Add parallel Print Page Options

Saul och David

(16:1—31:13)

Samuel smörjer David till kung

16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit[a]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”

”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”

Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.

När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”

10 På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” 11 Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”

12 Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”

13 Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.

David i Sauls tjänst

14 Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. 15 Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. 16 Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” 17 Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

18 En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” 19 Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. 20 Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

21 David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. 22 Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

23 Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

David och Goljat

Goljat utmanar Israel

17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.

Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[b] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.

12 David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. 13 De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. 16 Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.

17 Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! 18 Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! 19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”

20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. 24 När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.

25 ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”

26 David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” 27 Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.

28 Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”

29 ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” 30 Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. 31 Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.

David dödar Goljat

32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”

33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”

34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”

”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.

”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.

41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”

45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”

48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. 50 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. 51 David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.

Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten

När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. 52 Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. 53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.

54 David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. 56 ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. 57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.

58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”

Davids och Jonatans vänskap

Saul blir avundsjuk på David

18 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.

När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. Kvinnorna dansade och sjöng:

”Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen!”

Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” Och från den dagen såg kung Saul med avund på David.

10 Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt[c] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11 och plötsligt kastade[d] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.

12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. 13 Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.

14 David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. 15 Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16 Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.

David gifter sig med Sauls dotter

17 En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.[e] Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”

18 ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. 19 Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.

20 Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. 21 ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” 22 Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. 23 Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”

24 När Sauls män rapporterade detta till kungen, 25 sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.

26 David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, 27 hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.

28 När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David[f], 29 blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. 30 Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.

Saul försöker döda David

19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.”

När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade Herren hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?”

Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant Herren lever, David ska inte dödas.” Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare.

Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten.

Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från Herren över honom igen. När då David spelade på harpan, 10 försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten.

Mikal räddar Davids liv

11 Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” 12 Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan.

13 Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. 14 När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. 15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. 16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen.

17 ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!”

Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.”

18 Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot[g] där de båda stannade. 19 Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, 20 och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera.

21 När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. 22 Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama 23 och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. 24 Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?”

Jonatan räddar Davids liv

20 David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!”

David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant Herren lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!”

”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan.

David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför Herren, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!”

”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” 10 Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?”

11 ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans 12 och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! 13 Om han verkligen vill skada dig, får Herren straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! 14 Visa Herrens godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas[h] 15 och sedan också mot min släkt efter det att Herren har utplånat alla Davids fiender från jorden!”

16 Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” 17 Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.

18 Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. 19 I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. 20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att Herren sänder dig härifrån omedelbart. 23 Herren vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”

24 David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. 25 Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. 26 Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren[i]. 27 Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?”

28 Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. 29 Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”

30 Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? 31 Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!”

32 ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” 33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. 34 Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David.

35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.

36 ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.”

Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, 38 skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, 39 men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. 40 Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.

41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. 42 Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i Herrens namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”

43 Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.

David ber om bröd

21 David kom till staden Nov för att träffa prästen Achimelek och prästen blev förskräckt när han fick se honom.

”Varför är du ensam?” frågade han. ”Har du ingen med dig?” ”Kungen har sänt ut mig på ett uppdrag”, svarade David. ”Ingen får veta varför jag är här. Jag har stämt möte med mina män på en annan plats. Kan du ge mig något att äta? Jag behöver fem bröd eller vad du kan avvara.”

”Jag har inget vanligt bröd”, svarade prästen. ”Här finns bara det heliga brödet[j]. Men du kan ta det, om dina män har hållit sig borta från kvinnor.” ”Ja, kvinnor har hållits borta från oss, som alltid när jag drar ut i strid[k]”, svarade David. ”Manskapets utrustning är helgad även i vanliga uppdrag och ännu mer nu.”

Då gav prästen honom av det heliga brödet, eftersom det inte fanns annat än skådebrödet som hade legat inför Herren och som hade bytts ut mot färskt bröd. Men en av Sauls tjänare, ledaren för hans herdar, edomiten Doeg, befann sig där då, för han var kvar hos Herren.

David frågade sedan Achimelek om han inte hade ett spjut eller ett svärd att ge honom. ”Jag fick inget vapen med mig, när jag i all hast blev tvungen att ge mig i väg på kungens uppdrag”, sa David. ”Jo”, svarade prästen. ”Jag har det svärd som tillhörde filistén Goljat, honom som du dödade i Terebintdalen. Det är inlindat i tyg och ligger bakom efoden. Ta det om du vill! Jag har inget annat svärd.” ”Utmärkt!” svarade David. ”Hämta det åt mig! Bättre svärd finns inte.”

David spelar vansinnig

10 Sedan skyndade sig David därifrån. Han flydde bort från Saul till kung Akish i Gat.[l] 11 Men Akish män sa till honom: ”Är inte han Israels kung? Det var väl honom som folket hyllade genom att dansa och sjunga:

’Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen?’ ”

12 David lade märke till deras ord och blev rädd för Akish, kungen i Gat. 13 Han började spela vansinnig. Han gjorde märken i dörrarna i stadsporten och lät spottet rinna ner i skägget. 14 Då sa kung Akish till sina män: ”Måste ni föra hit en galning? 15 Har vi inte nog med sådana redan? Måste ni släpa hit den där för att han ska visa sina galenskaper för mig? Varför skulle jag släppa in en sådan i mitt hus?”

David i Adullams grotta

22 David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom.

David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet.

Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.”

Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. 10 Achimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.”

Saul avrättar åttiofem präster

11 Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, 12 sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. 13 ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?”

14 ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! 15 Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.”

16 ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. 17 Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda Herrens präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda Herrens präster.

18 ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. 19 Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. 20 Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David.

21 När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster, 22 sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. 23 Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.”

David räddar staden Keila

23 En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. Då frågade David Herren: ”Ska jag anfalla dem?” Herren svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?”

David frågade då Herren än en gång, men Herren svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden[m] med sig.

Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män.

När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. 10 Herre Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. 11 Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? Herre Israels Gud, svara mig, din tjänare!” Herren svarade: ”Ja, han kommer.” 12 ”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade Herren.

David gömmer sig ute i vildmarken

13 David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. 14 David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David.

15 När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. 16 Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. 17 ”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” 18 De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.

19 Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. 20 Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!”

21 Herren ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. 22 ”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. 23 Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” 24 Sedan återvände Sifs män hem före Saul.

David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. 25 Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. 26 Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män.

27 Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” 28 Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan.

David skonar Sauls liv

24 David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män.

”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad Herren menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln.

Footnotes

  1. 16:2 Han var tvungen att gå genom den stad där Saul bodde.
  2. 17:7 Kanske ungefär en decimeter.
  3. 18:10 bar sig åt som en besatt är översatt från det hebreiska ordet som egentligen betyder profetera. Sammanhanget visar dock vilken typ av beteende det handlade om.
  4. 18:11 Eller höjde.
  5. 18:17 En del av den utlovade belöningen till den man som dödade Goljat. Se 17:25.
  6. 18:28 Enligt Septuaginta: …hur mycket Israels folk älskade honom.
  7. 19:18 Najot var orten där profetlärjungarna bodde.
  8. 20:14 Den hebreiska texten är svårförståelig och den exakta innebörden osäker.
  9. 20:26 Den som var oren enligt lagen fick inte delta i offermåltiderna. Orenheten kunde ha många olika orsaker.
  10. 21:4 Det heliga brödet var sannolikt skådebröd (2 Mos 25:30).
  11. 21:5 Grundtextens innebörd är osäker och kan kanske också betyda att kvinnor hållits på avstånd under de senaste dagarna. Översättningen av versens senare del är ännu mer osäker.
  12. 21:10 Gat var en av filistéernas fem stora städer och kung Akish en av deras fem hövdingar.
  13. 23:6 Se not till 2:18.

16 Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till konung.»

Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'

Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den jag säger dig.»

Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta och frågade: »Allt står väl rätt till?»

Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen eder och kommen med mig tid offret.» Och han helgade Isai och hans söner och inbjöd dem till offret.

När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso står HERRENS smorde här inför honom.»

Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för ögonen men HERREN ser till hjärtat.»

Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»

Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»

10 På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»

11 Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer hit.»

12 Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå upp och smörj honom, ty denne är det.»

13 Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.

14 Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en ond ande från HERREN.

15 Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud kväljer dig,

16 må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så skall det bliva bättre med dig.»

17 Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till mig.»

18 En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med honom.»

19 Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din son David, som vaktar fåren.»

20 Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till Saul.

21 Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.

22 Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»

23 När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom.

17 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.

Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna.

Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig.

Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.

Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.

Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg.

Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.

Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.

Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»

10 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!

11 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.

12 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.

13 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.

14 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.

15 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem.

16 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där.

17 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.

18 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.

19 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.»

20 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.

21 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.

22 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.

23 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det.

24 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen.

25 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.»

26 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?»

27 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.»

28 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»

29 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.»

30 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut.

31 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom.

32 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»

33 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.»

34 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,

35 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.

36 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»

37 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»

38 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.

39 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.

40 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.

41 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom.

42 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.

43 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar.

44 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»

45 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.

46 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud.

47 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.»

48 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes.

49 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.

50 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,

51 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.

52 Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.

53 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.

54 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»

56 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»

57 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.

58 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»

18 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.

Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.

Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.

Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte

Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.

Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.

Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.»

Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»

Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent.

10 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.

11 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger.

12 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul.

13 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare.

14 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom.

15 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer.

16 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.

17 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»

18 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens måg?»

19 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten Adriel. --

20 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade detta för Saul, behagade det honom.

21 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu bliva min måg.»

22 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg.»

23 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»

24 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David sagt.»

25 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom filistéernas hand.

26 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan tiden ännu var förlupen,

27 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter Mikal till hustru.

28 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom kär.

29 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet.

30 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket berömt.

19 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven.

Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.

Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.

Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort har varit till stort gagn för dig.

Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, och HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»

Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant HERREN lever, han skall icke dödas.»

Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.

När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de flydde för honom.

Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.

10 Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.

11 Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal, Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»

12 Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav sig på flykten och kom så undan.

13 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över honom.

14 När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade hon: »Han är sjuk.»

15 Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till mig, så att jag får döda honom.»

16 Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.

17 Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»

18 När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.

19 Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.

20 Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare, kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.

21 När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare, för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades också dessa av hänryckning.

22 Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man svarade: »De äro i Najot vid Rama.»

23 Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid Rama.

24 Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man säga: »Är ock Saul bland profeterna?»

20 Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har jag begått mot dig fader, eftersom han står efter mitt liv?»

Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta för mig? Nej, så skall icke ske.»

Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han: 'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever: det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»

Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra för dig.»

David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.

Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'

Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min ofärd.

Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du föra mig till din fader?»

Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso omtala det för dig.»

10 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta, eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»

11 Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de gingo båda ut på marken.

12 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.

13 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.

14 Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig, så att jag slipper att dö?

15 Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifrån jorden?»

16 Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.

17 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom, ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;

18 Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.

19 Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig bredvid Eselstenen.

20 Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom sköte jag till måls.

21 Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.

22 Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN dig bort.

23 Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.»

24 Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne, satte konungen sig till bords för att äta.

25 Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.

26 Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»

27 Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen, dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»

28 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få gå till Bet-Lehem;

29 han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden, och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»

30 Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: »Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam för din moders blygd!

31 Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit till mig, ty han är dödens barn.»

32 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför skall han dödas? Vad har han gjort?»

33 Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.

34 Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull, därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.

35 Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.

36 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över honom.

37 Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju framför dig, längre bort.»

38 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig, stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.

39 Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och David visste det.

40 Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»

41 Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan; och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David grät överljutt.

42 Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.'»

43 Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i staden igen.

21 Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför kommer du ensam och har ingen med dig?»

David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och mina män har jag visat till det och det stället.

Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas.»

Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till hands; allenast heligt bröd finnes -- om eljest dina män hava avhållit sig från kvinnor.»

David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen, kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»

Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte, men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd samma dag det gamla togs bort.

Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av Sauls herdar.

Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag krävde så stor skyndsamhet.»

Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes, inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig, så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade: »Dess like finnes icke; giv mig det.»

10 Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till Akis, konungen i Gat.

11 Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'

12 David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen frukta för Akis, konungen i Gat.

13 Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.

14 Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen beter sig. Varför fören I honom till mig?

15 Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»

22 Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra detta, kommo de ditned till honom.

Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man slöto sig så till honom.

Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig.»

Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo stanna hos denne, så länge David var på borgen.

Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.

Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att alla hans tjänare stodo omkring honom,

sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören, I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och underhövitsmän?

Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till att stämpla mot mig, såsom nu sker.»

Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob.

10 Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav honom ock filistéen Goljats svärd.»

11 Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de kommo alla till konungen.

12 Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör dig, min herre.»

13 Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig, du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»

14 Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?

15 Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom? Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om allt detta.»

16 Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och hela din faders hus.»

17 Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom: »Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina händer till att stöta ned HERRENS präster.

18 Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.

19 Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor och får blevo slagna med svärdsegg.

20 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar, kom undan, och denne flydde bort till David.

21 Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS präster.

22 Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.

23 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv, han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»

23 Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att belägra Kegila, och de plundra logarna.»

Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå filistéerna och fräls Kegila.»

Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot filistéernas här!»

Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva filistéerna i din hand.»

Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.

När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han efoden med sig ditned.

Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar.»

Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga ned till Kegila och där innesluta David och hans man.

Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»

10 Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för min skull.

11 Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma hitned.»

12 David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»

13 Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt undan från Kegila avstod han från att draga ut.

14 Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter honom, men Gud gav honom icke i hans hand.

15 Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul hade dragit ut för att söka döda honom.

16 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och styrkte hans mod i Gud.

17 Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min fader Saul.»

18 Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.

19 Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.

20 Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra det. står sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»

21 Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven velat spara mig bekymmer.

22 Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket listig.

23 Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet, skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland alla Juda ätter.»

24 Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.

25 När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter David in i öknen Maon.

26 Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna David och hans män för att taga dem till fånga

27 kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty filistéerna hava fallit in i landet.»

28 Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot.

24 Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis bergfästen.

Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade man för honom att David var i En-Gedis öken.

Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog åstad för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna.

Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David och hans män sutto längst inne i grottan.

Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din hand, så att du far göra med honom vad du finner för gott.» Då stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.

Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade skurit av fliken på Sauls mantel.

Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde, att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS Smorde.»

Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,

då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.

10 Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors ord, som säga att David söker din ofärd?

11 Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.

12 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.

13 HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas mig på dig, men min hand skall icke röra dig.

14 Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»

15 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!

16 Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din hand.»

17 När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »De är ju din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.

18 Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.

19 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din hand.

20 Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du denna dag har gjort mig.

21 Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels konungadöme skall förbliva i din hand.

22 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders hus.»

23 Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David och hans män drogo upp till borgen.

25 Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i Rama. Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.

I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen getter. Och han höll just då på att klippa sina får i Karmel.

Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.

När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,

sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från mig.

Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.

Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de hava varit i Karmel.

Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad du kan hava till hands.»

När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de stilla.

10 Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina herrar.

11 Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka jag icke ens vet varifrån de äro?»

12 Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.

13 Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid trossen.

14 Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa vår herre, men han visade av dem.

15 Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi voro därute på marken.

16 De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.

17 Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»

18 Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på åsnor.

19 Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.

20 När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget, fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så att hon måste möta dem.

21 Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.

22 Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar till i morgon.»

23 Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.

24 Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig, och hör på din tjänarinnas ord.

25 Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han, och dårskap bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke sett de män som du, min herre, sände.

26 Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå Nabal.

27 Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört till min herre, givas åt de män som följa min herre.

28 Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande, eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till något ont, så länge du lever.

29 Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga det bort.

30 När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,

31 skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»

32 Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har sänt dig mig till mötes!

33 Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv, som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand!

34 Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»

35 Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom; och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»

36 När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det blev dager.

37 Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.

38 Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han dog.

39 När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN, som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!» Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få henne till sin hustru.

40 När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig till hustru åt sig.»

41 Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres tjänares fötter.»

42 Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna, likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans hustru.

43 David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att dessa båda blevo hans hustrur.

44 Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lais' son, från Gallim.

26 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»

Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.

Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,

sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade kommit.

Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen, och folket var lägrat runt

Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»

Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.

Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva giva honom mer än den.»

Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»

10 Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;

11 men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå vår väg.

12 Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung sömn falla över dem.

13 Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort mellan dem.

14 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: »Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du som så ropar till konungen?»

15 David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.

16 Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»

17 Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst, min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»

18 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?

19 Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort och tjäna andra gudar.'

20 Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»

21 Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse.»

22 David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en av dina män komma hitöver och hämta det.

23 Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.

24 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så så ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han räddar mig ur all nöd.»

25 Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

27 Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så undkommer jag hans hand.»

Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till Akis, Maoks son, konungen i Gat.

Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.

Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till Gat, sökte han icke vidare efter honom.

Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden hos dig?»

Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag under Juda konungar.

Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år och fyra månader.

Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända intill Egyptens land.

Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom till Akis.

10 När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör kainéerna.»

11 Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas land.'»

12 Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare för alltid.

28 Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»

David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»

Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.

Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig vid Gilboa.

Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och förskräcktes högeligen i sitt hjärta.

Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.

Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.» Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en andebesvärjerska.»

Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag säger dig.»

Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»

10 Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom missgärning.»

11 Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»

12 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju Saul.»

13 Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?» Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.»

14 Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig.

15 Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall göra.»

16 Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har vikit ifrån dig och blivit din fiende?

17 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt David.

18 Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.

19 HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»

20 Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett helt dygn hade han ingenting ätit.

21 Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna lyssnade till din begäran; Jag tog min själ i min hand och hörsammade den önskan du uttalade till mig.

22 Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter, innan du går dina färde.»

23 Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.

24 Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav osyrat bröd.

25 Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.

29 Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.

Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist fram, tillika med Akis,

sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från den dag han gick över till mig ända till denna dag.

Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke draga med med oss till strid, för att han icke under striden må bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?

Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'»

Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.

Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något som misshagar filistéernas hövdingar.»

David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot min herre konungens fiender?»

Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga: 'Han får icke draga upp med oss i striden.'

10 Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som hava kommit hit med dig; och när morgon haven stått bittida upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»

11 Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen drag tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till Jisreel.

30 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.

Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.

När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,

brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.

Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.

Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.

Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.

David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»

Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.

10 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

11 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka

12 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

13 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.

14 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»

15 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»

16 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.

17 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.

18 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.

19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.

20 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

21 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.

22 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»

23 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.

24 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»

25 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.

26 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»

27 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;

28 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;

29 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;

30 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;

31 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.

31 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.

Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.

När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.

Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig därpå.

Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock på sitt svärd och följde honom i döden.

Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och hans vapendragare, och därjämte alla hans män.

Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i dem.

Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget Gilboa.

Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.

10 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på Bet-Sans mur.

11 Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul,

12 stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo sig därefter till Jabes och förbrände dem där.

13 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes och fastade så i sju dagar.