa, drog deras hövdingar ut till strid mot dem. När israeliterna fick höra det, blev de förskräckta. ”Fortsätt att be till Herren, vår Gud, om räddning från filistéerna!” sa de till Samuel.

Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till Herren som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till Herren för Israel och Herren svarade.

10 Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna för att gå till anfall, men Herren lät en stark åska dundra från himlen, så att filistéerna blev fullständigt panikslagna. Israeliterna kunde därför besegra dem, 11 och de jagade dem från Mispa ända till Bet Kar och dödade dem allesammans. 12 Samuel reste en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser[e]. Han sa: ”Herren har verkligen hjälpt oss!”

13 Nu var filistéerna besegrade och de invaderade inte mer Israel, för Herren var mot filistéerna så länge Samuel levde. 14 De israelitiska städerna mellan Ekron och Gat som hade erövrats av filistéerna, återlämnades till Israel och den israelitiska armén befriade de närliggande områdena. Det rådde också fred mellan Israel och amoréerna.

15 Samuel fortsatte att vara Israels domare under resten av sitt liv. 16 Varje år reste han runt i Israel för att döma i Betel, Gilgal och Mispa. 17 Men han återvände alltid till Rama där han bodde och därifrån styrde han Israel. I Rama byggde han också ett altare åt Herren.

Samuel och Saul

(8:1—15:35)

Saul blir Israels kung

Folket vill ha en kung

När Samuel blev äldre, tillsatte han sina söner som domare över Israel. Hans äldste son Joel och hans näst äldste son Avia dömde i Beer Sheva, men de följde inte alls i sin fars fotspår utan sökte egen orätt vinning: de tog emot mutor och vrängde rättvisan. Alla Israels äldste möttes i Rama hos Samuel. De sa: ”Du har blivit gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra oss, så som alla andra folk har!”

Samuel blev besviken när han hörde att de ville ha en kung och bad till Herren. Men Herren svarade: ”Låt dem få vad de vill ha! Det är mig de förkastar, inte dig. De vill inte längre ha mig till kung. Ända sedan jag förde dem ut ur Egypten har de gång på gång vänt mig ryggen och följt andra gudar och nu behandlar de dig på samma sätt. Gör som folket vill, men varna dem för hur det kommer att bli att lyda under en kung!”

10 Samuel berättade allt vad Herren sagt till dem som begärde en kung. 11 Han sa: ”En kung som ska härska över er kommer att ha rätt att ta ut era söner till krigstjänst, som ryttare eller vagnsförare eller till att springa framför hans vagnar. 12 Några kommer han att sätta till befäl över tusen eller femtio man. Andra kommer att tvingas plöja hans åkrar och ta in hans skördar eller sättas att tillverka hans vapen och vagnar. 13 Han kommer att ta era döttrar till att bereda salvor och parfymer och till att arbeta i hans kök och bageri. 14 Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivträd och ge dem till sina tjänstemän. 15 Han kommer att kräva en tiondel av er skörd åt sina hovmän och tjänstemän. 16 Han kommer att kräva att få era tjänare, de bästa åsnorna och det bästa av er boskap för sina personliga behov. 17 Han kommer att kräva en tiondel av era hjordar och ni kommer att bli hans slavar. 18 Ni kommer att ångra er och gråta bittert på grund av den kung som ni valt, men då ska Herren inte hjälpa er.”

19 Men folket vägrade lyssna till Samuels varningar och sa: ”Nej, vi måste ha en kung! 20 Vi vill vara som alla andra folk. Vi vill ha en kung som kan skipa rätt åt oss och leda oss och kämpa för oss i strid.”

21 Samuel berättade sedan för Herren vad folket hade sagt 22 och Herren svarade: ”Gör som de säger och ge dem en kung!” Då sa Samuel till dem att de skulle gå hem, var och en till sin stad.

Samuel möter Saul

Kish var en inflytelserik man från Benjamins stam. Han var son till Aviel och sonson till Seror som i sin tur var son till Bekorat och sonson till Afiach av Benjamins stam. Denne Kish hade en son som hette Saul. Han var den ståtligaste mannen i Israel och huvudet högre än någon annan i landet.

En dag hade Kishs åsnor sprungit bort, så han sände ut Saul och en tjänare för att söka efter dem. De gick genom Efraims bergsbygd, Shalishalandet, Shaalimsområdet och hela Benjamins land, men kunde inte hitta dem någonstans. När de till slut kom fram till Sufs land, sa Saul till tjänaren: ”Nu går vi hem, för nu är nog min far mer orolig för oss än för åsnorna.” Men tjänaren sa: ”Det finns en gudsman i den här staden. Hela folket ser upp till honom, för allt han säger slår in. Vi går dit. Kanske han kan tala om för oss vart vi ska ta vägen.”

”Men vi har väl inget att ge honom?” svarade Saul sin tjänare. ”Till och med vår mat i packningen är slut. Vi har ingenting att ge honom. Eller har vi något?” ”Jag har en kvarts sikel silver[f],” sa tjänaren. ”Jag kan ge honom det, så visar han vägen.”

När israeliterna förr i tiden gick för att rådfråga Gud, brukade man säga: ”Kom, så går vi till siaren!” På den tiden kallades profeterna för siare.

10 ”Det låter bra”, svarade Saul sin tjänare. ”Vi går dit.” Och så gick de mot staden där profeten bodde.

11 När de var på väg uppför sluttningen mot staden, fick de syn på några unga flickor som var på väg att hämta vatten och de frågade dem om siaren var där.

12 ”Ja”, svarade flickorna. ”Fortsätt bara rakt fram, så hittar ni honom. Han har just kommit till staden, för folket har en offerfest uppe på kullen. 13 När ni kommer till staden hittar ni honom innan han går upp på kullen för måltiden. Folket börjar inte äta förrän han har kommit och välsignat offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå alltså genast, så kan ni träffa honom nu!”

14 Saul och hans tjänare fortsatte då upp mot staden och just när de kom in genom portarna, mötte de Samuel som redan var på väg till offerplatsen.

15 Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat sig och sagt till Samuel: 16 ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man från Benjamins land till dig. Honom ska du smörja till furste för mitt folk. Han ska rädda dem från filistéerna, för jag har sett mitt folks nöd och hört deras rop.”

17 När Samuel fick se Saul, sa Herren: ”Det var den här mannen jag berättade för dig om! Han ska härska över mitt folk.”

18 Under tiden gick Saul fram till Samuel i stadsporten och frågade: ”Kan du tala om för mig var siaren bor?”

19 ”Det är jag som är siaren”, svarade Samuel. ”Gå upp till offerplatsen så länge, jag kommer strax efter. I dag ska ni äta tillsammans med mig. I morgon kan ni sedan fortsätta vidare och då ska jag också tala om för dig allt vad du vill veta. 20 Åsnorna som sprang bort för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har redan kommit till rätta. Och för övrigt: ska inte allt det härliga som finns i Israel tillfalla dig och din släkt?”

21 Saul sa: ”Jag är från Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den oansenligaste av alla i stammen! Varför talar du så till mig?”

22 Men Samuel förde Saul och hans tjänare in i den stora salen och gav dem de främsta platserna bland de inbjudna gästerna som var omkring trettio. 23 Sedan sa han till kocken att ta fram köttbiten, den som han gett honom och bett honom lägga undan. 24 Kocken tog då fram ett lårstycke[g] och det som hörde till det och placerade framför Saul.

”Ät!” sa Samuel. ”Det här köttstycket har varit bestämt åt dig ända sedan jag bjöd in till den här festen.” Saul åt då tillsammans med Samuel.

25 Och när de hade återvänt till staden efter festen, gick de upp på taket[h] för att prata. 26 I gryningen nästa morgon ropade Samuel till Saul på taket och sa: ”Stig upp! Jag ska följa dig ett stycke på vägen.” Saul steg upp och de gick ut tillsammans.

27 När de kom till utkanten av staden sa Samuel till Saul att skicka sin tjänare i förväg. Sedan sa han till Saul: ”Stanna här, för jag har ett budskap från Herren till dig.”

Footnotes

  1. 7:2 Den exakta innebörden av uttrycket är osäker.
  2. 7:3 Astarte var en krigs-, fruktbarhets- och kärleksgudinna som dyrkades i Mellanöstern.
  3. 7:4 Baal var en kanaaneisk fruktbarhetsgud, se noterna till 2 Mos 34:13 och 15.
  4. 7:6 Antagligen en symbol för att de utgöt sina hjärtan inför Herren och ångrade sig.
  5. 7:12 Even Haeser betyder hjälpstenen.
  6. 9:8 En kvarts sikel silver motsvarar cirka 3 gram. Silver- eller guldstycken användes som betalningsmedel.
  7. 9:24 Lårstycket var normalt reserverat för prästerna. Detta var en symbol för att Saul skulle bli invigd till tjänst för Gud.
  8. 9:25 Taken var platta och användes som extra rum.

Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar helgade de till att hava vården om HERRENS ark.

Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu efter HERREN.

Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder ifrån filistéernas hand.»

Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och tjänade HERREN allena.

Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där bedja till HERREN för eder.»

Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det in. för HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.

Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån filistéernas hand.»

Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer, till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för Israel, och HERREN bönhörde honom.

10 Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.

11 Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

12 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, i det han sade: »Allt härintill har HERREN hjälpt oss.»

13 Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.

14 Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och det tillhörande området tog Israel också igen ifrån filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.

15 Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.

16 Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och han dömde Israel på alla dessa platser.

17 Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem, och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt HERREN.

Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare över Israel

Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade sitt domarsäte i Beer-Seba.

Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.

Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel i Rama.

Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.»

Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.

Då sade HERREN till Samuel »Lyssna till folkets ord, och gör allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall vara konung över dem.

Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.

Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över dem.»

10 Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom, allt vad HERREN hade talat.

11 Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas löpa framför hans vagnar.

12 Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans vagnsredskap.

13 Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor.

14 Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem åt sina tjänare;

15 och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar och giva åt sina hovmän och tjänare.

16 Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt behov.

17 Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans trälar.

18 När I då ropen om hjälp för dem konungs skull som I själva haven utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

19 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej, en konung måste vi hava över oss.»

20 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig.»

21 Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till HERREN.

22 Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var och en till sin stad.»

I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit; och han var en rik man.

Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var huvudet högre än allt folket.

Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom; därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»

Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom Benjamins land, men de funno dem icke heller där.

När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för vår skull.»

Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava företagit oss.»

Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»

Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»

(Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud: »Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet kallade man fordom siare.)

10 Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.

11 När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de: »Är siaren här?»

12 De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en offerfest på offerhöjden.

13 Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I träffa honom.»

14 Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden, mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.

15 Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och sagt:

16 »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.»

17 När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen: »Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall styra mitt folk.»

18 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var siaren bor.»

19 Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag giva dig besked.

20 Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel, om icke dig och hela din faders hus?»

21 Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till mig på det sättet?»

22 Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass trettio män.

23 Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»

24 Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.

25 Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.

26 Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda åstad, han och Samuel.

27 När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss» -- och han fick gå -- »men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig höra vad Gud har talat.»