Add parallel Print Page Options

Salomos regering

(1:1—9:31)

Salomo ber Gud om vishet

(1 Kung 3:4-15)

Salomo, Davids son, hade nu etablerat sin kungamakt, och Herren, hans Gud, var med honom och gjorde honom mycket mäktig.

Salomo talade till hela Israel, till både högre och lägre officerare, alla domare och alla ledare i Israel, familjeöverhuvuden. Salomo och hela församlingen gick till offerplatsen i Givon, där Guds uppenbarelsetält var, som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. Men Guds ark hade David flyttat från Kirjat-Jearim till den plats han hade ställt i ordning åt den; han hade satt upp ett tält åt den i Jerusalem. Men kopparaltaret, som Besalel, Uris son och Hurs sonson, hade gjort, stod framför Herrens boning i Givon. Nu uppsökte Salomo och de församlade det. Salomo gick upp till kopparaltaret inför Herren i uppenbarelsetältet och offrade 1 000 brännoffer på det.

Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sa: ”Be mig om vad du vill, så ska du få det!”

Salomo svarade Gud: ”Du har visat stor nåd mot min far David och gjort mig till kung efter honom. Herre Gud, uppfyll nu ditt löfte till min far David, för du har gjort mig till kung över ett folk som är lika talrikt som stoftet på jorden. 10 Ge mig nu vishet och kunskap, så att jag kan leda detta folk, för vem kan styra ditt folk som är så stort?”

11 Gud svarade Salomo: ”Därför att din största önskan var detta, och därför att du inte bad om rikedom, välfärd och ära eller dina fienders liv, och inte heller ett långt liv, utan om vishet och kunskap för att kunna leda mitt folk, som jag har gjort dig till kung över –  12 därför ska jag ge dig vishet och kunskap. Jag ska också ge dig mer rikedom, välfärd och ära än någon kung någonsin haft före dig eller någonsin kommer att ha.”

13 Sedan begav sig Salomo till Jerusalem från offerplatsen i Givon, från uppenbarelsetältet, och han regerade över Israel.

Salomos oerhörda rikedom

(1 Kung 10:26-29; 2 Krön 9:25-28)

14 Salomo samlade också vagnar och hästar. Han hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, dels i vagnstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. 15 Silvret och guldet var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. 16 Salomos hästar köptes i Egypten[a] och Kuve. Kungens uppköpare importerade dem från Kuve. 17 Varje vagn som de importerade från Egypten kostade 600 siklar silver och en häst 150 siklar[b]. De exporterade dem också till hettiternas och araméernas kungar.

Salomo bygger templet

Salomo planerar tempelbygget

(1 Kung 5:1-18)

Salomo planerade nu att bygga ett tempel åt Herren och ett kungapalats åt sig själv. Han kallade in 70 000 bärare, 80 000 stenhuggare i bergen och 3 600 förmän.

Salomo sände detta meddelande till kung Hiram i Tyros:

”Gör som du gjorde mot min far David när du sände cederträ till honom så att han kunde bygga ett palats åt sig att bo i. Jag vill nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn och helga det åt honom. Där ska man tända välluktande rökelse inför honom, placera skådebröden och bära fram brännoffer varje morgon och kväll, på sabbaterna och vid nymånadsfester och högtider som är föreskrivna av Herren, vår Gud. För så ska det för alltid vara i Israel. Det tempel jag ska bygga kommer att vara stort, för vår Gud är större än alla andra gudar. Men vem kan bygga ett hus åt honom, när inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma honom? Och vem är då jag att jag skulle kunna bygga ett hus åt honom, annat än för att tända offereld inför honom?

Skicka mig därför en kunnig man som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn, samt i purpurrött, karminrött och blått garn och snida och gravera. Han ska arbeta tillsammans med de yrkesmän som finns i Juda och Jerusalem och som min far David utsåg.

Sänd mig också cederträ, cypressträ och almugträ[c] från Libanons skogar, för jag vet att dina män är skickliga i att hugga timmer på Libanon. Mina män ska tillsammans med dina förse mig med en stor mängd timmer, för det hus jag ska bygga ska bli stort och magnifikt. 10 Jag ger männen som hugger timret 20 000 säckar[d] tröskat vete, 20 000 säckar korn, 600 kubik[e] vin och 600 kubik olja.”

11 Kung Hiram av Tyros svarade i ett brev till kung Salomo:

”Det är för att Herren älskar sitt folk som han har gjort dig till dess kung.”

12 Hiram fortsatte:

”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som skapade himmel och jord och som har gett David en sådan vis, klok och förståndig son att bygga ett hus åt Herren och ett kungapalats åt sig själv. 13 Jag ska nu sända dig mäster[f] Hiram, en skicklig yrkesman. 14 Han är son till en danitisk kvinna och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, koppar och järn, sten och trä, purpurrött, blått och fint lingarn. Han är en skicklig gravör och kan förverkliga vilket konstverk som helst som åläggs honom. Han kommer att arbeta tillsammans med dina yrkesmän och dem som utsågs av min herre David, din far.

15 Sänd nu, min herre, vetet, kornet, oljan och vinet du nämnde, till dina tjänare, 16 så ska vi på Libanons berg hugga allt det timmer du behöver och föra det till dig på flottar över havet till Jafo. Därifrån kan du sedan frakta det upp till Jerusalem.”

17 Salomo företog en folkräkning av alla främlingar i Israel, efter den som hans far David hade gjort, och de var 153 600. 18 Han utsåg 70 000 av dessa till bärare, 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till förmän som skulle hålla folket i arbete.

Templet börjar byggas

(1 Kung 6:1-38)

Så började Salomo bygga Herrens hus på Moria berg i Jerusalem, där Herren visat sig för hans far, kung David, på den plats som David gjort i ordning på jevusén Ornans tröskplats. Han började bygga på den andra dagen[g] i andra månaden av sitt fjärde regeringsår.

När Salomo byggde Guds hus, lade han grunden så att den blev 30 meter lång och 10 meter bred. Portalen, som låg framför templet, var 10 meter bred, liksom själva templet, och höjden var 10 meter[h]. Han belade insidan med rent guld.

Det stora rummet klädde han med panel av cypressträ, som han klädde med rent guld och prydde med palmer och kedjor. Han smyckade huset ytterligare med dyrbara stenar. Guldet som han använde kom från Parvajim. Han belade templets väggar, bjälkar, dörrar och trösklar med guld och graverade keruber på väggarna.

Han gjorde också det allra heligaste. Dess bredd motsvarade templets, och det var 10 meter långt och 10 meter brett. Han belade det med 21 ton[i] finaste guld. Guldet till spikarna vägde 600 gram. De övre rummen belade han också med guld. 10 Inne i det allra heligaste gjorde Salomo två skulpturer, två keruber, belagda med guld. 11 Den sammanlagda längden på kerubernas vingar var 10 meter. Den ena kerubens ena vinge, som var 2,5 meter lång, rörde vid tempelväggen, och dess andra vinge, också 2,5 meter, rörde vid den andra kerubens vinge. 12 Den andra kerubens ena vinge, som också var 2,5 meter lång, rörde vid tempelväggen, och dess andra vinge, även den 2,5 meter, rörde vid den första kerubens vinge. 13 Dessa kerubers vingar bredde alltså ut sig 10 meter. De stod på sina fötter med ansiktena mot det yttre rummet. 14 Framför ingången till det allra heligaste gjorde han ett förhänge av blått, purpurrött, karminrött och vitt lingarn, som han smyckade med keruber.

15 Därefter gjorde Salomo två pelare, sjutton och en halv meter höga, och varje kapitäl upptill var 2,5 meter högt. 16 Han gjorde också kedjor till koret[j] och satte dem högst upp på pelarna med 100 granatäpplen fästa vid kedjorna. 17 Han placerade pelarna framför templet, en till höger och en till vänster. Den till höger kallade han Jakin, och den till vänster Boas.

Hirams skickliga hantverk

(1 Kung 7:23-40)

Han gjorde sedan ett kopparaltare som var 10 meter långt, 10 meter brett och 5 meter högt. Han gjorde Havet av gjutgods, runt, 5 meter i diameter och hälften så högt, med en omkrets på 15 meter. Runt kanten, nertill, fanns ett mönster av oxar, tio på varje halvmeter, i två rader. De var gjutna i samma stycke som själva Havet. Havet stod på tolv oxar. Tre av dem var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade på dem, och deras bakdelar var vända inåt. Havet var en handsbredd tjockt, och kanten var formad som i en skål, så att den liknade en utslagen lilja. Det rymde 90 000 liter[k].

Han lät också göra tio vattenfat och ställde fem på den högra sidan och fem på den vänstra. De skulle användas till tvättning, och i dem skulle man skölja det som hörde till brännoffren. Prästerna skulle tvätta sig i Havet.

Sedan gjorde han enligt föreskrifterna tio lampställ av guld, som han placerade i templet, fem till höger och fem till vänster. Han gjorde tio bord och ställde fem till höger och fem till vänster. Han gjorde också 100 skålar av rent guld.

Därefter gjorde han prästernas gård och den stora förgården med dess dörrar. Dörrarna belade han med koppar. 10 Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. 11 Hiram gjorde också grytorna, skovlarna och offerskålarna.

Han fullbordade det arbete som han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo i Guds hus:

12 De två pelarna,

de skålliknande pelarhuvudena,

de två flätverken som dekorationer på pelarhuvudena,

13 400 granatäpplen till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, som dekorerade de skålformade pelarhuvudena,

14 de tio ställen med tio fat,

15 Havet och de tolv oxarna under det,

16 grytorna, skovlarna och skålarna med alla tillhörande föremål.

Mäster Hiram tillverkade alla föremålen åt kung Salomo till Herrens hus i polerad koppar. 17 Kungen lät gjuta dem i lerformar på Jordanslätten mellan Suckot och Saretan. 18 Salomo gjorde så mycket av alla dessa ting att vikten av koppar inte kunde fastställas.

19 Salomo gjorde alla föremålen i Guds hus,

det gyllene altaret och borden för skådebröden,

20 lampställen med sina lampor av rent guld, som skulle tändas framför det inre rummet enligt föreskrifterna,

21 blomsterdekorationerna, lamporna och tängerna av guld, ja, av renaste guld,

22 vidare knivarna, skålarna, pannorna och fyrfaten av rent guld, liksom dörrarna till templet, de inre dörrarna till det allra heligaste, och till templets huvudingång. Allt detta gjordes alltså av guld.

När allt arbete Salomo gjorde för Herrens hus var klart, förde han in det som blivit helgat åt Herren av hans far David: silvret och guldet och alla kärlen, och lade dem i skattkammaren i Guds hus.

Salomo inviger templet

Arken förs till templet

(1 Kung 8:1-13)

Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna till Jerusalem, för att hämta Herrens ark från Sion, Davids stad. Alla israeliterna samlades hos kungen för högtiden i sjunde månaden.

När alla Israels äldste hade kommit, lyfte leviterna arken. De bar upp arken och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. De levitiska prästerna hämtade dem dit. Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas.

Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar, som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna. Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag.

10 Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när Herren hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten.

11 Prästerna lämnade helgedomen. Alla prästerna hade renat sig, oberoende av avdelning. 12 Alla de levitiska sångarna, Asaf, Heman och Jedutun och deras söner och släktingar, var klädda i fint linne och stod på östra sidan om altaret med cymbaler, harpor och lyror, tillsammans med 120 präster som blåste i trumpeter, 13 och tillsammans stämde trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt upp i lovprisning och tacksägelse till Herren. När trumpeterna, cymbalerna och de övriga instrumenten ljöd, prisade man Herren:

”Han är god.
    Hans nåd varar i evighet.”

Då fylldes huset, Herrens hus, av ett moln, 14 så att prästerna inte kunde fortsätta sin tjänstgöring. Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.

Salomo välsignar folket

(1 Kung 8:14-21)

Salomo sa då:

Herren har sagt att han ska bo i dunklet,
men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig,
och en plats, där du kan bo i evighet.”

Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem, medan de stod upp.

Han sa:

”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: ’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Jag har inte heller utvalt någon att vara furste över mitt folk Israel. Men nu har jag valt Jerusalem för att mitt namn ska vara där och David till att härska över mitt folk Israel.’

Min far David tänkte bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds namn, men Herren sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’ 10 Herren har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som Herren har lovat, och jag har byggt templet åt Herrens, Israels Guds, namn 11 och gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som Herren slutit med israeliterna.”

Salomos invigningsbön

(1 Kung 8:22-53)

12 Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför Herrens altare och sträckte ut sina händer. 13 Han hade gjort en plattform av koppar och ställt den mitt på förgården; den var 2,5 meter lång, 2,5 meter bred och 1,5 meter hög. Salomo steg upp på plattformen, böjde knä inför de församlade israeliterna och sträckte ut sina händer mot himlen.

14 Han sa:

Herre, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, vare sig i himlen eller på jorden! Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare när de helhjärtat vandrar dina vägar. 15 Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat.

16 Herre, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever efter min lag så som du har gjort.’ 17 Ja, Herre, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse!

18 Men skulle Gud vilja bo på jorden tillsammans med människor? När inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! 19 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, Herre, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, ber inför dig! 20 Låt din blick vaka över detta tempel dag och natt, över denna plats, där du har sagt att ditt namn ska vara! Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats! 21 Hör din tjänares och ditt folk Israels böner, när de ber vända mot denna plats! Ja, från den plats där du bor, från himlen, och när du hör, förlåt!

22 När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, 23 lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Straffa den skyldige och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet.

24 Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig, och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar inför dig om nåd i detta tempel, 25 lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav dem och deras förfäder.

26 När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig, och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, 27 lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra, och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk.

28 Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller fiender belägrar deras städer, ja, vilken sjukdom eller plåga det än kommer, 29 och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga och smärta – och sträcker ut sina händer mot detta hus, 30 hör det då från himlen, där du bor. Förlåt, och ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja, endast du känner människornas innersta. 31 Då ska de frukta dig och vandra dina vägar så länge de lever i det land du gav våra förfäder.

32 Om en främling, som inte tillhör ditt folk Israel, kommer från ett avlägset land, för ditt stora namns, din mäktiga hands och din utsträckta arms skull, och de kommer och ber vända mot detta tempel, 33 hör då från himlen, där du bor, och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och inse att detta tempel, som jag har byggt, är kallat efter ditt namn.

34 Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sina fiender och de ber till dig, vända mot denna stad, som du har utvalt, och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, 35 hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt.

36 Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till ett annat land, nära eller fjärran, 37 och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda, 38 och om de då, där i sitt fångenskapsland, vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, 39 hör då från himlen, där du bor, deras bön och vädjan, och skaffa dem rätt! Förlåt ditt folk som har syndat mot dig!

40 Min Gud, låt dina ögon se och dina öron höra alla böner som bes på denna plats!

41 Herre, Gud, res dig och gå till din viloplats,
    du och din makts ark!
Låt dina präster, Herre Gud, få vara klädda i räddning,
    och låt dina fromma få glädjas över din godhet!
42 Herre Gud, förkasta inte din smorde.
    Tänk på din nåd gentemot din tjänare David!”

Herrens härlighet fyller templet

(1 Kung 8:62-66)

När Salomo hade slutat att be, kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren. Herrens härlighet uppfyllde templet. Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde det. När alla israeliterna såg hur elden och Herrens härlighet kom ner över templet, föll de ner med ansiktet mot marken och tillbad och prisade Herren:

”Han är god
    och hans nåd varar i evighet!”

Kungen och allt folket frambar offer till Herren. Kung Salomo offrade 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela folket Guds hus. Prästerna intog sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument, som kung David gjort för tacksägelse och själv använt för att prisa Herren: ”Hans nåd varar i evighet.” Prästerna, som stod mitt emot leviterna, blåste i sina trumpeter, och alla israeliterna stod upp.

Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför Herrens hus, och där offrade han brännoffer och matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, då kopparaltaret som Salomo gjort inte kunde rymma allt brännoffer och matoffer och fettstyckena.

Salomo firade högtiden i sju dagar tillsammans med hela Israel, en mycket stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. Den åttonde dagen hölls en högtidssamling, för de hade firat altarets invigning i sju dagar och högtiden i sju dagar. 10 Men på den tjugotredje dagen i sjunde månaden skickade han hem folket, som var glada och lyckliga över allt det goda Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.

Gud talar till Salomo

(1 Kung 9:1-9)

11 Salomo färdigställde så Herrens hus och kungapalatset. Han lyckades med allt han föresatt sig att göra i Herrens hus och i sitt eget palats. 12 Då visade sig Herren en natt för Salomo och sa:

”Jag har hört din bön och valt denna plats åt mig för offer.

13 Om jag stänger till himlen, så att det inte kommer något regn, eller om jag befaller gräshoppor att härja landet, eller om jag sänder epidemier över mitt folk, 14 och mitt folk, som är kallat efter mitt namn, då ödmjukar sig och ber till mig, söker mig och vänder om från sina onda vägar, ska jag lyssna till dem från himlen och förlåta deras synder och bota deras land. 15 Jag ska öppna mina ögon och öron till de böner som bes på den här platsen. 16 Jag har nu valt och helgat det här templet för att mitt namn ska bo där för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara här.

17 Om du nu vandrar mina vägar, så som din far David gjorde inför mig, och i allting gör som jag befallt, följer mina bud och föreskrifter, 18 ska jag låta ditt kungadöme bestå, som jag lovade din far David: Det ska aldrig saknas en ättling till dig som regerar över Israel.

19 Men om ni vänder er bort och överger de bud och befallningar som jag gett er och börjar tjäna andra gudar och tillbe dem, 20 då ska jag rycka upp dem ur mitt land, som jag gav dem, och förkasta detta hus som är helgat åt mitt namn. Jag ska låta det bli till ordspråk och nidvisa bland alla folk. 21 Detta hus, som nu är så imponerande, ska var och en som går förbi, se på och häpet säga: Varför har Herren gjort så med detta land och detta tempel? 22 Svaret ska bli: ’Därför att de har övergett Herren, sina fäders Gud, som förde dem ut ur Egypten, och i stället hållit sig till andra gudar, tillbett och tjänat dem. Det är därför han lät allt detta onda drabba dem.’ ”

Salomos rikedom och vishet

(1 Kung 9:10-28)

Efter de tjugo år som det tagit för Salomo att bygga Herrens hus och kungapalatset, byggde han också upp de städer som Hiram hade gett honom, och han lät israeliterna bosätta sig där. Sedan gick han mot Hamat Sova och intog det. Han byggde upp Tadmor i öknen och de förrådsstäder som han hade byggt i Hamat. Han byggde också upp Övre Bet Horon och Nedre Bet Horon till befästa städer med murar, portar och bommar, Baalat, och alla sina förrådsstäder och städer för sina vagnar och hästar. Han byggde allt som han önskade, både i Jerusalem, Libanon och över hela det område han härskade över.

Allt folk som fanns kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna, som inte var från Israel, deras ättlingar som var kvar i landet, som israeliterna inte hade utrotat, dem gjorde Salomo till tvångsarbetare, som de är än idag. Men han tog inga israeliter som slavar vid sina arbeten, utan de blev soldater, officerare, vagnskämpar och befälhavare för stridsvagnsstyrkor. 10 Fogdarna över kung Salomos projekt hade under sig 250 tillsyningsmän som hade befälet över folket.

11 Salomo flyttade faraos dotter från Davids stad till palatset som han hade byggt åt henne. Han sa: ”Min hustru ska inte bo i Israels kung Davids palats, för det är en helig plats, eftersom Herrens ark har varit där.”

12 Herrens altare, som Salomo låtit bygga framför förhuset, bar han fram brännoffer till Herren, 13 enligt de föreskrifter för varje dag som Mose hade gett befallning om, på sabbaterna, vid nymånadsfesterna och vid de tre årliga högtiderna, påskhögtiden, veckohögtiden och lövhyddefesten. 14 Salomo inrättade, efter sin far Davids anvisningar, avdelningarna för prästerna och deras tjänstgöring, för leviterna och deras tjänst att lovsjunga och att hjälpa prästerna i deras uppgifter, som var bestämda för varje dag, och för dörrvaktarnas avdelningar vid de olika portarna, för så hade gudsmannen David befallt. 15 Man avvek inte i något avseende från kungens föreskrifter till prästerna och leviterna, inte heller när det gällde skattkammare. 16 Allt Salomos arbete fullbordades, från den dagen då grunden till Herrens hus blev lagd till dess slutförande. Så blev Herrens hus färdigt.

17 Sedan for han till Esjon Gever och Elot vid kusten i Edom. 18 Hiram sände genom sina tjänare skepp med erfaren besättning. De seglade tillsammans med Salomos män till Ofir och hämtade därifrån över femton och ett halvt ton[l] guld till kung Salomo.

Drottningen av Saba

(1 Kung 10:1-13)

När drottningen av Saba hörde ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att pröva honom med svåra frågor. Hon kom med en mycket stor karavan av kameler lastade med kryddor, guld i stor mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade i tankarna. Salomo gav henne svar på alla hennes frågor. Ingenting var för svårt för Salomo att förklara. När drottningen av Saba såg Salomos vishet och palatset han byggt, rätterna på hans bord, hovmännen som satt där, tjänarna i sina dräkter och munskänkarna som passade upp, när hon såg brännoffren han bar fram i Herrens hus, blev hon andlös av förundran.

Hon sa till kungen: ”Allt jag har hört om dig och din vishet i mitt eget land är alltså sant! Jag kunde inte tro det man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte berättat hälften för mig! Din vishet överträffar allt jag hört. Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet! Välsignad vare Herren, din Gud, som har funnit behag i dig och satt dig på sin tron som kung inför Herren, din Gud. I sin eviga kärlek till Israel vill han låta det bestå för evigt och har satt dig till kung över det för att du ska sörja för lag och rättfärdighet.”

Hon gav kungen över fyra ton[m] guld och stora mängder av olika slags kryddor och dyrbara ädelstenar. Aldrig hade man sett sådana kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo.

10 Hirams och Salomos besättningar hämtade guld från Ofir men förde också med almugträ[n] och ädelstenar. 11 Kungen använde almugträet till att göra trappor till Herrens hus och kungapalatset och till att bygga harpor och lyror för sångarna. Aldrig tidigare hade man sett något sådant i Juda land.

12 Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade sig och bad om, mer än hon hade gett honom. Sedan återvände hon med sina tjänare tillbaka till sitt land.

Salomos oerhörda rikedom

(1 Kung 10:14-29; 2 Krön 1:14-17)

13 Vikten av det guld Salomo fick varje år var över 23 ton[o], 14 förutom det som handelsmän och affärsmän kom med. Också kungarna i Arabien och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo[p]. 15 Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld, var och en på 7,2 kilo[q], 16 och 300 mindre sköldar av uthamrat guld till en vikt av 3,6 kilo guld vardera. Dessa placerade han i Libanonskogshuset. 17 Kungen gjorde också en stor tron av elfenben och belade den med rent guld. 18 Sex trappsteg och en pall av rent guld var fastsatta vid tronen[r]. På bägge sidorna av sätet fanns armstöd, och vid vart och ett av dem stod ett lejon. 19 Tolv lejon stod också på de sex trappstegen, ett i varje ände. Något sådant hade aldrig gjorts i något annat kungarike. 20 Alla kung Salomos dryckeskärl och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silvret betraktades inte på Salomos tid som värt någonting. 21 Kungen hade fartyg som seglade till Tarshish med Hirams män och återvände vart tredje år med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar.

22 Kung Salomo var rikare och visare än någon annan kung på jorden, 23 och alla jordens kungar kom för att lyssna till hans gudagivna vishet. 24 Var och en av dem gav honom årligen gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, kryddor, hästar och mulåsnor.

25 Salomo hade 4 000 stallar för hästar och vagnar och 12 000 hästar i vagnstäderna och i sin närhet i Jerusalem.

26 Han regerade över alla kungar från floden Eufrat till filistéernas land och ända ner till Egyptens gräns. 27 Silvret var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. 28 Hästar köptes till Salomo från Egypten[s] och alla andra länder.

Salomo dör

(1 Kung 11:41-43)

29 Allt annat om Salomos historia, från början till slut, finns nedtecknat i profeten Natans krönika, i Achias från Shilo profetior och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nevats son.

30 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år. 31 Sedan dog[t] han och gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

Footnotes

  1. 1:16 Eller Musri, jfr 1 Kung 10:28 med not.
  2. 1:17 7,2 kilo … 1,6 kilo En sikel=12 gram.
  3. 2:8 Eller algum, ett för oss okänt träslag; jfr 1 Kung 10:11 med not.
  4. 2:10 På hebreiska kor, ett mått som motsvarade 10 efa, ca 300 liter (en efa har varierat mellan 20 och 40 liter).
  5. 2:10 På hebreiska 20 000 bat (gäller både vin och olja), en motsvarighet till efa (se föregående not), som användes om vätskor.
  6. 2:13 Ordagrant: fader, en hederstitel.
  7. 3:2 Dagen finns inte i grundtexten men kan antas.
  8. 3:4 Uppgiften om höjden är olika i olika handskrifter; enligt den masoretiska texten var den 120 alnar, alltså ca 60 meter. 20 alnar, här 10 meter, vilket är mer sannolikt, kommer från vissa Septuaginta- och syriska handskrifter.
  9. 3:8 Ordagrant: 600 talenter. En talent motsvarade ca 34 kilo (vikten har varierat genom tiderna).
  10. 3:16 Det hebreiska uttryckets betydelse är osäker.
  11. 4:5 På hebreiska 3 000 (bat). 1 bat var lika med 1 efa, mellan 20 och 40 liter. Här är beräkningen gjord utifrån 30 liter.
  12. 8:18 Ordagrant: 450 talenter; jfr not till 3:8.
  13. 9:9 Ordagrant: 120 talenter; jfr not till 3:8.
  14. 9:10 Eller algumträ, se 1 Kung 10:4 med not.
  15. 9:13 Ordagrant: 666 talenter; jfr not till 3:8.
  16. 9:14 Versens exakta innebörd i grundtexten är osäker.
  17. 9:15 En vanlig tolkning är att de stora sköldarna vägde ”600 siklar” och de mindre ”300 siklar”; 1 sikel=12 gram, alltså här 7,2 kilo respektive 3,6 kilo. Det framkommer dock inte i grundtexten att måttenheten faktiskt här var en sikel (även om en sikel var ett vanligt mått på silver och guld). Det kan också ha rört sig om beka, som är en halv sikel. I så fall blir mängden guld bara hälften.
  18. 9:18 Grundtextens innebörd är osäker.
  19. 9:28 Eller Musri.
  20. 9:31 Ordagrant: gick till vila hos sina fäder, ett vanligt sätt att uttrycka någons död i Gamla testamentet.

Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan stor.

Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,

begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare Mose hade gjort i öknen.

Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den slagit upp ett tält i Jerusalem.

Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.

Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret, som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen brännoffer.

Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»

Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David och har låtit mig bliva konung efter honom.

Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk som är så talrikt som stoftet på jorden.

10 Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta ditt stora folk?»

11 Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över vilket jag har gjort dig till konung,

12 därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket därav.»

13 Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över Israel.

14 Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.

15 Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet.

16 Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till bestämt pris.

17 Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla konungar och till konungarna i Aram.

Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och ett hus åt sig själv till konungaboning.

Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare, åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att hava uppsikt över de andra.

Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga: »Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo i.

Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda, och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det för evärdlig tid stadgat för Israel.

Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är större än alla andra gudar.

Vem förmår väl att bygga honom ett hus? Himlarna och himlarnas himmel rymma honom ju icke. Vem är då jag, att jag skulle kunna bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans ansikte?

Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk, tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.

Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare behjälpliga.

Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga skall vara stort och härligt.

10 Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»

11 Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt dig till konung över dem.»

12 Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!

13 Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen Huram-Abi.

14 Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar, järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids, konstförfarna män.

15 Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om.

16 Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv låta föra det upp till Jerusalem.»

17 Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom hans fader David förut hade anställt en räkning av dem. Och de befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.

18 Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.

Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.

Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt fjärde regeringsår.

När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det gamla alnmåttet.

Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han överdrog det innantill med rent guld.

Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.

Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var från Parvaim.

Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.

Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste; det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex hundra talenter i vikt.

Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna beklädde han ock med guld.

10 Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.

11 Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens vinge.

12 Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde intill den första kerubens vinge.

13 Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt, under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända inåt.

14 Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött och vitt garn och prydde den med keruber.

15 Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var fem alnar.

16 Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna.

17 Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu alnar brett och tio alnar högt.

Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.

Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och omgåvo det runt omkring -- tio alnar brett som det var -- så att de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro gjutna i ett stycke med det övriga.

Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.

Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde och höll tre tusen bat.

Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man nämligen skölja vad som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna till att två sig i.

Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet, sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra.

Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde ock ett hundra skålar av guld.

Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården, så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med koppar.

10 Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.

11 Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna. Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt konung Salomo för Guds hus:

12 nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,

13 och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle bliva betäckta.

14 Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på bäckenställen,

15 så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.

16 Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS hus. Allt var av blank koppar.

17 På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan Suckot och Sereda.

18 Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål, att kopparens vikt icke kunde utrönas.

19 Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus: det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,

20 så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,

21 med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld -- allt av yppersta guld;

22 vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint guld. Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus.

Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är Sion.

Så församlade sig då till konungen alla Israels män under högtiden, den som firades i sjunde månaden.

När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte leviterna upp arken.

Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna hämtade det ditupp.

Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde täljas eller räknas.

Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.

Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes av keruberna.

Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro synliga längre ute. Och den har blivit kvar där ända till denna dag.

10 I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten.

11 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de tillhörde;

12 och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler, psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra tjugu präster som blåste i trumpeter;

13 och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN, därför att han är god, och därför att hans nåd varar evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en molnsky,

14 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.

Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.

Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats där du må förbliva till evig tid.»

Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela församling, under det att Israels hela församling förblev stående.

Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han sade:

'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;

men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.'

Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds, namn;

men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att du har detta i sinnet;

dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'

10 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds, namn.

11 Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som HERREN slöt med Israels barn.»

12 Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela församling och uträckte sina händer.

13 Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, på den stod han nu. Och han föll ned på sina knän inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen

14 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,

15 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så som nu har skett.

16 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'

17 Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din tjänare David bliva sant.

18 Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som jag har byggt!

19 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare uppsänder till dig

20 och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta hus -- den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt namn -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot denna plats.

21 Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel uppsända, vända mot denna plats. Må du höra dem från himmelen, där du bor; och när du hör, så må du förlåta.

22 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt altare i detta hus,

23 må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.

24 Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus

25 må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt dem och deras fäder.

26 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du bönhör dem,

27 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.

28 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,

29 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa, vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och de så uträcka sina händer mot detta hus,

30 må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner människornas hjärtan --

31 på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.

32 Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder, vänd mot detta hus,

33 må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.

34 Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,

35 må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.

36 Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till något annat land, fjärran eller nära,

37 men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',

38 om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap, och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,

39 må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig.

40 Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på vad som bedes på denna plats.

41 Ja: Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad, du och din makts ark. Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning, och dina fromma glädje sig över ditt goda.

42 HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde; tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.

När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet uppfyllde huset.

Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.

Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd varar evinnerligen.

Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS ansikte.

Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes Guds hus av konungen och allt folket.

Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra lovsången. Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i trumpeter, medan hela Israel förblev stående.

Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.

Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck.

Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling. Ty altarets invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.

10 Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.

11 Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt eget hus hade lyckats honom väl.

12 Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats.

13 Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest bland mitt folk,

14 men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras synd och skaffa bot åt deras land.

15 Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som bedes på denna plats.

16 Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skola vara där alltid.

17 Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter,

18 då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en avkomling av dig icke råder över Israel.'

19 Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,

20 då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det till ett ordspråk och en visa bland alla folk.

21 Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och en som går därförbi bliva häpen. Och när någon frågar: 'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',

22 då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda komma över dem.'»

När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på HERRENS hus och på sitt eget hus,

byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät Israels barn bosätta sig i dem.

Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.

Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som i Hamat äro byggda av honom.

Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,

så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under hans välde.

Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som icke voro av Israel --

deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem, i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.

Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.

10 Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade befälet över folket.

11 Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»

12 Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det som han hade byggt framför förhuset;

13 han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.

14 Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och betjäna prästerna -- var dag de för den dagen bestämda åliggandena -- så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar, skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade gudsmannen David bjudit.

15 Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan angelägenhet eller i fråga om förråden.

16 Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev fullbordat. Och så var då HERRENS hus färdigt.

17 Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på havsstranden, i Edoms land.

18 Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte av sitt folk sjökunnigt manskap. De foro med Salomos folk till Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som de förde till konung Salomo.

När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom allt vad hon hade i tankarna.

Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.

När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som han hade byggt,

och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden, och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.

Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i mitt land om dig och om din vishet.

Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.

Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt få stå inför dig och höra din visdom.

Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig, att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»

Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav åt konung Salomo hava eljest icke funnits.

10 När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, hemförde också de algumträ och ädla stenar.

11 Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.

12 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land igen med sina tjänare.

13 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra sextiosex talenter,

14 förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo.

15 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat guld;

16 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte upp dem i Libanonskogshuset.

17 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld.

18 Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon stodo utmed armstöden;

19 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat rike.

20 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för något i Salomos tid.

21 Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

22 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden, både i rikedom och i vishet.

23 Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.

24 Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och mulåsnor. Så skedde år efter år.

25 Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.

26 Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.

27 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet.

28 Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra länder.

29 Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om Jerobeam, Nebats son.

30 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.

31 Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter honom.